I got acute schizophrenia, paranoia too

av Miss Känsloslav, 2010/05/31

Ah. God morgon. Nu såhär i nyktert dagsljus kan jag rapportera att filmen suger igen.

(I’ve been to my local head shrinker, to help classify my disease,
he said it’s one of the cases of acute schizophrenia he sees.
Ah, Nils spelade den för mig dagarna efter nyår, och det var kärlek vid första ögonkastet…)

Nu när jag bara har några timmar på mig att klippa färdigt så tar jag tillfället i akt att “lägga det projektet på is” för att istället rikta in mig på soundtracket. Lyssnar just nu på en helt jävla magisk version av Incident on 57th Street som inleder Prodigal son at the Main Point från -75. Roy Bittan, you bloody genius  you!!! Ja titta, ni kan till och med lyssna på den här.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

It’s getting better all the time

av Miss Känsloslav, 2010/05/31

Öjjj! Klockan är 04.04 och det här börjar tamigfan likna a cinematic masterpiece! Jag skämtar inte!

(Det enda molnet på himlen är väl att jag Vet att jag satt och tittade på exakt samma tagningar med en passionerad avsky för tolv timmar sen.)

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I’m a loser

av Miss Känsloslav, 2010/05/31

print

Ahhh… 02.30-klippandet… so we meet again… Det märks att man blivit rätt sinnesslö vid det här laget. Klockan 13 idag satt jag med ansiktet begravt i händerna och beklagade mig för Snorre över hur värdelös världen generellt – och filmen i synnerhet – var. Och nu sitter jag alltså här och noterar “skitbra” (varvar då och då med “SKITBRA!”) i mitt lilla block efter varje tagning. Yeeeaaah, that’s probably it!

(Fotnot: Klockan 22.30 ropade jag “SLU-TA VA-RA EN SÅN JÄ-VLA DÅ-LIG VI-NNA-RE!” till Snorre efter en synnerligen spännande Fifa10-match, och betonade varje stavelse genom att slå honom mellan benen.)

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Chocolate, chocolate, chocolate! AAACK!!!

av Miss Känsloslav, 2010/05/31

Häromdagen prisade jag som bekant romanen “Jonathan Strange and Mr Norell” av Susanna Clarke. Det förhastade lilla utlåtandet skulle jag nu vilja dementera.

“Han var  ganska lång och ansågs ha en ståtlig figur. Några ansåg honom för tilldragande, men det var ingalunda den allmänna uppfattningen. Det var även ett faktum att hans hår hade lite rött i sig, och som alla vet kan en rödhårig man aldrig anses vara riktigt tilldragande.”

Ehh… “OK”.

wayne_rooney_96929a

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Red dead redemption

av Miss Känsloslav, 2010/05/29

“Anna…”, sade Snorre igår och lade en försiktig hand på min axel. “Vi måste köpa ett nytt spel till Xbox:et!!” fortsatte han med andakt i rösten, och hoppade nästan upp och ner av iver. “Nej!!! Vi har inte råd och jag har inte tid att sitta och spela tv-spel hela dagarna och sluta stör mig när jag försöker jobba!” fräste jag utan andningspauser. “Men det är precis som GTA, fast i Vilda Western-miljö!” fortsatte Snorre. Två minuter senare satt vi i bilen på väg till Elgiganten.

reddead

reddead2

reddead3

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Been spending most our lives living in a Gangster’s paradise

av Miss Känsloslav, 2010/05/29

gangstersparadise

i_i?

Sista avsnittet av Superprinsen visades ju i torsdags. En fin – och, ja, lite tragisk – tid har gått i graven!

superprinsen

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Prag

av Miss Känsloslav, 2010/05/29

prag1

Sebbe demonstrerar hur jag plötsligt stannade upp mitt i ett ord och bara satt och stirrade på kortleken med halvöppen mun. (Jag satt och tänkte på om jag skulle äta godis eller inte, och i så fall hur mycket. Var lite orolig över att jag hade fått diabetes – men det visade sig bara vara blåskatarr, så hurra för det!)

prag2

Här är vandrarhemmet – en sjukt mysig innergård med höga väggar där bara vi och en gudomlig uppenbarelse som såg ut som en ung Alessandro Del Piero bodde. Sen blev det inga fler bilder från den dagen, för jag blev visst “lite på lyset” (som aristokraterna säger).

prag3

Anton och Fredrik. Där satt skärpan Anna! Bra!

prag4

Anna, stannade du nånsin upp för att fråga dig vem som egentligen var spetälsk?

prag5

Vi petade ner en hel förmögenhet i de där förbannade kikarna som aldrig fungerade. Då måste man låtsas att de visst fungerar, så att man inte ser ut som en idiot. (Fotnot: Sebbe såg ut som en idiot ändå.)

prag6

Hon må kanske verka lite sur och grinig på den här bilden, men i själva verket jublar Iris inombords. För hon har precis fått champagne, godis och Klovnboxen (!!!) i avskedspresent av Zentropa, och vad mer kan man egentligen önska sig?

prag7

prag8

Sparre!

prag9

prag10

“Var hittade du glasögonen? Under ett veck? När du duschade?” frågade Sebbe retsamt på flygplatsen. Två dagar senare sjönk förolämpningen in, och då fick han sig en rejäl smocka. (För övrigt introducerar jag härmed mitt senaste komplex i samlingen – de gula tänderna!)

prag11

Ahh!!! Den här tallriken och ett glas vatten kostade 150 svenska kronor!!! I Tjeckien!!!!! Oh for fu… Jag surade resten av dagen och det slutade med att jag trotsigt for hem till hotellet när alla andra gick ut och festade. Sedan förde jag historien på tal uppskattningsvis trehundra gånger om dagen under resten av resan, till litet nöje för mig själv och inget för mitt auditorium.

prag12

Brottningsmatch på hotellrummet.

prag13

Mackan och Paolo, så jävla härliga. Paolo gav tummen upp åt The Village Green Preservation Society-vinylen som jag gick och köpte sista dagen (bildskive-utgåva!), och en dag ska jag bli precis som honom. Mackan anklagade mig för att vara en romantiker, varpå jag fnyste och fräste utan att riktigt finna några ord. “VADDÅ ‘romantiker’?” snäste jag tillslut, och lät mer indignerad än om han hade titulerat mig barnamördare eller dyl. “Vad baserar du det på?”  “Jamen… Den där Borta med vinden som du har läst tusen gånger.” “Du!!!” ropade jag, och inledde ett försök att spetsa honom med mitt pekfinger. “Den är inte ett dugg romantisk ska du veta! Han gör ingenting annat än att förolämpa henne i tusen sidor, och Scarlett är typ världshistoriens största bitch!” “Jaha. Du, då skulle jag faktiskt vilja läsa den. Kan jag få låna ett exemplar?” IIIIIIIHHH!!! :D

prag14

prag15

Bengt sa: “Ska vi inte sätta oss ner och ta en öl bara?” samt “Gå? Redan? Jag skulle kunna tänka mig att sitta kvar och ta nån öl till…” ungefär lika ofta som jag förde mozarellasallad-historien på tal.

prag16

prag17

prag18

Sen åkte vi trampbåt!!! “Where are the tramp boats?” frågade Nille-Belle-Lalle en ung, tjeckisk man, som nästan snubblade över orden i sin iver att visa oss. Hans besvikelse när det visade sig att vi egentligen menat “paddle boats”  visste inga gränser. Jag och Nina satte oss i förarsätet, medan Anton och Fredrik fläkte ut sig som två lyckliga knubbsälar med varsin öl och en påse chips i baksätet.

prag21

“Jag vet hur ni tonåringar” (smickrat fnitter från alla inblandade) “är, som gärna vill busa på sjön. Men ni måste lova att inte försöka borda varandra utan alltid hålla båtarna på säkert avstånd” sade uthyraren förmanande och synade oss strängt under lugg. “Ja, absolut, självfallet!” svarade vi allihop med en allvarlig, ärlig uppsyn. Tio meter från kajen smällde någonting in i aktern som fick hela båten att skaka, och när vi vände oss om möttes vi av den här synen.

prag19

prag20

Jag bodde tillsammans med Nille-Belle-Lalle (Niklas Beckman-Larsson, ovan), Fredrik (goldilocks) och Sebbe. Knappt hade vi hunnit innanför dörrarna förrän Nille glatt ropade “Åh, godis!!!”  från andra rummet. Vi övriga höll på att argumentera om vem som skulle få dubbelsängen, och lade knappt märke till det prasslande ljudet från rummet intill. Det var inte förrän han började hulka sig för att spy och ropade “Åh fy fan! Åh fy faaan!” på bred norrländska som vi rusade in för att se vad som stod på. Det visade sig att han tagit en stor tugga tvål. “Det stod ju att den var ‘extra creamy’!” ropade han indignerat i ett försök att rättfärdiga missförståndet, men lyckades ändå inte riktigt överrösta våra hånande skrattsalvor.

prag22

Jag och Sanna hade en gång ett väldigt spännande samtal om hur världen egentligen hade sett ut om den bara varit befolkad av mig, mig och mig genom alla tider. Hade bilen uppfunnits? Mobiltelefonen? Kameran? Nuuueeer. Jag menar, jag kan liksom knappt programmera videon fastän jag sitter med instruktionsboken i högsta hugg. Och bara häromveckan lyckades jag till exempel sätta in två vanliga AA-batterier i tv-spelsdosan åt fel håll. Två gånger om. Tillslut kunde vi (eller vad säger jag, bara Sanna kan vara så rolig) oändligt ödmjukt konstatera att vi troligtvis hade lyckats uppfinna sackosäcken, och ingenting annat. And speaking of which, kolla den underliga byggnaden i bakgrunden.

prag23

prag24

På en restaurang, sista natten. Våran klass klarar verkligen inte av att betala för sig; varenda gång notan åkte fram uppstod ett fasligt kackel. “Det saknas 50! Vem har inte betalat?”, “Jag har lämnat 20% i dricks, hur kan det fattas pengar nu?!”, “Vaddå, kostade vattnet nåt?”, “Åhhh!!! Kan ni sluta vara så jävla snåla, nu har jag betalat 40% i dricks!!!”, “Har nån växel på en tusenlapp?!” osv osv… Det här var en fin tradition som började redan i Polen ifjol, men som den här kvällen tog helt nya, oanade proportioner. “Hallå! Det saknas 3000!” ropade Sebbe (som givetvis utsågs till bankir pga judenäsan) när hälften av klassen redan gått vidare till nästa ställe. Det slutade med att alla stod och skrek på varandra i en halvtimmes tid, medan den stackars kyparen (som för övrigt var en exakt kopia av Pavel Nedved) bara stod och skakade på det nedböjda huvudet. Han hade redan jobbat över i närmare två timmar, och vi var de enda gästerna som var kvar. Tillslut, när det fortfarande saknades 900 och det huvudlösa kacklet nådde sitt crescendo, ropade han “You’re crazy! I don’t understand! Just leave. Please, just leave.”

prag25

Sebbe blev vad jag och Iris valde att kalla “mongo-full” den kvällen. Det här är taget precis innan han tittade på mig och sa “Olive juice”, varpå jag såklart började skratta okontrollerat, och det slutade med att jag drabbades av en sådan syrebrist att jag nästan tuppade av. Huvudet föll kraftlöst mot bordet, och rasade rakt ner i min glassamling varpå ett öronskärande “pling!” ljöd genom luften. Då skrattade alla andra också.

prag26

Mys i väntan på flygbussen. Jag har börjat läsa en bok som heter “Jonathan Strange and Mr Norrell“. Den är typ en blandning av Pickwickklubben och Harry Potter med inslag av Jane Austen, och är med andra ord heeelt fantastisk. “Måhända ler herrarna som läser detta i mjugg och menar att kvinnor då aldrig har förstått sig på affärer, men damerna håller nog med mig om att Mrs Brandy mycket väl visste vad hon gjorde, eftersom den uppgift som låg Mrs Brandy närmast om hjärtat var att få Stephen Black att bli lika förälskad i henne som hon var i honom“.

prag27

prag28

Nille Belle-Lalle delade med sig av några raggningstips i samband med trampbåtarna, och nu ser ni ju att man hade gjort bäst i att lyssna lite noggrannare. Men ett tips minns jag i alla fall:

“Man ska gå upp till någon och säga: “Where are you staying? Oh, me too!”, “What’s your room number? Oh, that’s right next to mine!” osv osv, och sen när man är tillbaka på hotellet så ska man knacka på deras dörr och säga nåt i stil med: “I’m so sorry, but I’ve used up all the soap in my room… Can I borrow yours?”

“No no no”, inflikade jag hastigt, “I’ve eaten all the soap in my room…”

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Omfg!!!

av Miss Känsloslav, 2010/05/29

Tre timmar material (som har tagit ~27 timmar att konvertera och rendera) ska bli tio minuter film, HUR TÄNKTE JAG DÄR? Har sett prick 00:01:00:01 (dvs en minut) av första tagningen, och är redan så uttråkad att jag kan dö. Hnnngh!!!

Sådärja. Pannkakor och glass till frukost. Nu kanske det går ändå.

Hahaha! Min regi alltså, fy fan! Det här blir faktiskt bara så. jävla. dåligt.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Kung av kart part IV

av Miss Känsloslav, 2010/05/23

(del I, del II, del III)

Vilket jävla elände. Ja, okej, jag vann förvisso (och omintetgjorde därmed Honkens chanser till Superpriset, dvs att vinna 10 omgångar i rad). Och det står numera 8-4 i matcher; ett försprång som är långt ifrån omöjligt att hämta upp. Visst. Absolut. Allt det där är sant. Men det faller liksom i skymundan när man tänker tillbaka på Videon. Den eländiga Videon! “Det där är verkligen inte ditt forum…” sa Honken medlidsamt när vi var i Göteborg, och det kan man ju inte argumentera emot. I synnerhet inte efter detta.

Ibland misstänker jag att jag helt och hållet saknar självdistans. Ni förstår, jag vill gärna inbilla mig att det är en egenskap jag besitter i rätt stor utsträckning, men så fort man kikar bakom fasaden så sitter likt förbannat värdigheten där med blödande sår och ett avsågat hagelgevär medan skotten viner över huvudet, redo att kriga in i döden för denna förlorade kamp. Av denna anledning kom jag mig aldrig riktigt för att berätta vad jag gjorde på en fest för några veckor sedan, till exempel. Well, I’ll tell you what I did! I’ll tell you exactly what I did! Jag gjorde bort mig, det är vad jag gjorde!!! Med hjälp av Hannes obevekliga entusiasm och uppmuntran hällde jag i mig lite för många mojitos, som i sin tur försåg mig med precis rätt mängd mod och dumdristighet för att jag skulle sätta mig ner och “ta ett snack” med alla mina chefer. Det var verkligen en sorglig syn.

Det var mitt livsverk. Ett tal jag hade förberett i åratal. Passionen fanns där, absolut. Men någonting måste ha saknats i mina ögon. “Förståndet” säger vissa. “Kontrollen över skelandet” säger andra. Jag höll i alla fall ett långt brandtal om den vackra fiendeskapen; om hur fundamentalt det är att ha någon som “keeps you on your toes” i alla situationer. Jag knäppte ivrigt med fingrarna för att demonstrera Sam och Dianes giftiga munhugg. Jag viftade omkring med en oskyldig dolk i ett försök att trasa sönder akilleshälar.  Mitt tydligaste minne av kvällen? Uttråkade miner. Det i sig kändes dumt. Och det känns tio resor dummare efter den här förbannade videon, där jag så uppenbart sitter och tror att jag är så jävla rolig när jag i själva verket bara är sjukt sorglig. En tragisk föredetting som inte inser att den inre elden har slocknat för längesedan, och kvar finns inte ens någon glöd. Jag känner mig som en idoldeltagare som plötsligt hör sig själv på teven och inser att de inte kan sjunga över-huvud-taget, fastän den ömma modern alltid hävdat motsatsen.

Nåja. Åter till videon. Om man försöker bortse från mina otroligt fåniga “comebacks” (även om det inte går och fastän man bara vill lägga sig ner och dö), så står det ju klart att även Honken bäddar för en lång vistelse på den absoluta botten. Jag tog honom på bar gärning när han kollade sig i spegeln alldeles innan, och liksom nickade bistert som om han personligen  godkände sin lott ur Moder Naturs hatt.  Och han sade på största allvar “Jag ska bara hämta nåt att äta, det kommer att få mig att se mer avslappnad ut”. HAHAHA. Weeeeeeell now, how did that work out for ya? Jaja, vi kör väl genomgången som vanligt…

00:01:  …jaha! Och hur många kilon har du gått upp sen senast då, Anna? 10? 15? Du tyckte alltså inte att det var alldeles tillräckligt redan som det var? Take a good, long, hard look on those eyes, ’cause this may be the last time you’ll ever see them…

00.13: Hurra! Den “avslappnade” uppvisningen har börjat! Honom kan man ju absolut inte ta med på vernissager, det ser ni väl!

00.20-00.25: Anna tänker efter länge och väl, men vet inte vem denne Hjalmar Branting är. Anfall är dock bästa försvar, så hon avfyrar… den första extreeemt styltiga förolämpningen (som saknar såväl elakhet som finess) av många! Visst låter det förresten lite som att jag läser ifrån cue cards?

00.38: “Bränt barn skyr elden”, my ass!!! Här kör jag igång igen med nyvunnen vigör blott sekunder efter det första nederlaget, bara för att misslyckas om möjligt än mer kapitalt.

00.43: Tjocka människor ska inte sitta och vagga fram och tillbaka på fläsket. Tjocka människor ska inte sitta och vagga fram och tillbaka på fläsket. Upprepa det här mantrat till dess att du lär dig!!! Fetto!!!!!

00.49: HAHAHA! Tycker fortfarande att det är en sjukt rolig kommentar, fortsättningen på en förolämpning som började i januari. Här ser man också hur storhetsvansinnet vaknar till liv och genast slår ut i full blom i den bördiga jorden…

01.52: Notera blicken. Någonting tänds i de där mörka kolbitarna. Han snubblar över orden i sin iver att leverera nästa mening, för han vet att han sitter på “The Bomb”. Skämtens president.

02.02: Vart tog skratten vägen?

02.04: Paniken. Vart håller de hus?!?

02.05: Hallå? Jag skulle ju få stadens nyckel av borgmästaren, vad händer?! Kan någon tala om för mig vad som händer?!?

02.07: Oooch – nu! – rasar fasaden! Härligt! Se hur han kastar värdigheten över axeln och liksom bara rasar handlöst ner från sina höga hästar. Han slutar aldrig falla! Jag tror inte mina ögon, men han. slutar. aldrig. falla.

02.09: Nå, det kan i alla fall inte bli värre.

02.10: Oh. Oooh… Pizzan… Oh, God, it’s worse. The pizza… It… It’s everywhere! I munnen, hängandes i kladdiga rester ur mungipan, i knät… My eyes, my eyes!!! Yet I can’t look away! Som en bilolycka, gott folk! Som en bilolycka!
osv osv osv.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Just Roo it!

av Miss Känsloslav, 2010/05/22

Hahaha! Jaja bra försök, Gael García Bernal, men det går aldrig att outshine:a Rooney. Vi vet alla vilken stjärna som lyser starkast på himlavalvet. (Älskar för övrigt när drottningen högtidligt sträcker fram handen, och han mosar henne mot sin breda bringa istället)

VN:F [1.9.3_1094]
0 0