Sebbe demonstrerar hur jag plötsligt stannade upp mitt i ett ord och bara satt och stirrade på kortleken med halvöppen mun. (Jag satt och tänkte på om jag skulle äta godis eller inte, och i så fall hur mycket. Var lite orolig över att jag hade fått diabetes – men det visade sig bara vara blåskatarr, så hurra för det!)
Här är vandrarhemmet – en sjukt mysig innergård med höga väggar där bara vi och en gudomlig uppenbarelse som såg ut som en ung Alessandro Del Piero bodde. Sen blev det inga fler bilder från den dagen, för jag blev visst “lite på lyset” (som aristokraterna säger).
Anton och Fredrik. Där satt skärpan Anna! Bra!
Anna, stannade du nånsin upp för att fråga dig vem som egentligen var spetälsk?
Vi petade ner en hel förmögenhet i de där förbannade kikarna som aldrig fungerade. Då måste man låtsas att de visst fungerar, så att man inte ser ut som en idiot. (Fotnot: Sebbe såg ut som en idiot ändå.)
Hon må kanske verka lite sur och grinig på den här bilden, men i själva verket jublar Iris inombords. För hon har precis fått champagne, godis och Klovnboxen (!!!) i avskedspresent av Zentropa, och vad mer kan man egentligen önska sig?
Sparre!
“Var hittade du glasögonen? Under ett veck? När du duschade?” frågade Sebbe retsamt på flygplatsen. Två dagar senare sjönk förolämpningen in, och då fick han sig en rejäl smocka. (För övrigt introducerar jag härmed mitt senaste komplex i samlingen – de gula tänderna!)
Ahh!!! Den här tallriken och ett glas vatten kostade 150 svenska kronor!!! I Tjeckien!!!!! Oh for fu… Jag surade resten av dagen och det slutade med att jag trotsigt for hem till hotellet när alla andra gick ut och festade. Sedan förde jag historien på tal uppskattningsvis trehundra gånger om dagen under resten av resan, till litet nöje för mig själv och inget för mitt auditorium.
Brottningsmatch på hotellrummet.
Mackan och Paolo, så jävla härliga. Paolo gav tummen upp åt The Village Green Preservation Society-vinylen som jag gick och köpte sista dagen (bildskive-utgåva!), och en dag ska jag bli precis som honom. Mackan anklagade mig för att vara en romantiker, varpå jag fnyste och fräste utan att riktigt finna några ord. “VADDÅ ‘romantiker’?” snäste jag tillslut, och lät mer indignerad än om han hade titulerat mig barnamördare eller dyl. “Vad baserar du det på?” “Jamen… Den där Borta med vinden som du har läst tusen gånger.” “Du!!!” ropade jag, och inledde ett försök att spetsa honom med mitt pekfinger. “Den är inte ett dugg romantisk ska du veta! Han gör ingenting annat än att förolämpa henne i tusen sidor, och Scarlett är typ världshistoriens största bitch!” “Jaha. Du, då skulle jag faktiskt vilja läsa den. Kan jag få låna ett exemplar?” IIIIIIIHHH!!! :D
Bengt sa: “Ska vi inte sätta oss ner och ta en öl bara?” samt “Gå? Redan? Jag skulle kunna tänka mig att sitta kvar och ta nån öl till…” ungefär lika ofta som jag förde mozarellasallad-historien på tal.
Sen åkte vi trampbåt!!! “Where are the tramp boats?” frågade Nille-Belle-Lalle en ung, tjeckisk man, som nästan snubblade över orden i sin iver att visa oss. Hans besvikelse när det visade sig att vi egentligen menat “paddle boats” visste inga gränser. Jag och Nina satte oss i förarsätet, medan Anton och Fredrik fläkte ut sig som två lyckliga knubbsälar med varsin öl och en påse chips i baksätet.
“Jag vet hur ni tonåringar” (smickrat fnitter från alla inblandade) “är, som gärna vill busa på sjön. Men ni måste lova att inte försöka borda varandra utan alltid hålla båtarna på säkert avstånd” sade uthyraren förmanande och synade oss strängt under lugg. “Ja, absolut, självfallet!” svarade vi allihop med en allvarlig, ärlig uppsyn. Tio meter från kajen smällde någonting in i aktern som fick hela båten att skaka, och när vi vände oss om möttes vi av den här synen.
Jag bodde tillsammans med Nille-Belle-Lalle (Niklas Beckman-Larsson, ovan), Fredrik (goldilocks) och Sebbe. Knappt hade vi hunnit innanför dörrarna förrän Nille glatt ropade “Åh, godis!!!” från andra rummet. Vi övriga höll på att argumentera om vem som skulle få dubbelsängen, och lade knappt märke till det prasslande ljudet från rummet intill. Det var inte förrän han började hulka sig för att spy och ropade “Åh fy fan! Åh fy faaan!” på bred norrländska som vi rusade in för att se vad som stod på. Det visade sig att han tagit en stor tugga tvål. “Det stod ju att den var ‘extra creamy’!” ropade han indignerat i ett försök att rättfärdiga missförståndet, men lyckades ändå inte riktigt överrösta våra hånande skrattsalvor.
Jag och Sanna hade en gång ett väldigt spännande samtal om hur världen egentligen hade sett ut om den bara varit befolkad av mig, mig och mig genom alla tider. Hade bilen uppfunnits? Mobiltelefonen? Kameran? Nuuueeer. Jag menar, jag kan liksom knappt programmera videon fastän jag sitter med instruktionsboken i högsta hugg. Och bara häromveckan lyckades jag till exempel sätta in två vanliga AA-batterier i tv-spelsdosan åt fel håll. Två gånger om. Tillslut kunde vi (eller vad säger jag, bara Sanna kan vara så rolig) oändligt ödmjukt konstatera att vi troligtvis hade lyckats uppfinna sackosäcken, och ingenting annat. And speaking of which, kolla den underliga byggnaden i bakgrunden.
På en restaurang, sista natten. Våran klass klarar verkligen inte av att betala för sig; varenda gång notan åkte fram uppstod ett fasligt kackel. “Det saknas 50! Vem har inte betalat?”, “Jag har lämnat 20% i dricks, hur kan det fattas pengar nu?!”, “Vaddå, kostade vattnet nåt?”, “Åhhh!!! Kan ni sluta vara så jävla snåla, nu har jag betalat 40% i dricks!!!”, “Har nån växel på en tusenlapp?!” osv osv… Det här var en fin tradition som började redan i Polen ifjol, men som den här kvällen tog helt nya, oanade proportioner. “Hallå! Det saknas 3000!” ropade Sebbe (som givetvis utsågs till bankir pga judenäsan) när hälften av klassen redan gått vidare till nästa ställe. Det slutade med att alla stod och skrek på varandra i en halvtimmes tid, medan den stackars kyparen (som för övrigt var en exakt kopia av Pavel Nedved) bara stod och skakade på det nedböjda huvudet. Han hade redan jobbat över i närmare två timmar, och vi var de enda gästerna som var kvar. Tillslut, när det fortfarande saknades 900 och det huvudlösa kacklet nådde sitt crescendo, ropade han “You’re crazy! I don’t understand! Just leave. Please, just leave.”
Sebbe blev vad jag och Iris valde att kalla “mongo-full” den kvällen. Det här är taget precis innan han tittade på mig och sa “Olive juice”, varpå jag såklart började skratta okontrollerat, och det slutade med att jag drabbades av en sådan syrebrist att jag nästan tuppade av. Huvudet föll kraftlöst mot bordet, och rasade rakt ner i min glassamling varpå ett öronskärande “pling!” ljöd genom luften. Då skrattade alla andra också.
Mys i väntan på flygbussen. Jag har börjat läsa en bok som heter “Jonathan Strange and Mr Norrell“. Den är typ en blandning av Pickwickklubben och Harry Potter med inslag av Jane Austen, och är med andra ord heeelt fantastisk. “Måhända ler herrarna som läser detta i mjugg och menar att kvinnor då aldrig har förstått sig på affärer, men damerna håller nog med mig om att Mrs Brandy mycket väl visste vad hon gjorde, eftersom den uppgift som låg Mrs Brandy närmast om hjärtat var att få Stephen Black att bli lika förälskad i henne som hon var i honom“.
Nille Belle-Lalle delade med sig av några raggningstips i samband med trampbåtarna, och nu ser ni ju att man hade gjort bäst i att lyssna lite noggrannare. Men ett tips minns jag i alla fall:
“Man ska gå upp till någon och säga: “Where are you staying? Oh, me too!”, “What’s your room number? Oh, that’s right next to mine!” osv osv, och sen när man är tillbaka på hotellet så ska man knacka på deras dörr och säga nåt i stil med: “I’m so sorry, but I’ve used up all the soap in my room… Can I borrow yours?”
“No no no”, inflikade jag hastigt, “I’ve eaten all the soap in my room…”
VN:F [1.9.3_1094]
Kommentarer (2) 
