Kommentarer (3)

Det här är en utav mina allra, allra främsta förebilder; någon som står för allt som är rätt och gott och riktigt här i livet. Ja, vår tids George Bailey helt enkelt! Det råkar även vara min biologiska far. Jag vet, jag vet, jag kan knappt tro det jag heller! Vad hände där liksom? Du är inte ensam om att hitta några logiska luckor i Darwins teori. Häromdagen gick hans frys sönder – denna tappra trotjänare som tjänat oss (framför allt mig) i typ 26 års tid. Och det var inte ens gångjärnen som gav upp först! (Jag vet, jag vet, jag kan knappt tro det jag heller!)

Min pappa – denna handlingens man – hittade snart en ny frys på blocket och tog genast bilen, lånade ett släp och körde 20 mil upp till Skellefteå för att hämta hem den. Han stod som bäst med händerna i sidan i köket och beundrade sitt verk, då en förrädisk röst viskade i hans öra att även kylskåpet kanske låg och rosslade på sista refrängen. Och mycket riktigt! Det visade sig vara typ 583 år gammalt i kylskåpsår, och att det snarare var gamla, intorkade smoothiesrester som höll det samman än någonting annat. Om det här hade varit Shaun of the dead hade vi nu hastigt klippt mellan ett dödssjukt kylaggregat, en bister far, blocket.se, en ny kyl för 300 kronor, en glad far, texten “finns i Skellefteå”, en bister far, beslutet att “jag orkar inte köra dit en gång till! Det får vara!”, och en gammal bil som brände iväg i full karriär en dag senare.

Innan han åkte ringde han upp säljaren för att försäkra sig om att nån var hemma när han dök upp, och “jo, det skulle garanterat vara någon hemma”. Pappa (världens snällaste pappa) är för övrigt aldrig roligare än när han  imiterar enfaldiga människor, så föreställ er att allt mellan citationstecknena är återgivet med en ljus, sävlig gaga-röst. Sen ringde han en gång till när han bara vara några mil utanför, och då lät det helt plötsligt “nej tyvääääärr, min man kan inte komma ifrån jobbet före halx sex!”. Då förvandlades han från George-Bailey-som-håller-ett-långt-brandtal-om-varför-Building-and-loans-inte-får-hamna-i-Potters-händer till George-Bailey-som-skriker-åt-sina-barn-att-han-ångrar-att-han-nånsin-fick-så-många-och-river-ner-juldekorationerna. Då kröp det tillslut fram att “mormor var hemma och vaktade barnen”.

När han kom fram till huset och introducerade sig som kylskåpsintressenten blev han utan omsvep ledd till ett stort förråd, och där, längst inne bland allt bråte, stod kylskåpet. Min far vände sig desperat mot mormorn. “Skulle du kunna hjälpa mig att bära ut det?” “Nej, oj oj oj, det går då rakt inte! Jag är så gammal och kan minsann inte lämna barnen ensamma för en sekund! Inte. En. Sekund” och sedan skyndade hon in i huset igen. Pappa såg sig förtvivlat omkring, då han plötsligt fick syn på grannen som kom  hem från jobbet. Min far förklarade utförligt hela situationen, berättade att han hade en tid att passa därhemma och att den skröpliga mormorn inte var till någon hjälp alls. Kunde den goda grannen finna det i sitt hjärta att hjälpa en medmänniska ur denna svåra knipa?

“Hur mycket får jag?”

Vart är världen på väg!!! Tillslut var åbäket ute ur förrådet i alla fall, och då var det dags för nästa överraskning. Det var nämligen fortfarande fyllt med mat. Sen ett år tillbaka. Då förvandlades pappa från George-Bailey-som-skriker-åt-sina-barn-att-han-ångrar-att-han-nånsin-fick-så-många-och-river-ner-juldekorationerna till George-Bailey-som-ser-sin-fru-som-en-gammal-ungmö (bibliotekarie förstås, vad trodde ni?) och-blir-bindgalen-av-chocken och tänkte “Nä! Jag betalar inte en spänn för den här jävla skiten! Inte en spänn! Jag tänker bara lasta upp eländet på släpet och sedan dra härifrån, innan min pannven exploderar!” Tio sekunder senare stod han på tröskeln, förbannade sina ideal under andan och tryckte ilsket ner de 300 kronorna i mormorns kloliknande händer.

Sedan åkte han hem igen, så fort som de ca 2000 fartkamerorna som kantade vägen tillät. In med det nya kylskåpet, ut med det gamla, slänga alla matrester, skrubba kliniskt rent, köra det gamla skåpet till återvinningen klockan 19.43 (de stängde 20). Framme på återvinningen 19.59, ut med eländet, hem igen, städa ur skafferiet, skrubba, ställa tillbaka i pedantisk ordning osv osv. Tillslut sjönk han äntligen ner i soffan, slöt sina ögon, suckade trött men lyckligt och – vart är insulinet? Leta i kylskåpet, ute på altanen, skafferiet, sopkorgen, bilen – ingenting. Vart fan är insulinet?! Insulinet är förstås kvar i det gamla kylskåpet. På återvinningscentralen.

Nu är klockan 02.54 och flygbussen går strax efter 08 imorgon bitti. Pappa, jag älskar dig men kunde du inte ha uppfostrat mig lite bättre?

Kommentarer (0)

Måtte jag aldrig bli en Stockholmsmoderat, det är min största skräck här i livet. Så fort jag tror jag är någonting måste jag påminna mig själv om dessa kloka Fable II-ord:  “I hear you’re making a splash, but then again, so does crap”.

Kommentarer (0)

Min käre vän Stefan efterlyste precis fler “Annie vs Honk”-dueller.  Nu är det här inte rätt tid – men definitivt rätt plats! – för den här typen av smutskastande (eller smutsbelysande i det här fallet), men jag får väl leva upp till värdinnerollen och bjuda på en liten nattfösare. En utav Honkens mest spännande egenskaper är hans imponerande förmåga att blunda för alla sanningar. Har ni sett Dum och dummare? Minns ni den här scenen?

“Hit me with it! Just give it to me straight! I came a long way just to see you. The least you can do is level with me. What are my chances?”

“Not good.”

“You mean, ‘not good’ like one out of a hundred?”

“I’d say more like one out of a million…”

Här stannar Jim Carrey upp och tittar på henne med stora, rödgråtna hundögon. Orden processeras långsamt, ja som en våg rullar de sakta in mot stranden, och slutligen formar den enfaldige och oproportioneliga munnen ett par darrande ord:

“So… you’re telling me there’s a chance!!! YEAH!”

EXAKT så är det med Honken. Det spelar ingen roll vilka typer av förolämpningar du kastar åt hans håll, han sitter bara tyst ett långt tag, suger på insidan av kinden, stirrar oseendes framför sig, och tittar sedan upp på dig med en hel värld av barnsligt, naivt, hjärteslitande hopp i blicken. “Så det du säger är alltså…” och man tar ett djupt andetag, lägger medlidsamt handen på hans axel, tänker “Ah! Att tvingas bevittna en sådan ung – hmm… nåja – livslåga slockna i förtid! Shame!”, och gör sig redo för nådastöten. Sen följer en ordföljd som aldrig upphör att komplimentera alla de egenskaper man precis kritiserade. Han talar alltid med ett i det närmaste högtidligt allvar i rösten, som inte lämnar något utrymme för ironi. Och sakerna han säger innehåller aldrig ett mikroskopiskt uns av ens ursprungliga andemening. All kritik har liksom filtrerats bort för längesedan, malts till smulor och spritts med vinden av förnekelsekvarnen, och kvar finns bara falska illusioner. “Utmärkt! Mer byggstenar till mitt lufthus!” ropar han glatt när han ser sig omkring och upptäcker förödelsen han ställt till med, medan man själv inte kan göra annat än att skaka på huvudet och klicka ogillande med tungan. Tut tut tut.

Så Stefan, oroa dig inte. Det här kriget pågår alltid – även om det sker bakom kulisserna ibland – och inte ens sjukhusen är några heliga frizoner.

Kommentarer (0)

Ojdå. Jag börjar visst känna utav konsekvenserna av mitt maniska tv-spelande nu. Min spontana reaktion när Snorre öppnar ytterdörren och släpper in lite ljus i lägenheten är i alla fall att krypa ihop bakom soffan och väsa “The light! The horror!” med kisande kattögon. Dessutom är ryggen helt förstörd, synförmågan är nere på tio procent och min relation med kylskåpet är numera så intim att jag väntar food babies by the dozen. Just ja. Har förresten upptäckt att jag är kobent också. Jag vill inte vara den som är den, but God, you’re making this personal.

Handtralla:

* Min rygg. Den går inte att fixa. Jag kan alltid skaffa glasögon (så snart min lista över attraktiva four-eyes är färdig. Hittills består den av: 1. Fredrik Wikingsson 2. (empty slot) 3. (empty slot)), jag kan lugna ner mig med ätandet (Bahaha! Men det är i alla fall genomförbart i teorin!) och jag kan säkert – i någon avlägsen dystopi – sluta spela Fable. Men ryggen, den är som den är.

* Jag har vunnit två biljetter till Ladies night i Linköping ikväll som jag aldrig kom mig för att kränga vidare. Pengar va, who needs ‘em?

* … fast de hade förstås kommit till nytta igår natt, när jag nästan köpte Sherlock Holmes, The Inspector Gadget collection och nån tafflig, inofficiell Springsteen-dvd med en helt otippad och sjuuuuukt bra bonus cd  från Philadelphia -75. But fear not, my darlings, our time shall come!

Balla:

* Det går ett (väldigt, väldigt, väldigt löst) rykte om att Don Rosa ska börja rita serier igen!

* Reaver i Fable II. ‘Brittisk aristokrat’-voicad av Hugh Lauries gamla radarkompis Stephen Fry. Vilken fantastiskt  fåfäng, svekfull, arrogant och självisk karaktär! Han är bara med under typ tio minuter i spelets slutskede, men hinner ändå med en rätt imponerande citatsamling:

Hah, do you really think my buttocks look anything like that? [shoots painter]

Do you really think my cheek bones are anywhere near that low? [shoots sculptor]

Ah, there’s my ship, ‘The Reaver’. I was going to call it ‘The Narcissist’ but there was already one in the registry.

You little minx! (Inte roligt? Nähä. Minns du att jag sa att det var Stephen Fry som gjorde rösten? Vi försöker en gång till: inte roligt? JO.)

How dare he betray me?! We had a gentleman’s agreement! And just while I was betraying you!

As I was saying before the huge pointy boulder thing interrupted…

Dessutom var själva slutstriden legen-waaait for it-dary! Här står du alltså tillsist framför Lucien – mannen som dödade din syster i spelets början, precis hade ihjäl hela din nya familj, sköt din hund, och som du har kämpat hela livet för att hämnas på… Vänta, ni får se den själva. Alltså, SNÄLLA titta, den är bara en minut lång och ni skulle verkligen göra min dag (och er egna). GENIALISKT! Och inte så lite snopet.

* Fable III kommer ut den 26:e oktober (och din hund kan vara en border collie, IIIIIHHH!!!). Och Skönheten och odjuret släpps snart i nyutgåva. Och Scott Pilgrim vs the world har äntligen svensk biopremiär om lite drygt en månad. Och sen kommer Darkness on the edge of town-boxen i november. Och sen sen sen… (strålar av lycka)

* Snorre serverar hemmagjorda pannkakor med glass och sylt ikväll, framför ett sprillans nytt 30 rock-avsnitt!!!

* Utklassade Snorre i de två senaste Fifamatcherna.

*

(Trodde ni verkligen att jag var botad, bara för att jag inte köpte de där grejerna igår natt? HAH! FOOLS!)

* http://btxmp3index.freeforums.org/1980-81-t6.html – Mitt andra (lite bättre) hem!

* Köpte en ny hårddisk igår. Mitt älskade lilla barn! Jag ska fylla dig med all seriekärlek i världen, och sen ska jag och Sebbe make sweet love to you under sena höstkvällar ute i stugan. Senast såg vi Ponyo, den var helt okej but not all that it was cracked up to be.

* Wayne Rooney’s Street Striker kommer tillbaka med en tredje säsong i oktober! :D Jag visste väl att inget så trivialt som en horskandal skulle hindra min kraftfulla murbräcka till karl!

Kommentarer (2)

Jag och Snorre såg precis preview-avsnittet av Ricky och Steves nya “An idiot abroad”, där de skickat en föga imponerad Karl Pilkington att utvärdera världens sju underverk. Ricky frågar Karl vad han skulle ta med sig hem från sina resor om han fick välja en enda sak, och refererar till Sir Walter Raleigh som förde med sig tobak och potatis tillbaka till England.

Karl: Well it was easier back then. We had nothing here.  Now, everything that’s sold in America is here straight away anyway. If Walter was around now, I don’t think he would be bringing anything back. ‘Cause it’d be a straw donkey, or a big hat. Look at the shite people bring back from holiday! I think his family would be there going: ‘What did he bring home last time? Brought some great presents, some fags and some spuds. What’s he got now?’

He goes: ‘There’s nothing. I got you a fridge magnet.’

Ricky och Steve: HAHA!!!

Steve: Did you bring Suzanne – your girlfriend – back anything from these trips?

Karl: Yeah I got her like… like… like a… a… a… turtle, that you blow into its arse and it makes a tune… but she hasn’t played with that.

Edit: Sanna bistod precis med det här citatet:

Karl: If the amazon is so wonderful, how come the things that live in it doesn’t want to live in it? They would rather live in my KNOB than the amazon!

Kommentarer (2)

HAHA! Tittar på ett par sneak peeks inför nya 30 rock-säsongen. Bortsett från det väldigt oroväckande faktumet att Alec Baldwin har blivit skäggig och långhårig och ser ut som den värsta sortens alkislodis (och det än mer oroväckande faktumet att ge mina förrädiska, omdömeslösa hormoner ett avsnitt, och jag kommer vara flåsande, knädarrande attraherad av det), så ser det riktigt, Riktigt bra ut.

“How was your summer?”

“Get this! My gynecologist committed suicide!!!”

HAHAHA! Jag har typ inte fattat hur tomt mitt liv har varit utan Liz och Jacks ständiga gnabbande under alla dessa veckor. Hjärnan måste ha kopplat på autopiloten (Förnekelsen. Men det visste ni redan.) eller nåt och  försökt locka bort mina tankar från själens gapande tomhet to the blissfully unaware med hjälp av ett metspö och en munk. Det verkar förresten ha gjort tricket, för att uttrycka det milt. Jag måste antingen gå ner i vikt, eller så får Sverige asfaltera om sina vägar. Men på fredag är det i alla fall dags igen, och som vi ser fram emot det!

(Förlåt Manis, jag har länge blundat för sanningen men naturligtvis är det så att jag har stulit Liz-titeln mitt framför näsan på dig!)

Kommentarer (0)

Gaaah. Har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från vansinniga Nina som befriat ropar “Caution to the wind!!!” och rusar huvudstupa in i det ena  sociala klavertrampet efter det andra i Filip och Fredriks nya “Lite sällskap”. Inte ens under David “Welcome to Alcoholics Anonymous! No – purely social. I know someone who is an alchoholic and it is no laughing matter – particularly for his wife. And she’s got alopecia. So… not a happy homelife” Brents glansdagar skruvade man såhär obekvämt på sig  hemma  i tv-sofforna. Riktigt plågsamt. I övrigt är det förstås ett fantastiskt program. Och titellåten är som vanligt en riktig höjdare.

Blev mycket riktigt nästan tio timmar Fable II idag. Det var det bästa jag gjort på mycket, mycket, mycket länge. Känner att mitt känsloliv utvecklades mer under de här ynka timmarna än vad de gjort under mina 23 år av mänsklig närhet, haha! Till exempel värkte det i hjärtat när jag inte längre kunde kommunicera med min första son (han är klädd i en säck, skallen blänker som ett nyvaxat bowlingklot och han har stora, mörka påsar under ögonen, och jag älskar honom unconditionally) eftersom han hade frusit fast framför en skylt. Och mina ögon svämmade nästan över av tårar när min hund blev så oerhört glad att se mig igen efter typ tio år ifrån varandra. HAR BLIVIT HELT SJUKT BLÖDIG, VAD ÄR DET SOM HÄNDER???

Nu är det i alla fall dags för ett synnerligen efterlängtat Houseavsnitt. Ser att de har stulit rätt ogenerat ifrån Carnivale i öppningsscenen, men jag har ju varit med om betydligt sämre val av offer i mina dar. Sju års väntan (a coincidence, Sanna? Sebbe? I THINK NOT!) är över ikväll, och det här kan inte bli annat än bra!

(Synd bara att de brände guldcitatet “Because… I thought you were an interesting lunatic, even then!” typ två år för tidigt)

Kommentarer (2)

Note to self: att köpa en våg är bara ett steg i rätt riktning om man inte samtidigt köper godis, glass och kakor för det dubbla.

Kommentarer (2)

Tio timmar Fable II-spelande på agendan!!! JA!  Fåglarna kvittrar och solen skiner, fastän Snorre slängde bort min Winegumsfrukost igår med motiveringen att “de såg VÄLDIGT gamla ut”.   Måns förklarade någon gång, utförligt och med en väldigt personlig  touch på det hela,  varför det var otroligt ohälsosamt för både kropp och själ att sitta och spela tv-spel hela dagarna. Jag minns att jag satt och nickade betänksamt at the time, och tänkte “han har rätt, han har rätt, jag vet att han har rätt”, men nu kan jag inte erinra mig om ett enda vettigt ord.

Men Måns säger ju så många konstiga saker. Som det här, till exempel (ur följetongen “Filmer jag inte fick vara med i):

Den unga och väldigt karismatiska naturbegåvningen Anna Karlsson gör ett varmt, ömsint och respektfullt porträtt av den drivna (och väldigt frikyrkliga) Jane Green som på egen hand tar sig an en grupp utvecklingsstörda zigenare och lär dem att fotboll kan vara mer än bara en sport. Det kan vara en väg ut.
En film som bäst beskrivs som… Mänsklig.

Baserad på en sann historia, men det fattade ni.

Total war?

Total.

Kommentarer (0)

(Bra medicin mot alla former av mansförakt)

Ah, vilken jävla pissdag det här har varit, håller ni inte med? Den började med att Snorre väckte mig genom att fräsa “Ett sexårigt förhållande hänger på en skör ’städa upp i köket NU’-tråd”, och sen gick det bara utför. Min stora samarit till pojkvän -bless him!- lät mig spela Fable II i en hel välsignad timme, men i övrigt har han oavbrutet suttit och kollat på fotboll sedan 14 (nu är klockan 22.45). Själva bråket är också en parodi; we’ve charged on till de sälla jaktmarkerna inom värdighetens gränser, där inte ens dokusåpastjärnor har vandrat förr. Jag vet att Snorre avskyr när jag fläker ut vårat privatliv för allmän beskådning på det här viset… så det är med en i det närmaste pervers skadeglädje som jag tänker förse er med varenda liten detalj.  Såhär brukar det till exempel låta:

“Det här är MIN lägenhet, MIN soffa, MIN dator och MIN tv, och så länge du inte betalar någon hyra har du ingen rätt att använda de här sakerna.”

“Jag kan ju inte betala hyra när jag redan gör det i Stockholm fattar du väl!!!  Och dessutom är det JAG som får åka hit varenda jävla gång, hade du nånsin hälsat på mig hade det varit en annan fråga!”

“Jag FATTAR inte varför du nödvändigtvis måste spela när det är helg, då du VET att jag är ledig och vill se på fotboll. På måndag kan du spela hela dagen, på tisdag kan du spela hela dagen…”

“Okej! Okej! Så jag får alltså spela HELA DAGARNA? OKEJ! BRA!”

“NEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ!!! JAG HATAR DIG NÄR DU HÅLLER PÅ SÅHÄR, FATTAR DU DET! HELVETE VAD IRRITERAD JAG BLIR. Anna. Vi måste prata.”

och:

“Skitsamma, jag bryr mig inte. Jag ska ändå ut.”

“Vart ska du?”

“Skit i det du.”

“Hur länge blir du borta?”

“Det vet jag inte.”

“SKA DU IVÄG MED HONKEN ÄR DET SLUT, HÖR DU DET. DÅ BEHÖVER DU INTE KOMMA TILLBAKA!”

“Pffs.”

“SKA DU DET?”

“Det tänker jag  inte svara på.”

“Okej, men då är det bara att gå härifrån. Stick. Lämna nyckeln och försvinn.”

“BRA!”

“Vart ska du någonstans?”

“JAG SKA PÅ AFFÄREN, OKEJ!?!”

“Okej. Tänker du handla åt mig också?”

“Oh for fu…”

Nä. Ray och Dave Davies är de enda männen man behöver.  Har slängt ihop ett litet blandband med 20 Kinks-låtar (ja, titeln är lite pinsam men ni ska skatta er lyckliga över att jag inte börjar citera låttexter eller greppar efter andra högtravande känslouttryck… för gudarna ska veta att jag är på det humöret!!!), och det är sjukt fett.