Kommentarer (4)

5. Kan du berätta lite mer om dig själv? Läsarna vill helt enkelt veta vem personen bakom that massive layer of fat är! Vad lyssnar du på just nu till exempel?

- Kul att du frågar! Jag är verkligen inne i en Springsteen-period för tillfället (vilket jag i och för sig har varit i typ nio år nu men…) och kring jul släpps den fenomenala Darkness on the edge of town i en ny jubileumsutgåva. Det ryktas om en helt ny dokumentär, remastrad skiva, tio outgivna låtar och en hel 78-konsert på dvd. Som alla vet finns det ingen artist eller grupp som ens kommer i närheten av hans livespelningar på den tiden och -

6. Jamen vad lyssnar du på just nu, i denna sekund?

- … Hanson.

7. Och innan dess?

- … Bryan Adams.

8. He he he… Nämn tre karaktärer som du verkligen kan identifiera dig med?

- Wow. Det är nästan som om den frågan vore specialskriven just för mig! Enkelt! Bridget “Så det är därför Bridget fortfarande är singel! Hon stöter bort män!” Jones , India “and India could be described by no other word than plain” Wilkes och Liz “If you were any other woman on earth, I’d be turned on right now” Lemon. Hedersomnämnande: Ann “… Her? What, is she funny or something?” Veal.

9. Jag hörde förresten att din pojkvän sen sex år tillbaka fyller år idag. Vad har du köpt till honom?

- Ingenting. Än. Det är naturligtvis svårt att överträffa sig själv när man peakade till syrebristshöjder redan för två år sedan  (“Jag strålade genom saliga glädjetårar mot Snorre när han - spänd av förväntan - öppnade paketet, varpå 1048 sidor 1800-talsromantik brakade ner på det arma vardagsrumsbordet och förvandlade det till brasved. Om blickar kunde döda hade mitt svartbrända finger guppat omkring i Nordsjön vid det laget.”), men jag hade faktiskt en sjukt bra present på gång.

10. Vad hade du tänkt köpa?

- En curlinghatt!

Tracy took advantage of my white guilt, which is to be used only for good like overtipping and supporting Barack Obama.

Kommentarer (0)

Ny kategori av förestående anledning – Frequently Asked Questions. Del 1.

1. Jag hörde att du missade flyget i morse. IGEN. Säg mig, Anna, ledsnar du aldrig på dessa idiotiska företaganden?

- Nej, faktiskt inte. Det är bara hälsosamt med en sann nemesis som sätter  käppar i hjulet för dig när du glatt kommer trampandes nerför San Fransisco-backarna i 110. Förresten är det vida känt att omväxling förnöjer, så jag kommer säkert att få många långa och spännande år på Helsingborgs arbetsförmedling!

2. Det där leendet gör mig lite obehaglig till mods. Det ser ut som om du tänker spatsera in i en regeringsbyggnad med dynamit kring midjan. Hur mår du egentligen?

- Do you want the truth? You can’t handle the truth!!! Nästa fråga.

3. Oroa dig inte, det blir bättre. Förresten så kommer du glömma bort vilken fullständig idiot du är till nästa gång det inträffar, på samma sätt som du glömmer bort att du är en fugly fat spinster ända till dess du ser ett foto på dig själv. Det kallas “förnekelse”, och det är den patetiska loserns schweiziska armékniv när det kommer till överlevnad.

- … Kommer det nån fråga eller?

4. Ja. Du var bara inte så jävla rolig att intervjua som jag trodde. Hmm. Vad ska du göra nu?

- Försöka jobba tillbaka mitt goda ansee-… Mitt anseend- Försöka jobba! Och skita. För tredje gången idag, måste ha fått nån riktig jävla mördarbakt-

Oj, nu tog batteriet till bandspelaren slut. And will you look at the time! Better dash! Got another party to go to… Lots of single people. Mainly poofs. Bye.

Oh, Miss Lemon. You have several messages. Aw, let’s see, that company running the bike tour in South Carolina says no singles. Uh, your credit card called, they want to make sure you’re the one buying cream soda in bulk.

I sure am!

And your landlord called and he says it’s not the toilet, it’s you.

That’s his opinion.

Kommentarer (0)

Pratade med Oskar – min eviga stöttepelare och personliga mentor – häromdagen, samtidigt som jag bläddrade igenom några bilder på syrran. Jag måste ha haft en drömsk och frånvarande glans i blicken eller nåt, för plötsligt sade han:

“Tss. Sådär ser ju du också ut. Om du går ner 200 kilo.” Och så log han älskvärt och uppmuntrande.

Kommentarer (0)

Jonas Holmkvist? James Dean?

Sms-konversation med Honken:

Han: “Svara nu!”

Jag: “Klockan fem? Reheheheally?”

Han: “Jag vet. Var riktigt full. Kanske tur att du sov, eller det var väl ingen tillfällighet att du gjorde det klockan 5.”

Jag: “HAHA. Happy drunk eller sad, lonely and desperate drunk?”

Han: “Mer genifull. Kom på att spriten är vägen till ett bra liv. Där flaskan och pennan går hand i hand. Jag kunde känna en absintstinkande Strindberg kanalisera min själ. Och plötsligt förstod jag Kurt Cobain, Hendrix och en handfull andra. Allt stod klart. Mitt ego tog mig till nya höjder. Jag var redo att dö ung, bara jag fick ut That Shit! True story”

Han: “Sen somnade jag. Några sekunder senare såg jag på ett big brother-avsnitt där jag själv var med. Jag stod och luftboxade in i kameran och höll en 3 minuter lång monolog. Det var tydligen ett best of-avsnitt. ‘De pinsammaste ögonblicken i big brother’ hette det.”

Kommentarer (4)

Sådärja. Nu har jag lyckats ha sönder mina glasögon också. Vi visste alla att detta var en accident waiting to happen, men att jag skulle lyckas pulverisera dem så genomgående – bortom all silvertejpsräddning! – kom som något av en överraskning till och med  för mig. Tråkigt. Detta innebar förstås slutet på Fifaspelandet och 30 rock-tittandet, så allt som återstår  för oss att göra är två dygn av:

Vi kan verkligen spendera hela dagar sådär. Om telefonen ringer, det knackar på dörren, eller brandvarnaren piper så lyfter vi långsamt  ögonlocken och försöker fokusera blicken, ansiktet förvrids till en grimas av äckel once we have located the source of the disturbance, handen påbörjar en darrig resa norrut, bekymret viftas bort med ett oengagerat “Ähhhhhhhh”, och därefter låter vi armen kraftlöst falla tillbaka mot soffkuddarna igen.

“Snorre! Kan inte du följa med på affären och köpa smoothiesingredienser?”

“Ähhhhh…!”

och:

“Anna! För fan! Ta och duscha nu!”

“Ääääääähhhhhh…!”

Vid midnatt bläddrade Snorre förbi vår nya favoritstanduppare Michael Mcintyre från Live at the Apollo på TV4 Komedi. När han imiterade en man som provade skor höll jag verkligen på att kvävas av skratt; två kilo smoothies låg som ett skruvstäd över mina lungor och varje gång jag desperat försökte greppa efter syre fick jag ett nytt skrattanfall som katapulterade luften ur lungorna all over again. Nu hittade jag såklart inte nåt lika roligt klipp, men här lyser hans komiska geni igenom åtminstone ibland:

Kommentarer (0)

Jag blir bara mer och mer sugen på att starta en babyblogg. Tänk efter – hur roligt vore det inte?!  Har redan funderat ut flera inlägg, till exempel detta från graviditetstiden:

“Är så jfla fll. Å röksgn!!! Smom en skorsnte! Uff. Rmlokull.”

Sen, direkt efter födseln:

“Fan. Det blev en tjej. Är det någon som har koll på hur det ligger till med bytesrätten på de här jävlarna…? Har hört att det ska vara krångligare än tv-spel :(“.

Och efter det har man en hel värld av photoshoppade misshandelsskador att se fram emot, där man hela tiden trivialiserar såren genom att, liksom  i förbifarten, skylla på diverse “olyckor”.

“Åh, och om ni undrar över blåögat och den spräckta läppen så ramlade han bara i trappen igår” eller “om ni tycker att armen ser bruten ut är det bara för att bilden är tagen ur en konstig vinkel”.

HAHA! Scarlett hade varit stolt över mig.

Men. Alla barn är inte av ondo. En gång ~var 200 000:e år kommer det förbi en unge som är så perfekt att du bara vill ta på dig din finaste kardborreband-stass och stega fram till pappan och säga “Hur gick det egentligen till som när du skapade honom?” (dramatisk paus medan du rycker i sömmarna) “Visa mig! Teach me the ways of the secular flesh!!!”

Kommentarer (7)

Försökte rita det fina årgångsvinet Bruce Springsteen -78 en sen natt på kontoret häromdagen. På frihand. Den överdrivna tilltron till de egna förmågorna förklarar till exempel varför alla proportioner är helt åt helvete, samt varför det inte bidde någon Springsteen, det bidde en Keith Richards istället. Men den SKA bli bra. Det är jag helt enkelt skyldig detta anlete.

Kommentarer (2)

Nu känner jag mig som Douglas Adams när han pratar om The Beatles igen, men jag kan inte hjälpa det. Jag började läsa Don Rosa veckan efter att Farbror Joakims liv mystiskt försvann från hyllorna i samtliga bokaffärer (för att sedan dyka upp igen på Tradera, till det tiodubbla priset). Jag läste om hans besök på Göteborgs bokmässa 2004 i tidningen dagen efteråt, och slet tag i närmaste rödbeta och svor inför Gud i skymningen att aldrig gå miste om en sådan möjlighet igen. Sen läste jag om hans besök på Göteborgs bokmässa 2007. I tidningen. Dagen efteråt. Jag var i Köpenhamn samtidigt som honom 2008, men reste – inte ont anandes – hem igen direkt efter Kisskonserten. På den mässan gick han officiellt ut med att han aldrig mer kommer att rita en Kalle Anka-serie, efter en rad misslyckade ögonoperationer. The Prisoner of the White Agony Creek blev alltså hans sista verk, men satan i helvete vilken värdig sorti! Jag har aldrig varit med om nåt liknande, det  här slår ju (fortfarande) allt annat. Eller är det bara för att begreppet “värdig sorti” är så fjärran för mig i dessa dagar, som jag blir så hänförd? Ett litet utdrag:

Kommentarer (4)

För att bespara mig själv en herrans massa bloggande i framtiden så ska jag nu gå igenom vad jag och Snorre hittar på varje gång vi ses:

Här har jag precis kommit in genom dörren, och ända sedan jag satte mig på flygbussen har Billy Crystals mantra från När Harry träffade Sally ekat i mitt öra: “You take someone to the airport, it’s clearly the beginning of the relationship. That’s why I have never taken anyone to the airport at the beginning of a relationship.”  Why? “Because eventually things move on and you don’t take someone to the airport and I never wanted anyone to say to me, ‘How come you never take me to the airport anymore?’”… vid det här laget brukar jag ha arbetat mig upp till en rätt helig ilska och smälla i alla dörrarna fräsandes “Rör mig inte, din lata jävel!!!”. Men just idag var jag dock på ovanligt gott humör som ni ser, för jag fick åka bussen gratis och Snorre Wonka  hade köpt två birkor (bröd vitt som renaste koks, blandat med – waaaait for it – mandelmassa) till mig. Sedan vräker jag bort honom från datorn med en välriktad knuff i mellangärdet och bestämmer vilken låt (som jag upptäckt under veckans gång) vi ska shake:a loss till. I det här fallet blev det den sjuuukt svängiga folk/countrydängan Johnny Come Lately med Steve Earle. Förra veckan: Living on the edge of the world – Bruce Springsteen.

Såhär såg Snorre ut när jag ivrigt slet åt mig kameran för att bläddra igenom bilderna och hoppfullt frågade om nån av dansbilderna blev smickrande.

Sen börjar Snorre alltid spela Thundercrack så att fönstrena skallrar, och då brukar jag  lessna ganska snabbt och gå in i köket istället…

… för att inspektera postskörden. Den visade sig vara mycket god i år igen.

Seinfeld-boxen, inklusive The coffee table book.

Och del två av den heeelt fantastiska The Life and Times of Scrooge McDuck av Don Rosa.

Filmreferenser blir inte bättre än såhär, det är så SJUKT fint.

Sen åkte Fifat in i Xboxen. Jag fick en briljant idé, nämligen att den som förlorade skulle sätta sig framför matchreferatet och skämmas efteråt.

Jätterolig idé.

Verkligen en sjukt bra idé.

Kanske den bästa jag någonsin har kläckt.

Nej, definitivt den bästa. Efter den här matchen tittade Snorre storögt på mig och sade med en röst som nästan darrade av förundran: “Du spelar helt fantastiskt bra. Nej, på riktigt. Sen när fick du ett sånt otroligt bra försvar? För att inte tala om anfallet!!! Jag är verkligen imponerad!” Och sen gick det såhär:

Här försöker jag visst hålla humöret uppe och låtsas som om det här fallet från mina höga hästar inte gjorde det minsta ont, men ansiktsfärgen hugger mig som vanligt i ryggen.

Jävla skitidé! Jävla skitspel!! Jävla Snorre!!!

Här har jag äntligen lugnat ner mig från ett hysteriskt anfall av ursinne och frustration. Snorre brukar dock inte förlåta alla hårda ord och tjuvnyp på en gång, utan först måste han spela den förorättade hustrun i en kvart eller så. I samband med detta brukar han även ta en powernap på soffan så att jag verkligen får lugna ner mig.

Under tiden passar jag på att tröstäta like it was going out of fashion tomorrow.

Och så vitt jag vet  sitter hon fortfarande i köket… och äter… på sina smoothies.

Kommentarer (0)

Jaha. Då väntar det skamsna 23.45-samtalet till syskonen som fyller år idag. Ovärdigt.