Kommentarer (0) 
“En ny serie om en tvångskastrerad, rasistisk, numera frigid, honhund och dennes mycket välvilliga och sympatiska ägare.
Judarna har orsakat mina synproblem, de korsade mina förfäder med gråstarrdrabbade hundar.
Då jag stod bunden utanför Netto såg jag en. *Fnys* Samma färg som det jag lämnar i påsen!
Tommy säger:
btw
was geht ab med ditt negativa namn
?
Ann Veal säger:
telefonen gick sönderrrrrrrr
Tommy säger:
av sig själv eller finns det en naturlig anledning som att du satt på den?
Ann Veal säger:
hmmm
därom tvistar de lärde
den var okej när jag stoppade ner den i fickan
döööödn döööö när jag tog upp den igen
Tommy säger:
jag klandrar den inte
Ann Veal säger:
naw
vad fint att du har skaffat dig den här attityden strax efter att du förlagt typ 400 mil mellan oss
Tommy säger:
ja jag kände mig ju mycket osäkrare när det bara var 100 mil mellan oss
det måste du ju förstå
ÅHHHHHHHH inget nytt Houseavsnitt på tre veckor. Det känns som ett oprovocerat slag under bältet det här. Det gör liksom fysiskt ont, förstår ni? Jag ser inte ens någon mening med att överhuvudtaget ta mig upp ur sängen innan dess…
Nu är det avgjort! Jag ska bli förälder igen, men jag är rädd att det är en kamp jag måste utkämpa helt själv den här gången. Snorre anser tydligen att gossarna är “misstänkt lika två av dina barndomskärlekar” (dvs The Sims och Zelda), och vägrar betala nåt underhåll förrän faderskapstesten är färdiga. Jag är en ensamstående mor. Men. YOU CAN’T STOP OUR LOVE!!!
“So we meet again, Mr Refrigerator…
“Yes, how long has it been now? Three years?”
“HA!! More like three minutes…”
Herregud, finns det ingen hejd på eländet? Har varit på tjejkväll hos Sandra och käkat två portioner kantarellsoppa, sjuttio skivor hembakat bröd och två hälsosamma bitar kladdkaka. Ja, och så hade jag förstås en trevlig stund med gymnasiebrudarna någonstans bland allt det intensiva käkarbetet! Och nu denna nattliga resa till Munchville city alltså. Varför är aptiten inte lika liten som fåfängan är stor?
<skamlöst reklamfiskande>
Jonas och gänget innan lanseringen av den nya bloggen:
Jonas och gänget efter lanseringen av den nya bloggen:
</skamlöst reklamfiskande>
Ett livs levande mänskligt (inte i ordets empatiska bemärkelse) “väsen” ringde och väckte mig inatt. Han berättade att han hade ljugit sin chef rakt upp i ansiktet häromdagen, och sagt att han skulle på dejt för att slippa ta på sig ett extrapass… Chefen hade förstås omedelbart sett igenom denna genomskinliga lögn (antagligen eftersom han inte hade haft blodstänk på tröjan eller stunkit kloroform), så det låg en rätt kylig stämning i luften när chefen hotade med att anställa någon som gärna jobbade extra istället.
Nästa dag började “väsendet” jobba klockan 15 som vanligt, men naturligtvis kunde Murphy inte undgå ett sådant gyllene tillfälle att klubba sin lag rakt i huvudet på någon, så han simmade upp till medvetandets yta först vid 14.30. Han kastade sig in i bilen, tryckte gaspedalen i botten och brände iväg. Från ingenstans dök plötsligt en man på cykel upp mitt i väggrenen, och gjorde precis vad vem som helst (alltifrån den enfaldigaste duvan till storslagna genier som Margaret Mitchell) som är på väg att bli påkörd hade gjort i den situtationen: stod blixtstilla in the dead center of the road och bara gapade. Min kompis trampade på bromsen och stannade väl någon millimeter ifrån cyklisten (som såg ut som en gammal drug addict med långt, stripigt, ovårdat hår och tanig Auswitch-kropp). Båda två stirrade på varandra en lång stund, innan Väsendet blev påmind om tidsbristen och blev tvungen att köra vidare.
När han stannade till vid nästa rödljus hörde han plötsligt en ljudlig smäll och hela bilen skakade våldsamt till. När han vände sig om upptäckte han att den galna cyklisten hade bränt efter honom i ljusets hastighet och nu drämt rakt in i bilens bakre stötfångare i full karriär. Inom kort stod han intill förardörren och skrek och gestikulerade vilt med armarna, och när Väsendet rullade ner rutan någon centimeter för att höra vad figuren försökte säga så klämde han ner de smutsiga fingrarna i sprickan och försökte bryta sönder glaset.
Jag var nyvaken och mån om att inte väcka brorsan i rummet intill, så mitt bidrag till samtalet löd ungefär såhär: “Fluuuuööööhhhhh!!!” (och “hihihihihihi”). Dignity. Always dignity.
Dessutom satt antagonist nummer två i samma rum och sade “Hajpojken. Haaaajpoooojken! Hallå, hälsa: ‘hajpojken’! Hajpooojken! Hör hon nåt eller? Haaaajpoooojkeeeen! Bara en sak till: ‘haaaajpooojkeeen!’” i ett konstant flöde någonstans i bakgrunden. Det var väl fint, eller hur? Så om han nu skulle brinna inne i en gammal lada med alla låsen på utsidan (eller dyl mystiska omständigheter) inom den närmsta tiden så kommer vi ändå minnas honom med värme.
[Tobias] säger:
Vilken stalinistisk grav kröp du ut ur… Det är, åtminstone sedan 1989, känt att allt kretsar kring individen..
Ni vet hur det kan vara med par som försöker skaffa barn i flera, flera år, utan att någonsin lyckas? Misslyckande efter misslyckande senare ger de således upp, bestämmer sig för att adoptera, och i samma stund som alla papprena är påskrivna så förvandlas kvinnan plötsligt till en levande fertilization machine. Precis så är det med mig. I flera dagars tid har jag vridit och vänt på alla ören och synat min budget i kanterna på jakt efter minsta lilla spricka för att möjliggöra detta köp:
… då jag plötsligt överraskade alla genom att spontanbeställa den här istället:
EDIT: Det bidde tvillingar! :D
