Funderar på att hiva med mig Guitar hero:et till Stockholm. Gjorde ju succé förra gången när jag prompt vägrade stoppa instrumenten bland det övriga bagaget, utan istället bar in allt i bussen och drämde trumsetet i huvudet på ett honmonster till medpassagerare. Säger orden “galen kattkvinna” er något? Bra! Hon var nämligen rörelsens affischansikte. Och spenderade hela resan åt att armbåga stackars oskyldiga Lisa i sidan vid varje tillfälle hon fick. Att jag sedan börjar gråta vid blotta tanken på att frakta allt det här – tillsammans med den övriga packningen – från Sebastians mamma ut till kolonistugan i Skarpnäck, ja det är en annan fråga.

Men jag vet inte. Ibland känns allt sånt här trams som jag håller på med så löjligt trivialt. Speciellt när ett trött, gammalt hjärta har börjat falla i bitar och ens egna inte har mycket till val än att följa i dess kölvatten.