Now I’m back in the ring to take another swing

By Miss Känsloslav, 2009/05/27

200905232

Nisse kom och hälsade på oss under ett par dagar i början av veckan. Det var kul. Vi lyckades bete oss som två civiliserade människor i nästan fyra hela minuter (!) innan de respektive temperamenten exploderade i en frontalkrock.

“Vad i hela helvete har du gjort med ditt böljande hårsvall?!?” (Vi har känt varandra i sex år, och jag har aldrig hymlat med min uppskattning när det kommer till hans Robert Plant-lockar) “Du ser ju ut som ett cp!”

Jag såg hans blick flacka som hastigast upp mot mitt hårfäste; I was dead in the water, and we both knew it. “Oroa dig inte, jag har frusit ner det. Vill du att jag ska sy en peruk till dig?”

Och sedan gick det bara utför. Han kallade min keps för ett överkört djur, lät inte ett tillfälle undgå honom att säga något lite nedsättande om mina matvanor, liknade oss vid Sam och Diane (innan han sedan tog sig för att avfärda Skål för en förmiddagssåpa! Sacrelige!), stirrade stint på Tobias Fünke-utklädnaden och sade att mitt Body Mass Index skapade obekväma gropar i soffan han skulle sova på. Jag beskyllde honom för att ha lurat mig att genomlida sex säsonger av Smallville, gnällde över det förbannade hååååååååret, och anklagade honom – värst av allt – för en plötslig ryggradslöshet. Alla andra förolämpningar hade runnit av honom som vattnet på en gås; hans självgoda flin skvallrade t o m om att han verkligen trodde – den dåren! – att all eventuell attraktionskraft inte hade rusat utför stupet tillsammans med kalufsen. Men ordet “toffel” hade knappt hunnit klinga ut i den fientliga atmosfären, förrän han slet ögonen från Seinfeld och vände sig om mot mig med eld i blicken.

“Vad sa du?”

“Ryggradslösa insekt.”

“Pffft! Det var det värsta… ja jag vet inte vad! Var i allsin dar fick du det ifrån? Jag är väl ingen-! Pffs! Tss!  Vet du vad! Bah! Det är ju helt  – pfffsss! Skulle jag va-? Nä! Vad baserar du det på?”

Jag påpekade att han lydigt hade nappat efter var och en av de små maktavvägningskrokarna som jag strategiskt placerat ut under dagen, och att han vid det här laget hade mer stål i truten än självaste Jaws (okej, riktigt så fyndig var jag kanske inte). Ville jag ha mer plats i soffan för mina ben? Ja, då hoppade han direkt över till fåtöljen. Om jag var sugen på lite citrondricka? Ja, då greppade han genast tag i mitt glas och struttade iväg till matsalen. Ansåg jag att världen var överbefolkad? Ja, då sökte han omedelbart upp första bästa stup! … ni förstår. Mitt förhållande till makt har ju aldrig varit  ett vidare jämställt sådant, men i vanliga fall brukar jag frodas som lagerträn i självbelåtenheten. Nu rynkade jag bara missnöjt på ögonbrynen och petade med avsmak på the roadkill formerly known as  Nils med en pinne.

 

Han log och fnyste och ryckte på axlarna på samma gång, och menade på att det hela var en del av en stor plan där han förde oss alla bakom ljuset med denna plötsliga artighet. Jag skrattade rått åt hans makalösa påstående.  Men hur välmenta hans ord än må ha varit, så var det smärtsamt uppenbart att han bara greppade efter halmstrån. Cementerandet av hans nya, fromma person kom några minuter senare, då jag förnöjt låg och bläddrade igenom bilderna i hans dagbok… när han plötsligt gav ifrån sig ett kvävt ångestläte, kastade sig ner från fåtöljen och fumlade desperat efter häftet i min hand. Mina mungipor frontalkrockade i det närmaste med varandra i bakhuvudet. “HA!” ropade jag skadeglatt, samtidigt som jag med ena handen försökte tyda hans oläsliga anteckningar,  medan den andra bestämt motade undan hans vilda kattfräs och klösattacker.

 

Dessvärre lyckades den salta pinnen överbemanna mig och ryckte triumferande boken ur mitt grepp innan jag hunnit dechifferera mer än första meningen. Blocket åkte därefter ner i bakfickan medan  jag sa “Nooo, not there…” med Pierce Brosnan-röst samtidigt som min darrande, utsträckta  hand uppgivet retirerade. En halvtimme senare var jag tvungen att sticka iväg på ett möte. Jag ställde mig i dörröppningen till Hannes rum, log falskt, sträckte ut mina armar, lade huvudet på sned och sade  ”En kram, Nils?”. “Javisst!” svarade han lättsamt. “Vad sa du?!” råkade jag vräka ur mig med gäll röst, istället för att fokusera på min originalplan (vilket såklart var att rycka boken ur hans ficka i samma ögonblick som han ställde sig upp). Till saken hör att jag och Nils… ja, vi kramas inte. Vi gör det bara inte. Har aldrig gjort. Istället så vaggar vi bara på hälarna, ser oss desperat omkring i rummet efter någonting annat att fästa blicken på, sneglar på varandra, grimaserar av obehag, och gör slutligen något mystiskt närmande i stil med ett par rejäla skogshuggarklappar över axeln innan vi hastigt drar oss tillbaka till andra sidan av rummet. Helst med handskar på. Men denna nya Nils, som sagt… Ingen som helst respekt för privata sfärer! Ingen hänsyn för det naturliga obehag man känner i hans närhet! Lyckligtvis såg han så kränkt ut över min förfasade reaktion att han inte gjorde någon ansats att resa sig, och när jag otåligt befallde honom att göra det så ramlade poletten äntligen ner. Hans ekande hånskratt gjorde mig sällskap när jag – rödflammig av ilska och missräkning- stampade nerför trapporna fyra steg i taget två minuter senare.

 

Några timmar senare sprang jag på Nils och Hannes nere i vårat redigeringsrum. Jag vankade otåligt av och an bakom deras ryggtavlor,  ställde ett par artighetsfrågor och svarade tankspritt “mmm…” på allt de sade, innan jag i ett oberäkneligt ögonblick ryckte åt mig Hannes nycklar med ett “Vi huuurs!”. Satte sedan  iväg i full karriär genom rummet , uppför trapporna och över gården, och lämnade snart både dem och deras svaga protester hostandes i ett rökmoln. Slet upp ytterdörren, stövlade in med skorna på, axelknuffade mig in i Hannes rum… och där, fullt synlig och försvarslös på TV-bordet, låg Boken. Den blinkade förföriskt och inbjudande till mig från andra sidan rummet. Jag slösade ingen tid – vem visste när mina förföljare skulle hinna ikapp mig? – på några moraliska betänkligheter, utan slungade mig mer eller mindre ner på golvet och slet hungrigt åt mig blocket. Bläddrade ivrigt igenom sidorna med obscena teckningar och oläsliga filmidéer på jakt efter meningen som jag snubblat över tidigare. Ingenting. Läste om den igen, långsammare denna gång. Fortfarande ingenting. Inspekterade noggrant varenda sida uppifrån och ner, och visst – efter en stund fann jag dem… De skarvade kanterna i limningen som obönhörligen skvallrade om att ett par sidor hade rivits ut.

 

Jag stormade tillbaka ner i redigeringsrummet igen, sparkade upp dörren på vid gavel, och stod och frustade som en ilsken tjur i dörröppningen. Nils och Hannes såg upp från datorskärmen med artigt frågande miner, och det ryckte lite i mungiporna på båda två. “HAR DU RIVIT UT SIDORNA, DIN JÄVEL?!?” väste jag mellan sammanbitna tänder och andades så häftigt att luggen flög omkring i oordnade testar (som typ i en centrifug). Nils log. Och sättet han gjorde det på fick mig att inse att the greatest trick the Devil ever pulled, was convincing the world he didn’t exist.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Svara på