Kommentarer (0)

Drömde en sån fin dröm inatt. Jag spelade för Man United och fick en långpassning som jag tog ned på knäet och sedan sköt iväg på volley. Känslan när bollen snuddade vid målvaktens fingertoppar och sedan gled in i mål var obeskrivlig – jag snurrade runt på en tjugofemöring och lät  blicken svepa över planen med en enda tanke i huvudet.  Wayne kom springandes för att gratulera mig och jag kastade mig i hans famn och tryckte min näsa hårt, hårt mot hans väldiga tjurnacke… och det var den mest underbara känslan i världen.

Jag ser detta som ett tecken. Jag är fast övertygad om att jag och Rooney hade kunnat bli riktigt goda vänner om vi någonsin träffades. Ok ok, jag vet att man fantiserar så om många och att det alltid är rent önsketänkande, men i det här fallet tror jag verkligen att det vore möjligt  – jag ser framför mig hur vi blir gamla tillsammans medan vi spelar Fifa och kickar boll och…  gör en massa andra gemensamma aktiviteter som jag bara  inte har kommit på  riktigt än.

You know, Lindsay, as a therapist, I have advised a number of couples to explore an open relationship where the couple remains emotionally committed but free to explore extramarital encounters.

Well, did it work for those people?

No, it never does. I mean, these people somehow delude themselves into thinking it might, but… but it might work for us!

Kommentarer (2)

Hohum. Var på någon sorts insparksgrej  med praktiken igår kväll, och Måns satte väl ribban för kvällen skulle man kunna säga när han armbågade sig fram till vinboxen innan någon annan ens hade hunnit få av sig ytterkläderna. Jag och de andra praktikanterna stod några meter därifrån, och jag ska inte förneka att det rycktes en del i halslinningarna medan vi vaggade på hälarna och såg oss omkring i rummet likt skrämda harar i strålkastarljuset. Tillslut vände sig den ena om mot mig och sade: “Är du lika sjukligt nervös som jag är, och har ingen aning om vad du ska göra eller stå?”

“Ja!” ropade jag tacksamt (i ett tonläge som var ca 40 gånger högre än mitt vanliga), och hade i det närmaste en utomkroppslig upplevelse när jag på något vis iakttog mig själv utifrån och fann mig  säga meningar som “jag har testat att cirkulera i olika zoner” utan att vara det minsta ironisk. Det tog effektivt död på samtalet vill jag lova, så  jag sökte mig desperat – likt ett djur på flykt – till det allra förnämsta personlighetssubstitutet. El vino did flow.

Ryktet går att Spielberg ska regissera en nyinspelning av klassikern Harvey, och att älskade Robert Downey Jr ska överta James Stewarts gamla roll. Det hade ju varit något att se. I väntan på den dagen har jag dock skaffat mig (förvisso lika ofrivilligt som, tja, till exempel en STD, men ändå!) ett förträffligt surrogat. Istället för en ständigt salongsberusad Elwood P. Dowd – en ständigt salongsberusad Måns. Och istället för en två meter hög, osynlig kanin – ett ego så stort  att det måste gå sidledes genom dörröppningar. Härligt!

Vi  droppade Arrested development-citat (“How am I supposed to find someone willing to go into that MUSTY OLD CLAPTRAP?”)  och var rörande – ja rörande! – överens om att det inte finns någonting som heter “olika smaker” utan bara “enda anledningen till att vi inte tycker likadant är för att du inte har förstått det här än”. Jag tror jag bröt lillfingret av alla mina instämmande slag i bordet.

Just när jag hade det som trevligast sparkade någon in dörren till stället och marscherade fram till mitten av rummet med allas blickar riktade mot sig. Han stod med händerna i sidorna och liksom strålade av makt och karisma på ett sätt som är så främmande för mig att jag inte riktigt kan göra det rättvisa . “The drinks…” sade mannen med en mörk och dånande röst och gjorde en  teaterpaus, varpå hela stället höll andan av förväntan, “are on me!”. Omdömet hade talat. Jag kunde inte göra annat än att lydigt sålla mig in i ledet.

“Två vinglas till!” jublade jag lyckligt, och sen störtade jag rakt ut i den mörka abyssen…  And that’s all I have to say about that.