Utvärdering av Den otroliga vandringen
Okej. De första femton minutrarna var jobbiga, I’ll give you that. På så många plan. Inte nog med att skämten gick ut på att hundar glufsade i sig bröllopstårta och katter sa “cats rule and dogs drool” - mazarinen jag gav bort till Hannes (i en akt av okaraktäristisk givmildhet) visade sig vara min sista. De sista trettio-fyrtio minutrarna grät jag. Non stop. En konstant, strid ström av tysta tårar över hundars lojalitet i allmänhet och Shadows i synnerhet. Snacka om att ge den sentimentala dårskapen ett ansikte. Vet ni vem jag saknar förresten? Just det.
HAHA åh gud vad dom asdåliga skämten kommer tillbaka till mig nu “cats rule, dogs drool!” haaaaaaha. Men disney/barn/djurfilmen är ju till 70% moralkakor och skämskudde-scener, men där emellan kan man hitta några glimtar. Fan vad du kommit i bloggartagen förresten.