Against all odds

By Miss Känsloslav, 2009/05/22

Mario Kart-marathonet visade sig faktiskt vara precis vad doktorn ordinerat. Bortsett från att mitt tv-spelsego blev arkebuserat i gryningen efter en sjuuukt förnedrande dunderförlust, då. (Jag måste ärligt talat ha varit berusad eller nåt, så många gånger som jag störtade ut straight into the abyss under Rainbow Road…  So don’t drink and drive, kids!  Inte för att jag hade druckit något per say naturligtvis, men jag hade förmodligen råkat sniffa i mig lite ångor från någon annans  flaska under aftonen).  Nej, det som gjorde kvällen så fulländad var det faktumet  att Jonas satt på soffkanten och smålog överseende – med en uppsyn värdig ett mörkt åskmoln – när jag hånade hans skånska, komplimenterade hans ego på ett ytterst tvetydigt vis, och önskade honom en trevlig färd genom livet sittandes på sina höga hästar.

 

Då muttrade Jonas någonting under andan. Det var den svagaste av vindpustar, och i vanliga fall hade jag antagligen  bara avfärdat det som ännu en mening i ledet av den strida ström nonsens som dagligen lämnar hans mun… men av en eller annan anledning valde mina öron att lystra uppmärksamt  just  precis den här gången. Vad karln väste, mellan sammanbitna tänder, var nämligen ingenting annat än: “Godisråtta*!” [Go:u:di:e:srå:u:tta:u:]

 

“Vad sa du att du sa, sa du?!” ropade jag ilsket samtidigt som det slog ursinniga blixtar i ögonen, och rösten basunerade  ut orden likt ett brölande stridshorn i nattens  stilla tystnad. Han lyfte långsamt huvudet, mötte trotsigt min blick, och när han upprepade ordet såg han noga till att uttala varje stavelse med en överdriven artikulation. Vilket förstås var som att köra det svenska språket – och alla dess anrika anor – rakt ner i köttkvarnen. Inte mitt största problem för stunden, förvisso. Men ändå.  “Arrrghhh!!!” vrålade jag (or words to that effect), stampade över rummet likt en skenande buffelhjord, och slungade hela min kroppsvikt mot hans taniga mellangärde. Han viftade med armarna som en väderkvarn för att återfå balansen, klöste och rev desperat med naglarna över min hala ryggtavla, och stupade sedan över soffkanten med huvudet före. Ha!!!

 

När jag brottat omkull honom två gånger till  så slog vi oss utmattat ner i soffan och han berättade bland annat den mest sanslösa historien jag någonsin hört, om ett galet jobb i New York. Utan att avslöja för mycket måste jag bara få påpeka att berättelsen innehöll orden “När man befinner sig i en sådan farlig situation så förstärks alla ens sinnen, och hjärnan är helt enkelt på helspänn. Så jag insåg med andra ord att det smartaste att göra i den stunden var… att hoppa in i baksätet på jeepen med de tonade rutorna, mittemellan de två männen!” Att tänka sig att de där meningarna någonsin skulle leva i symbios med varandra! Det trodde jag då aldrig, haha! Nåja, det hela  slutade i alla fall med att vi satt uppe och pratade till gryningen… Vilket – joking aside – var något av ett “moment” faktiskt. :)

* Ordet hänsyftar till en incident på skolans gräsmatta som han tyvärr (jag kan inte nog beklaga detta) tvingades bevittna i tisdags. Jag satt i godan ro och läste Don Rosas senaste Hall of Fame-bok, då min lärare Bengt strosade över till mig. “Anna, du som är en godisråtta, skulle inte du kunna springa iväg och köpa lite snacks till mötet ikväll?”. Jag gav ifrån mig ett gällt skratt  av panik, som långsamt övergick till en min av total förfäran (typ klassisk chockreaktion som spelar i “Ditt hus har precis brunnit ner över huvudet på din familj”-ligan). Något sadistiskt glimmade till i Jonas ögon från hans åskådarplats några meter därifrån, men han sade ingenting. “Vad menar du? Jag har faktiskt inte ätit en godisbit på ett halvår!!!” ropade jag sanningsenligt med darrande röst, och kände det första stinget av tårar bränna till bakom ögonen. Bengts bristande taktkänsla slog dock dövörat till, och istället lade han obönhörligen  i bulldozerns nästa växel när han oskyldigt fortsatte: “Ja, fast berättade inte du att du hade ätit upp en hel prinsesstårta på egen hand häromveckan?”

Det sista jag såg innan mitt neonröda ansikte skamset försvann ner bakom handflatorna var att Jonas skadeglädje tagit över spakarna bakom hjärnbalken, och var på god väg att skicka upp hans mungipor i öronhöjd.

 

200905221

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Ett svar på “Against all odds”

  1. pappa says:

    Åt du en hel tårta själv! Men prinsesstårta är god, den saken är klar. Har varit och tittat på UFC-Degerfors idag tillsammans med Kalle och Herman. Rätt bra match som slutade 0-0. Är hos mamma och vi ska titta på Gosford Park ikväll.
    Vi syns snart.
    Pappa

Svara på