Kommentarer (5)

Haha, i fredags när vi skulle spela in sista scenen och klockan var halv två på natten och batterierna började ta slut och det var på väg att börja regna och alla var trötta och griniga och bara ville hem och sova (och någon enstaka procent av gruppen ville eventuellt in i värmen och spela Zelda, inga namn nämnda), så kom det en gammal gubbe lunkandes med käpp i hand och en herrans massa extrakilon ovanför bältet.  Han var ute och promenerade med sin lilla charmknutte till katt, och stannade till vid oss för att språka en stund. Ganska snart stod det klart att den stackars mannen inte hade fått höra en mänsklig röst sedan fröken Ur-räkningarna blev ohanterliga, så han tog verkligen tillfället i akt att hålla låda för oss. Efter en ca 20 minuter lång, strid ström av enkelriktade ord från honom och oengagerade “mmm”:anden från vår sida utspelade sig följande dialog:

Gubbe: Ni är såna där Fridhemselever va?

Marcus: Mmm.

Gubbe: Då måste ni veta vem Torvald är!

Marcus: Nä.

Gubbe: Jo, det måste ni! Han är ju något av en kändis i byn. På sjuttiotalet så-

Marcus: Förlåt, men du måste vara tyst nu. Vi ska börja spela in.

Gubbe: Jajemen! Absolut!

(tystnad i cirka tio sekunder, alla står redo på sina positioner och ska just trycka på rec när: )

Gubbe: Vad var det han hette i efternamn nu igen? Torvald…?

Marcus (suckar irriterat och himlar med ögonen): Vi vet verkligen inte, vi känner ingen som heter så.

Gubbe: Jo men det måste ni göra! Han har ju varit rektor för Fridhem en gång i tiden. Torvald…  Hildebrandt? Nä det var det inte. Havsgård? Nej. Gud, jag kommer inte ihåg vad han heter! Visst har ni hört talas om honom?

Marcus: Nä.

Gubbe: Torvald… Jag har det på tungan!

Marcus: Alltså, vi är inte ens ifrån Skåne. Vi har verkligen inte hört talas om någon Torvald.

Gubbe: Jo det har ni! Det måste ni bara ha gjort. Torvald… Torvald… Åh, jag kommer snart på det. Är det ingen annan som minns? Han var ju rektor förut vettni, på eran skola och-

Marcus: Snälla. Ställ dig en bit bort och var tyst nu, vi måste verkligen ta den här scenen innan det börjar regna.

Gubbe: Självklart! Jag förstår, jag förstår. Jag ska vara tyst!

(tystnad under ca en inandning)

Gubbe: Men vad hette han i efternamn?! Att det ska vara så svårt att komma ihåg, haha! Torvald… Torvald, Torvald, Torvald…

osv osv osv, allt som allt kanske fem allt strängare tillsägelser, och lika många omedelbara Torvaldsrelaterade funderingar.

Marcus: OKEJ, TEAMMÖTE I LÄGENHETEN!!! NU!!!

Och sedan stod vi allihopa tryckta med näsorna mot fönsterrutan på övervåningen och iakttog den pratglada stackars mannen ända till dess att han, med sluttande axlar, rundade hörnet  och försvann.

Kommentarer (3)

Det finns en scen i Borta med vinden (filmen) när Melanie får reda på att familjen Meades son har blivit dödad i kriget. Hon sitter och ser hur Mrs Meade gråter okontrollerat mot doktorns axel, och med ett förstenat och beslutsamt och tappert (jag fumlar efter rätt adjektiv här) uttryck säger hon allvarligt ”I must go to her”. Därefter släpper hon allt hon har för händerna och liksom glider ur vagnen likt en ängel, utan att någonsin släppa paret med blicken. Lite så var det för mig på filminspelningen i veckan. Vi skulle inreda en hel lägenhet på tre dagar samt planera allt foto och ljud in i detalj, och hela klassen slet som djur med att bära tunga soffor osv uppför trapporna när jag plötsligt fick syn på en hög vinylskivor i ett hörn. Stirrade som hypnotiserad på skivorna - knappt medveten om böckerna som gled ur händerna på mig och föll i en kaskad kring fötterna – och viskade med en närmast religiös andakt: “I must go to them”.

 MEN HUR BRA ÄR DI INTE DÅ?!? Och senare på kvällen när Iris och Felix spelade Ocarina of time framför teven och Paolo (skivägare, mössbärare och Livet är underbart-gillare, se nedan) rev av en oklanderlig version av “The weight” på gitarren, så tänkte jag att jag kanske inte alls är så fientligt inställd till hela giftermålsgrejen. Det kanske bara är som jag inbillat mig. Va? Vaddå, “äktenskapsförord”? Vad är det, latin?

Kommentarer (3)

Okej. Den här videon är generellt sett inte särskilt kul. Skämten är dåliga, man skäms lite ungefär som man brukar göra när man ser ett före detta kärleksobjekt med kulmage, stripigt hår och glansiga transfettkinder i kön till McDonalds (jag antar åtminstone att de brukar skämmas; de undviker min blick när jag försöker hälsa i alla fall), och typ böjer huvudet i sorg över Family Guys tragiska fall från komeditronen. Sen – från ingenstans – kommer plötsligt DEN ROLIGASTE SCENEN JAG NÅGONSIN HAR SETT och förvandlar mig till ett skrattande, dregglande kolli. Titta. Bara titta.

Kommentarer (4)

Förlåt för de dåliga uppdateringarna, men iiinteeerneeet fuuungeeeraaar iiinteeeöööhhh! Seriöst. Stendött i lägenheten. Plågsamma dödsryckningar i klassrummet. Inga andra datorer att tillgå inom en femmilsradie. I’m mad as hell and I’m not gonna take it anymore! Om man typ skulle andas ordet “civilisation” i den här förbannade hålan så skulle förmodligen någon genast hyssja ner en, desperat se sig omkring enligt devisen ‘väggarna har öron’, och förtroget luta sig nära för att viska: “Don’t- don’t mention the war. Svalöv och utveckling har inte riktigt sett eye to eye sedan hjulet uppfanns förstår du…”

För några veckor  sedan berättade jag en historia för Ninja om våran hund, som hade känt igen en gammal klasskompis till mig fastän det var åtta år sedan de träffades sist. Just siffran åtta tog jag såklart direkt ur luften eftersom huvudsaken var att budskapet gick fram, men Ninja ignorerade helt och hållet min storslagna poäng om djurens utvecklade känsloliv utan dök istället rakt ner på min vita lögn. “Åtta år? Guuud vad skönt det känns att få höra det!” ropade hon lättat, och jag -  som fortfarande trodde att jag befann mig på säkert vatten – nickade instämmande med något moderligt i blicken när jag tänkte på min genomkloka, lurviga vän.

“Ja för man har ju hört det där ryktet om att alla celler i kroppen byts ut efter sju år, och att man i teorin förvandlas till en helt ny människa efter den tiden. Men det här bevisar ju alltså att man fortfarande är sig själv! Fantastiskt”, fortsatte hon, i samma lättade anda som någon som precis har fått reda på att den elakartade leverfläcken på rumpan i själva verket bara är ett intorkat kiwiskal. Vad? Det hände faktiskt en, öh, kompis till mig. Jag strålade panikslaget från öra till öra mot henne samtidigt som jag maniskt nickade mitt medhåll, precis som Bridget när Daniel Cleaver frågar “The F.R Lewis who died in 1978?”.

I ALLA FALL. Poängen med den här lilla anekdoten är att vi definitivt blir nya människor vart sjunde år, utan några som helst förankringar i de  historiska ‘jag:en’.  Jag menar, vart finns den lilla tolvåriga flickan som med en ängels tålamod väntade i typ fyra timmar på att Wedding singer/Sliding doors-trailern skulle laddas färdigt (alltmedan modemet hostade bräckligt i bakgrunden, redo att rasa ihop och dö så snart telefonen ringde) nu? Vart håller hon hus? Finns det ens den minsta atom kvar av henne i årgång 22 av Anna Karlsson, som sitter och bultar pannan blodig mot skrivbordet när Rockystripparna behöver tio minuter på sig för att laddas? TROR ICKE DET.

Och nu har jag för övrigt varit och smuttat på sömntiderna IGEN. DISAPPOINTED!

Kommentarer (2)

Coooock it, skulle ju sova för två timmar sedan. Mitt och Snorres förhållande klarar av många  smällar och yttre påfrestningar efter snart fem och ett halvt år tillsammans, men Mario Kart Double Dash just isn’t one of them. Särskilt inte när han vinner med 30 poäng!!! Nu ska blooodeeeet flyyytaaa! Är så sur nu. Och så vann han precis 500 kronor på en trisslott som jag VILLE KÖPA IN MIG PÅ MEN INTE FICK (eftersom jag är en “otursförföljd rulltårta som förlorar med 30 poäng i Mario Kart”). Åååååhhh så det grämer mig.

“Haha! Att spola ner den är nog ingen bra idé. Att säga att du har gjort det, ta smällen, och sen pinna ner till pressbyrån är en bättre”.

Kommentarer (3)

Inatt hände det Igen. Jag drömde att jag var gravid, och fastän jag som vanligt kände en instinktiv, kväljande motvilja inför tanken så var det ändå en liten, liten förrädisk del inom mig som kände lättnad! Som tänkte “Aaah, så det är DÄRFÖR jag har blivit så jeffla fet på sistone. Bra!”. Vaknade upp imorse. Det inbillade barnet var borta, extrakilona fortfarande kvar.

Måste sluta go haywire med kalorierna alltså. Inga fler saffransgifflar eller saffransbullar eller pepparkakor eller ballerinakex eller after eight eller tolv-luckor-av-chokladkalendern-på-en-dag… i-november eller Blossaglöggsintag på alkisnivå. Det måste få ett slut! Eller okej, Blossaglöggsintaget får väl fortlöpa då.

Kommentarer (3)

My hormones just went into labour. Har gått och köpi den här affischen nu för en rent obscen summa studentpenningar, en smula omdömeslöst kanske men vad ska man göra? Jag såg rubriken på Ebay och tänkte som hastigast “30 dollar?” med en skeptiskt rynkad panna. Därefter hände allting väldigt snabbt; blicken flackade ner på bilden, hjärtat exploderade av villkorslös kärlek, allting blev svart, och när jag simmade upp till medvetandet igen så låg orderbekräftelsen redan i inkorgen. Jag kommer ju aldrig mer se dagsljuset, and that’s a fact.

Kommentarer (6)

Alltså. Den här mannen är ju inte KLOK! Då och då stannar jag och Sanna upp och bara låter det wash over us just vilken fantastiskt sympatisk människa han är, och vips glömmer man bort att han är världens bästa liveartist. Och sen lyssnar man på Growin’ up från Live at the Agora 1978, och slänger hans ödmjuka personlighet ut genom fönstret eftersom man inte kan fokusera på något annat än “but the fact was… I… was a teenage warewolf!”. För det GÅR bara inte att greppa hur någon kan vara så fulländad i båda avseendena. Framtill imorse när såg jag den här videon – och mind you att det är första gången han spelar den här låten i originalversionen, inte bara på tio år, inte tjugo, inte trettio, utan NÅGONSIN – and was completely blown away.

Kommentarer (0)

Topp tre Johanna-citat den senaste tiden:

1. Jag kommer ut från toaletten strax innan skolan börjar och ska precis kasta mig ut genom ytterdörren när jag plötsligt hör ett kvidande, plågat läte från Johannas sovrum. “Ååååååhhhhh näääääääääääeeeeeeeeeee” klagar hon hjärtskärande, och min känslomässiga radar ger omedelbart utslag. Mätarna spränger genom taket när jag inser; hon har gråten i halsen. Vänta lite nu. Vad har hänt? De tänkbara scenarierna rusar genom mitt huvud. Är hon sjuk? Har någon dött? Vad?!?  “Vad är det?!” ropar jag med en hel värld av oro i rösten, och intar instinktivt någon sorts hjältemodig stridsposition a’la Robin Hood utanför hennes dörr. Tystnad. Sedan (i en helt normal röst): “Jaha, är du fortfarande hemma?” Ja. Vad hände? “De visade ost på teven…” … Ost? “Ja… Den såg så god ut.”

2. Patrik är och hälsar på och vi har precis haft typ tjugo spontana gruppkramskalas i köket, när Johanna med tindrande ögon ropar “Det är så kul att du är här och hälsar på oss! Lova att du stannar hos oss hela tiden! Att vi får ha dig för oss själva hela helgen!”… och ja, allt det hade väl varit bra – kanske rent utav vackert! – om inte vart och ett utav de där kursiva orden hade åtföljts av två ivriga finska pinnar till händer som hysteriskt pekat på sig själv (och bara på sig själv) ca tusen gånger i minuten.

3. Följande samtal utspelar sig över telefonen:

Johanna: “Hej! Kan inte du komma hem nu?”

Jag: “Nej, jag måste ‘hmm-hmm-hmm:a’ åt ‘Hmm-Hmm’ först”

Johanna: “Jaha. Ska det bli kul eller?”

Jag: “Ehhh… Eller… Jo. Jo det ska det! Absolut!”

Johanna (ögonblickligen, skrämmande dödssäker på sin sak): “Jaha, ‘Hmm-Hmm’ sitter bredvid. Men okej vi hörs sen!”

Kommentarer (0)

Gooooosh, aldrig har jag satt  i mig så mycket kalorier på så kort tid. Jag lovar att mina porer sög i sig typ tolv (tjugoåtta) pepparkakor in the blink of an eye! Slurp sa det bara!

Åhhh! Jag och Johanna har haft en walk of shame i “pinsamma 90-talsfilmer som vi är hemligt förtjusta i” på youtube denna sena afton. Johanna – iförd en klädsam rodnad på kinderna – bidrog med HouseSitter och Only you, och jag var såklart inte sen att (med en drömsk suck och drömmande blick) kontra med Bird on a wire. Vi skiljdes åt som två fnissiga skolflickor för kanske en kvart sedan, med heliga löften om att författa varsin specialskriven novell till varandra… Hon tänker ge sig på en fortsättning av  Borta med vinden, och själv ska jag skriva en… hemlis!

Ja och så har jag spelat ihop till en Sunes jul-dvd på pokern ikväll, ska bli en högtidlig tradition att se ett avsnitt varje morgon i december. HELVETES JÄÄÄVLA BIIILJÄÄÄVEL! <3