All rise!

av Miss Känsloslav, 2009/06/29

200906291

Jesus with biceps

Inatt är det Steel Mill som gäller för hela slanten; fördämningarna har brustit och all min självdisciplin har spolats iväg till någon avlägsen ö.  Men vad gör väl det, för kom igen katten, det svänger ju!

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I’m so tired, I don’t know what to do

av Miss Känsloslav, 2009/06/27

200906271

 

 

Så! Nu släcker vi ned här för dagen. Jag hade hemskt gärna suttit uppe och sett färdigt Almost famous (som f.ö. verkar vara heeelt lysande! Jag satt och ropade små “Åh!”, “Ih!”, “Ah!” och ”Oh!”:n av förtjusning när elvaårige William bläddrade igenom sin skivsamling  med Cream, Dylan, Zeppelin, Beach boys, Hendrix osv osv osv, medan Herman satt i köket med pannan i djupa, koncentrerade veck och försökte sy. Han hoppade förskräckt till och var nära att tappa nålen efter vart och ett av mina gälla rop av hänförelse, och blängde sedan stucket på mig med det Karlssonska ursinnet barely in check), men ni vet hur det är… Jobb imorgon, och “självdisciplin” är ju mitt andranamn.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I’m a man, yes I am

av Miss Känsloslav, 2009/06/26

Vi vet alla vilka det är, de manliga männen. Närhelst vår närmaste (herr)bekantskapskrets plutar med underläppen, lägger armarna i kors, och tjurar: “Typiskt er tjejer, ni faller alltid för the bad boys. Ingen vill ha en snäll och genomtrevlig kille!”, så stryker vi ömt undan en lock ur deras panna, lägger huvudet på sned, ler tillgivet och säger: “Nej nej nej neeej, så är det inte alls“… Medan vi i hemlighet tänker: “Damn straight we don’t want no mama’s boy!!!”

De manliga männen. De som – om de får sitt ben avhugget när de klyver ved – bara utbrister “I’m okay, I’m fine, put the leg in the freezer and hand me a beer, we’re almost done“. De som irritirat slår undan dina hjälpsamma händer och mellan sammanbitna tänder väser: “It’s nothing. Just a scratch”, och sedan donerar det förlorade blodet till hisscenen i The Shining. Ja helt enkelt de testosteronstinna kraftpaketen med svett- och oljefläckar över hela sin gudasända uppenbarelse, som makes bad look oooh ever so good!

Men det spelar ingen roll hur ofta de kastar sig undan explosioner, desarmerar bomber, hänger utför stup, voltar bilar i San Fransisco och tar över spakarna i flygplan med ena motorn on fire och den andra på Atlantens botten… Det är inte förrän den hårda fasaden rasar samman och blottar ett blödande, pinat hjärta som vi kvinnor lägger handen på pannan och blir alldeles knäsvaga av åtrå. Det finns med andra ord inget som är så hjärtskärande som när de manliga männen gråter. Inget!!!

So without further ado, I give you en lista över sju passionerade karlakarlar med svullna tårkanaler och rinnande näsor.

#7 (hedersomnämnande): Stanley Kowalski (Marlon Brando) i “Linje lusta”

200906251

Har ni nånsin hört talas om uttrycket “I think, therefore I am”? Bra! Inga konstigheter där va? Och nästa universiella sanning är väl lika otvivelaktigt självklar den med:

Marlon Brando’s crying, therefore it’s hot!

#6: Scrooge McDuck i “A little something special” (samt lite då och då, faktiskt)

200906252

Vad ger man till någon som redan har allt? Det frågar sig Ankeborgs invånare när det närmar sig McDucks 50-årsjubileum i staden, och lokaltidningen erbjuder en miljon dollar till den som lyckas lista ut det rätta svaret. Helt befängda förslag varvas med sådana som verkligen spelar på den gamla snåljåpens strängar, men Scrooge vägrar ge med sig och erkänner på sin höjd att världens alla förlorade skatter “vore hans andrahandsval”.

Just som Scrooge beordrar sin sekreterare att avbryta tävlingen – eftersom ingen någonsin kommer kunna förse honom med hans innersta önskan – så hör han en röst bakom sig. Och att döma av pennan som formligen exploderar i hans hand, samt de nervösa svettpärlorna som omedelbart bryter fram i pannan på honom, så är han väldigt medveten om vem rösten tillhör. Goldie O’Gilt. Kvinnan som drugged him, robbed him and left him to die ute i snön i Klondike  för över femtio år sedan, och som han aldrig riktigt kunnat glömma sedan dess. De är båda två hårda som flinta, envisa som mulor och vill ha pengar mer än någonting annat i världen… och man kan ju bara spekulera i vad som egentligen hände under den där månaden då han kidnappade henne och tvingade henne att arbeta i sin gruva…

Goldie förklarar att hans familj och vänner ville ge något alldeles särskilt till mannen som redan har allting som pengar kan köpa. Någonting som bara hon kan ge honom; “just a little something… special!”. Sedan rycker hon tag i den gamle gubbens polisonger, drar hans huvud till sig, och kysser honom rakt på munnen med ett ljudligt -SMACK-. Bilden ovan illustrerar vad som händer efteråt, och är inte det hjärtknipande fint så vet jag inte vad som är det! (Notera även hur han står lutad mot skrivbordet, som om knäna är på väg att ge vika under honom… Den sentimentala gamla dåren!) En passionerad hatkärlek som har pågått i femtio år, och tydligen inte drar sig det minsta för att fortsätta i femtio år till. :D

#5 Clayton ‘Jonesy’ Jones i “Carnivale”

200906253

Jonesy haltar omkring på festivalområdet som om han vore Indiana Jones och Dr House’s förlorade kärleksbarn.

När så karnivalsällskapets glädjeflicka får syn på hans missbildade knä stirrar hon stint på den monstruösa bölden med ett oläsligt ansiktsuttryck, medan Jonesy obekvämt vrider och vänder på sig under hennes forskande blick. Han suckar tungt och vänder skamset bort ansiktet med en generad rodnad brännandes på kinderna, då hon plötsligt lutar sig fram och kysser den ärrade svullnaden. Hela hans kropp fryser till, hans andetag kommer i häftiga, orytmiska flämtningar, käken darrar, och sedan skrynklas det stiliga ansiktet ihop och ögonen svämmar över av tysta tårar. Gud. Vad ska jag egentligen ta mig till när det är Dr Houses tur att vrida igång vattenverken? Huuuga!

#4 Mattis i “Ronja Rövardotter”

200906254

Mattis som rider genom skogen och vrålar “Jag har inget barn!!!” (med det buskiga skägget alldeles vått av tårar) krossar – nej, pulveriserar – mitt hjärta under en känslomässig slägga varenda gång.

#3 George Bailey (James Stewart) i “Livet är underbart”

200906255

Okej, okej. George Bailey lever väl inte direkt upp till SAOL*:s definition av begreppet karlakarl, det medger jag. Men när han (efter ett helt liv av goda och osjälviska gärningar) blir bestulen på sin årsinkomst och riskerar att ruttna bort i fängelse, så… ja. Händerna skakar okontrollerat när han formar dem till en bön, han blinkar hastigt bort tårarna, och rösten bryts flera gånger medan han talar. Och om han nånsin påstods sakna någonting på manlighetsfronten, så tar han igen det tusenfalt när hjärtevärkspotentialen istället brakar genom taket.

“Dear Father in Heaven, I’m not a praying man, but if you’re up there and you can hear me, show me the way. I’m at the end of my rope. Show me the way, God.”

Och som svar på hans böner vänder sig mannen intill honom om, greppar tag i hans krage, och smäller till George rakt över munnen så att han stupar baklänges och faller handlöst mot golvet. Legendary!

* Sannas och Annas Omättade Lusta

#2 Edward Rochester (Toby Stephens) i “Jane Eyre”

200906256

1800-tal. Kostymdrama. BBC. Jane Eyre har, efter över ett år ifrån sin buttre arbetsgivare, äntligen insett att hon älskar honom och påbörjar den långa resan tillbaka till Mr. Rochester. Det borde vara upptakten till en flodvåg av tårar värdig Tsunami-vågen, fullt kapabel till att förlägga resten av New Orleans under vatten… eller hur? Och det här var verkligen inget undantag. Man kunde nästan ha ställt klockan efter det. Jag drog ett häftigt andetag och spärrade upp ögonen när hon fick syn på honom i skogsbrynet. Jag satte handen för munnen och lutade mig framåt till dess att jag nästan ramlade av stolen när hon råkade trampa på en torr pinne. Jag kved förtvivlat “nej, nej, neeej!!!” med kvävd röst och gömde ansiktet bakom darrande fingrar när han plötsligt såg upp. Och sedan höjde Mr Rochester ena armen och den fruktansvärda föraning som börjat gro i mitt bröst slog plötsligt rot och blommade ut med en hastighet värdig Jack och bönstjälken när jag såg vad han höll i sin hand. Åhh! Ångesten är så fruktansvärt påtaglig och brutal att den nästan slår luften ur en, och resten av scenen försvinner i en suddig dimma av tårar. Se se se!!!

#1 Rhett Butler i “Borta med vinden”

200906257

Den byroniske hjälten i destillerad form; hans personlighet har slipats i decennium efter decennium, likt en droppsten, och blivit en stenhård, totalt opåverkbar karaktär vars enda möjlighet till interaktion med andra människor är att provocera dem. Redan vid första anblicken liknas hans svartmuskiga ansikte och hotfulla uppsyn vid en pirats, och sedan får varken vi läsare eller Scarlett något tillfälle att ändra på den uppfattningen.

Rhetts rovdjursvita tänder blottas i ett retsamt varggrin vare sig hans far stryker honom ur familjebibeln, Mrs Elsing kallar honom för en “huggorm, som vi har närt vid vår barm” eller hans livs kärlek ränner efter en annan karl och växlar mellan äkta män oftare än andra byter underkläder.

Antingen är han bara djupt känslomässigt störd, eller så tog han brandmännen alldeles för mycket på orden när de instruerade “locket på” in case of emergency. För hur hårt han än blir driven mot svartsjukans och smärtans rand, så sticker han alltjämt ner händerna i fickorna, förvandlar sitt ansikte till en nonchalant mask, höjer retsamt på ögonbrynen, ler, och säger någonting så förolämpande och sant att det ter sig absolut nödvändigt för Scarlett att låta porslinsföremål segla genom luften. Inte undra på att våra arma flickhjärtan inte riktigt vet var de ska ta vägen när fasaden väl rasar samman efter typ tio år.

När hon till slut glädjestrålande kom till hans dörr för att säga honom att Scarlett var bättre, var hon oförberedd på den syn som mötte henne. På bordet bredvid sängen stod en halvtömd whiskeybutelj, och rummet ångade av lukten. Han såg upp på henne med blanka, uttryckslösa ögon, och hans haka darrade trots hans ansträngningar att bita ihop tänderna.

- Är hon död?

- O nej. Hon är mycket bättre.

Han sade: – Å store Gud, och gömde ansiktet i händerna. Hon såg hans breda axlar skaka som av köldrysningar, och medan hon full av medömkan betraktade honom, förvandlades hennes medlidande till förfäran, ty hon förstod att han grät. Melanie hade aldrig sett någon man gråta, och minst av allt hade hon tänkt att hon skulle få se Rhett göra det. Rhett, så älskvärd, så spefull, så obetingat säker på sig själv.

Det förtvivlade, kvävda ljudet av hans snyftningar skrämde henne. Hon fick en fruktansvärd tanke att han var berusad, och Melanie var rädd för berusade män. Men när han lyfte på huvudet och hon såg en skymt av hans ögon, gick hon hastigt in i rummet, stängde försiktigt dörren efter sig och gick fram till honom.

Och när karln sedan börjar tala med bruten stämma, och begraver huvudet i Melanies knä medan han förtvivlat drar och sliter i hennes kläder, så exploderar plötsligt ens egna tårkanaler och sprutar vågräta kaskader av vatten över rummet likt två trasiga brandposter. Nä, våra stackars flickhjärtan vet verkligen inte vart de ska ta vägen.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I read the news today oh boy

av Miss Känsloslav, 2009/06/25

Ojdå. Nu blev jag visst sugen att se  Duplicity på bio, någon som är på-å-å-å? Hallå-å-å-å? Anybody? Jag vet inte speciellt mycket om den alls, annat än att orden “Julia Roberts”, “Clive Owen” och “det flyger omkring så mycket gnistor  i biosalongen att ditt hår riskerar att fatta eld”  är genomgående i alla recensioner. Så. Form an orderly queue, ladies…

There’s only two ways to do it; either you bring them flowers or you hang them by their heels out of the window. Now maybe you’re so used to having your legs in the air that you don’t realize it, but you’re upside down sister!

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Please allow me to introduce

av Miss Känsloslav, 2009/06/24

Får jag lov att presentera min bästa vän sedan 12 år tillbaka; jag är bara så  himla glad över att jag har privilegiet att få leka och gosa och retas med henne även denna sommaren. Det här, mina vänner, är helt enkelt en liten studie i ljuvlighet!

200906242

200906243

200906244

200906245

200906246

200906247

200906248

200906249

2009062410

2009062411

2009062412

2009062413

200906241

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I want you so bad it’s driving me mad

av Miss Känsloslav, 2009/06/23

Nästa anhalt.

 

b_mat

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I’ve got numbers in my head

av Miss Känsloslav, 2009/06/23

Utförda arbetstimmar: 34,5 (redan less)

Återstående arbetstimmar: 402,5 (min livsgnista slocknar bara jag tänker på det)

Carnivàle-avsnitt: 10 (och inga fler blir det förrän tidigast i augusti, trots att Jonesy är instängd i en brinnande husvagn. O hemska tanke!)

Sedda filmer: 5 (Maverick – under vilken jag såklart satt med ett leende från öra till öra och suckade drömskt och lyckligt när Mel sade: “After you is ugly Annie Bransford. When she was born, she came out backwards and no one noticed. Hell, when she was little, her parents had to tie a pork chop around her neck so the dog would play with her. When she’s making love, she has to pretend SHE’S someone else!” -,  Baksmällan, Waking Ned, Tillsammans är man mindre ensam och Chicken Run)

Ggr jag har suttit för mig själv och läst om Mel Gibsons skilsmässa, medan mitt hjärta har tagit ett okontrollerat skutt av glädje: 7

Pokersaldo: + 718 (mkt mkt bra :D)

Edit: Pokersaldo: + 518 (är så sur nu.)

Sjuuukt exklusiva Marlon Brando-dokumentärer sponsrade av sagda pokervinst: 0. (Högmod går före fall. Lyckades sumpa alla fyra Ebay-auktionerna.)

Snoozningar: 16 (mkt dåligt, rasar handlöst ner i gamla hjulspår direkt efter avslutat arbetspass)

Sanna-highlights över msn och sms (och i framsätet av hennes bil mitt i natten): Oh thousands… (“dom lär ju ha returned with force nu när jag har varit hemma i 3 veckor och bara vräkt i mig allt i min väg som nån jävla Pacman” och “men herregud, been there, done that, will do it again sooooon”)

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

But tommorow’s fall in number, in number one by one

av Miss Känsloslav, 2009/06/19

Nya siffror:

Snoozningar i morse: 1 (hade varit mkt bra, om det inte varit för att jag stängde av alarmet helt och hållet sen och likt förbannat sov till elva!)

Raseriutbrott signerade pappa Clint: 1 (mkt förståeligt; han har spenderat de senaste veckorna – samt större delen av sitt lönekuvert - åt att rädda min cykel undan gamarna. När så växlar äntligen var utbytta, handbromsar ersatta, bakåtbromsar fixade, och den nya kedjan glittrade i solljuset, så masade jag hela min tvåsiffriga kroppshydda över sadeln så att han skulle kunna ställa in rätt höjd. Då gick bulten av. (Hah! I’m Hyper Mass Ember woman – even steel is helpless against me!) Och fastnade inne i gängan. Och när pappa försökte skruva ut den så gick även borren av. Och vet ni vad som mer gick av? Pappas temperament. Sedan såg han väl inte direkt glad ut när jag dundrade nedför trappan någon gång efter midnatt, men med en röst som darrade av tillbakahållet ursinne väste han bara: “Och vart tror du att du är på väg?” och lyckades sedan bibehålla ett fortsatt religiöst lugn fastän jag glatt kvittrade “Tvättstugan!!!”)

Carnivàle-avsnitt: 8 (Mental! Särskilt med tanke på att de är en timme långa; herreguuud vad gör jag av mitt liv osv osv osv. Är dock kär. I kraftpaketet Jonesy. 30-talets Dr House!)

200906191

Pokersaldo: + 322

Ggr jag har släpat med mig “När Lucy Sullivan skulle gifta sig” in på toaletten: 0. (Har numera ersatt den med Lovligt byte av Janet Evanovich, och Joe Morelli sätter mitt hjärta i brand all over again… när han handfängslade fast Stephanie naken i duschstången, så kändes det nästan som om jag läste det för första gången!)

Regeln sköts undan, dörren rycktes upp, och jag stod öga mot öga med Morelli. Hans hållning var passivt aggressiv och rösten bubblade av otålighet.

“Vad är det?”

Det tog ett ögonblick innan min röst blev stadig så att jag kunde uttala min lögn.

“Jag letar efer Joe Juniak…”

“Fel lägenhet. Här finns ingen Joe Juniak.”

Jag låtsades bli förvirrad. Tvingade mig att le generat.

“Ursäkta…” Jag tog ett steg baklänges och skulle just kasta mig nerför trappan när Morelli kände igen mig.

“Vad i…!” sa han. “Stephanie Plum?”

Jag kände igen tonfallet. Min pappa använde samma ton när han ertappade Smullens hund med att lyfta på benet mot hortensian i trädgården. Det är grönt, tänkte jag. Det ska stå klart från första början att vi inte precis gillar varandra. Det gjorde min uppgift lättare.

“Joseph Morelli”, sa jag. “Vilken överraskning”.

Hans blick kallnade.

“Ja, en nästan lika stor överraskning som när du körde på mig med din pappas bil.”

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

It’s summer in my heart again

av Miss Känsloslav, 2009/06/18

Herregud, vad gör jag egentligen om dagarna? Ger tristessen ett ansikte, möjligtvis.  Ett blekt och plufsigt sådant, som varken har sett solljuset eller nån annan levande varelse sedan jag kom hem från jobbet i måndags. How do you kill that which has no life? Hå hå ja ja.

 

Blev bjuden på ostkrokar hemma hos min faster för någon vecka sedan, och för någon som precis avslutat ett sex månader långt nyttighetslöfte, så var det precis som att ta de sista stapplande stegen upp på land för en skeppsbruten. Känslan, som Scarlett skulle ha sagt, att få fylla igen kärlen med fett och ost och salt igen “kunde bara jämföras med en sak; nämligen den sköna, bekväma känslan man brukade få, när man - efter att ha dansat en hel natt i för trånga skor - fick krypa in i ett par gamla tofflor”. Sedan dess har jag mer eller mindre klättrat på väggarna av vild rastlöshet, likt en haj i en pool där Le Chiffre precis suttit på kanten och gråtit över spilld mjölk eller nåt. Cheesus. Och för alla er som undrar så lyckades jag hålla mig i närmare elva timmar innan hela min karaktär rasade samman, efter vilket jag rusade iväg till ICA (i mjukisbyxor med tandkrämsfläckar på) tio minuter innan stängningsdags. Of course, I slept for five of them.

 

Utöver det så har jag även tryckt upp “När Lucy Sullivan skulle gifta sig” under armhålan (självfallet inte bokstavligt talat, vore helt absurt. Och förresten, om jag någonsin skulle tatuera in en bok där, så skulle det givetvis vara Borta med vinden… Och det först när huden därunder kan erbjuda tillräckligt med plats, dvs efter minst tre-fyra ostkrokspåsar till!), och maniskt suttit och läst om alla delar med Lucy och Daniel inne på toaletten. Faktiskt mkt roligt. Faktiskt inte alls att fara med osanning om man skulle påstå att Daniel är något av Marian Keyes-gudens gåva till kvinnorna.

“Du är precis som den lilla sjöjungfrun”, sa han och bytte plötsligt spår.

“Är jag?” Jag blev alldeles varm. Det här lät mycket bättre. Och nu när han sa det så var faktiskt mitt hår långt och lockigt och glansigt.

“För att få leva uppe på land var hon tvungen att stå ut med att det skar som knivar i fötterna för varje steg hon tog. Du har ingått ett liknande avtal – skuldkänslorna är det pris du betalar för din frihet.”

“Jaha.” Inte ett ljud om mitt hår.

Lovet hittills i siffror:

Utförda arbetstimmar: 21,5 (mkt bra)

Återstående arbetstimmar: 415,5 (nuuuer…)

Köpta filmer: 6 (Jens Jonsson collection, Tillsammans är man mindre ensam, Braveheart, Waking Ned, Irréversible och Måndagar i solen. Bra. Ginzas 10-kronorsrea: Mkt mkt bra!)

Snoozningar i snitt/morgon: 24 (mkt mkt dåligt)

Repor i billacker: Bara 1

Sätt man (tydligen) kan se ordet “bara” på: 2

Six feet under-avsnitt: 0 (mkt dåligt)

Carnivàle-avsnitt: 0

Persuasion-avsnitt: 0 (Lite förfärad över det dåliga betyget på imdb, men en massa fanvideos på Youtube fullproppade till bristningsgränsen med SBMPD (Smoldering British Men in Period Drama) till tonerna av “It’s raining men” kan bara inte ha fel!)

Pokersaldo: +55 (Mkt bra)

Uttag från Ultimatebet som har gått igenom: 1 (mkt mkt mkt bra! :D)

Råa rabarber: 3

Korkade svar jag gav under brandutbildningen igår: 2 (av 3. Mkt bra!)

Brucekonserter: 3 (sagolikt!)

Missade flygplan: 1 (helt ok)

Raseriutbrott signerade Pappa Clint: 1 (över all förväntan)

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I get sick when I’m around, I can’t stand to be around, I hate everything about you

av Miss Känsloslav, 2009/06/16

“I’m mad as hell, and I’m not gonna take it anymore!!!”

Smått legendariska ord, yttrade av Peter Finch i kultklassikern Network från 1976. Nu har jag förvisso inte sett filmen än, men jag känner ändå att jag har fått the general gist of it. För jag är nämligen FÖRBANNAD SÅ IN I HELVETE, och jag tänker inte tolerera det längre!!! De som känner mig vet att jag är något av en mild sommarbris. En orörlig, norrländsk filbunke av behärskning när det stormar ute. Jag låter aldrig mitt temperament brusa upp and get the better of me, helt enkelt eftersom det inte finns något temperament att tala om. Jag möter alla motgångar med ett sedligt lugn och ett harmoniskt leende, och när jag hör talas om känslor som “frustration” och “raseri” så ger jag bara ifrån mig ett pärlande skratt och ber dem berätta om nästa övernaturliga myt. And then came Johan. Och innan ni säger någonting: jag vet att när man är såhär ilsken och upprörd så blir det lätt så att man säger en massa förfärliga, dumma saker som man menar. Jag vet. Och jag älskar det. (“Det” i det här fallet syftar alltså på sagda beteendevetenskap om ursinne, och absolut inte Johan själv som i folkmun  – samt avskräckande sagor för barn och könsmogna kvinnor - omnämns som “det”)

 

200906163

 

Johan Johnson. Jag har velat säga ett och annat om den här parodin på mänskligheten ett bra tag nu, och det enda som har hindrat mig är väl det faktumet att jag inte gärna socialiserar bland jordens avskum. Jag känner honom med andra ord inte tillräckligt väl (jag kan ju fortfarande sova om nätterna, eller hur?), och man vill ju inte gärna bege sig in på minerat område utan någon karta till hands if you know what I mean. Och med minerat område menar jag förstås hans ansikte, som mest ser ut som en hel vulkanö som har exploderat i ett hav av var och blod och sedan regnat ner i stora klumpar över hans panna och kinder. Man skulle faktiskt – utan att överdriva det minsta -  kunna kategorisera hela hans huvud som en naturkatastrof av femte graden. Och precis som att amerikanarna är omåttligt förtjusta i att reenacta inbördeskriget, så kan Johans krater till ansikte säkert erbjuda mången Tjernobyl-fantast en och annan lekfylld timme.  Fast vad dumt det är av mig att driva all min krigsföring mot hans ofördelaktiga yttre, när det i själva verket är alla hans personlighetsfel och brister som breder ut sig framför mig likt ett enormt smörgåsbord. (För att inte tala om att uttrycket “skjuta sig själv i foten” gör sig obehagligt påmint när jag skriver det här…)

 

Johan är helt enkelt en sammansättning av de gener som blev över när alla andra av världens föräldrar had had their pick så att säga. Till och med Herr och Fru Fritzl hann knipa åt sig ett par mer fördelaktiga egenskaper och personlighetsdrag åt sin son innan det var dags för Johans föräldrar att krypa omkring på alla fyra och samla ihop det absoluta bottenskrapet. Och det gick ju, med facit i hand, inte så bra som ni ser. Än idag när man talar med dem om Johan, så får de någonting skrämt i blicken – nästan som två harar som står orörliga på vägen och stirrar in i det ankommande strålkastarljuset -, och säger med en darrande röst: “Don’t – ! Don’t call him our son… We prefer to think of him as our little science project!”

 

Johan Johnson är nämligen den främsta anledningen till varför jag på fullaste allvar planerar att göra Mensas intelligenstest i sommar, så att jag (i den bästa av världar) kan trycka upp ett medlemsskap i ansiktet på alla de som småler elakt och utväxlar menande blickar när jag t ex råkar kalla de danska rövarna för “knorrhanar“… Och Johan Johnsons babblande trut är den främsta anledningen till varför folk ser helt bestörta ut och river sig nervöst på kinden och säger “Kära söta. Tycker du verkligen att du borde…” när jag berättar om sagda plan. Vad är detta för tvivel egentligen? Jag är ju en intellektuell gigant! Ja, okej, visst är det så att han alltid har stått där i bakgrunden med det här

 200906164

jävla flinet när jag till exempel såg mig EXTREMT förvirrat omkring i rummet, på mina motspelare, under bordet och lyfte på en massa väskor och annat krimskrams när en spelare blev utslagen ur skolans pokerturnering, och inte för mitt liv kunde begripa vart hans spårlöst försvunna marker tagit vägen efter den avgörande handen. Eller när jag i ett obemärkt ögonblick råkade säga en blandning av två olika ord (typ “raststadiet”) under en Champions Leauge-semifinal borta på 30G, varpå Johan – som satt i soffan på andra sidan rummet - mumlade “Raststadiet? Sa hon raststadiet? Varför sa hon raststadiet för? Hörde ni också att hon sa raststadiet? Det var väl en konstig sak att säga – ‘raststadiet’? Vad är raststadiet för ett ord egentligen?” för sig själv i en strid ström under resten av matchen. Eller när jag skulle stänga ytterdörren till redigeringsrummet i källaren, och för mitt liv inte kunde begripa varför den trilskades så. I flera minuter stod jag med pannan i tankspridda veck, rynkade på  näsan och kliade förbryllat min haka, och tittade ömsom framför dörren, ömsom bakom den, ömsom under den, petade litegrann på gångjärnen, ryckte lite i handtaget, sparkade undan ett par löv, tittade bakom den igen, sparkade undan lite fler löv, inspekterade gångjärnen en andra gång, sköt bort alla eventuella dörrstoppar, drog lite hårdare, stannade upp och funderade en lång stund till… innan jag slutligen tittade upp och såg att Johan stod och höll i den övre kanten en trappa upp. Med ett halvt roat, halvt klentroget, leende, som hotade att dela hans ansikte i tu.

  

Allt det är sant, och lite till. Men jag tycker ändå att vi borde införa starkare abortpiller på marknaden. 

 

Nu kanske ni tycker att det är lite småsint av mig att hänga ut honom på detta vis, “bara” för att han “råkade” introducera Lawes för godisråtte-historien häromdagen. Och “bara” för att han sedan sade “Vet inte vad jag ska säga. Men skiten finns ju på internet. Det är väl inte riktigt som en läcka på Pentagon?”  och “Hur har du det egentligen? Är det ensamt? Blogga lite om det så känns det snart bättre” istället för att kasta värdigheten över axeln och be om förlåtelse – eller åtminstone nåd! - när jag konfronterade honom med dessa anklagelser. Jävla stil, faktiskt. Jävla Johan.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0