Now I’m back in the ring to take another swing

av Miss Känsloslav, 2009/05/27

200905232

Nisse kom och hälsade på oss under ett par dagar i början av veckan. Det var kul. Vi lyckades bete oss som två civiliserade människor i nästan fyra hela minuter (!) innan de respektive temperamenten exploderade i en frontalkrock.

“Vad i hela helvete har du gjort med ditt böljande hårsvall?!?” (Vi har känt varandra i sex år, och jag har aldrig hymlat med min uppskattning när det kommer till hans Robert Plant-lockar) “Du ser ju ut som ett cp!”

Jag såg hans blick flacka som hastigast upp mot mitt hårfäste; I was dead in the water, and we both knew it. “Oroa dig inte, jag har frusit ner det. Vill du att jag ska sy en peruk till dig?”

Och sedan gick det bara utför. Han kallade min keps för ett överkört djur, lät inte ett tillfälle undgå honom att säga något lite nedsättande om mina matvanor, liknade oss vid Sam och Diane (innan han sedan tog sig för att avfärda Skål för en förmiddagssåpa! Sacrelige!), stirrade stint på Tobias Fünke-utklädnaden och sade att mitt Body Mass Index skapade obekväma gropar i soffan han skulle sova på. Jag beskyllde honom för att ha lurat mig att genomlida sex säsonger av Smallville, gnällde över det förbannade hååååååååret, och anklagade honom – värst av allt – för en plötslig ryggradslöshet. Alla andra förolämpningar hade runnit av honom som vattnet på en gås; hans självgoda flin skvallrade t o m om att han verkligen trodde – den dåren! – att all eventuell attraktionskraft inte hade rusat utför stupet tillsammans med kalufsen. Men ordet “toffel” hade knappt hunnit klinga ut i den fientliga atmosfären, förrän han slet ögonen från Seinfeld och vände sig om mot mig med eld i blicken.

“Vad sa du?”

“Ryggradslösa insekt.”

“Pffft! Det var det värsta… ja jag vet inte vad! Var i allsin dar fick du det ifrån? Jag är väl ingen-! Pffs! Tss!  Vet du vad! Bah! Det är ju helt  – pfffsss! Skulle jag va-? Nä! Vad baserar du det på?”

Jag påpekade att han lydigt hade nappat efter var och en av de små maktavvägningskrokarna som jag strategiskt placerat ut under dagen, och att han vid det här laget hade mer stål i truten än självaste Jaws (okej, riktigt så fyndig var jag kanske inte). Ville jag ha mer plats i soffan för mina ben? Ja, då hoppade han direkt över till fåtöljen. Om jag var sugen på lite citrondricka? Ja, då greppade han genast tag i mitt glas och struttade iväg till matsalen. Ansåg jag att världen var överbefolkad? Ja, då sökte han omedelbart upp första bästa stup! … ni förstår. Mitt förhållande till makt har ju aldrig varit  ett vidare jämställt sådant, men i vanliga fall brukar jag frodas som lagerträn i självbelåtenheten. Nu rynkade jag bara missnöjt på ögonbrynen och petade med avsmak på the roadkill formerly known as  Nils med en pinne.

 

Han log och fnyste och ryckte på axlarna på samma gång, och menade på att det hela var en del av en stor plan där han förde oss alla bakom ljuset med denna plötsliga artighet. Jag skrattade rått åt hans makalösa påstående.  Men hur välmenta hans ord än må ha varit, så var det smärtsamt uppenbart att han bara greppade efter halmstrån. Cementerandet av hans nya, fromma person kom några minuter senare, då jag förnöjt låg och bläddrade igenom bilderna i hans dagbok… när han plötsligt gav ifrån sig ett kvävt ångestläte, kastade sig ner från fåtöljen och fumlade desperat efter häftet i min hand. Mina mungipor frontalkrockade i det närmaste med varandra i bakhuvudet. “HA!” ropade jag skadeglatt, samtidigt som jag med ena handen försökte tyda hans oläsliga anteckningar,  medan den andra bestämt motade undan hans vilda kattfräs och klösattacker.

 

Dessvärre lyckades den salta pinnen överbemanna mig och ryckte triumferande boken ur mitt grepp innan jag hunnit dechifferera mer än första meningen. Blocket åkte därefter ner i bakfickan medan  jag sa “Nooo, not there…” med Pierce Brosnan-röst samtidigt som min darrande, utsträckta  hand uppgivet retirerade. En halvtimme senare var jag tvungen att sticka iväg på ett möte. Jag ställde mig i dörröppningen till Hannes rum, log falskt, sträckte ut mina armar, lade huvudet på sned och sade  ”En kram, Nils?”. “Javisst!” svarade han lättsamt. “Vad sa du?!” råkade jag vräka ur mig med gäll röst, istället för att fokusera på min originalplan (vilket såklart var att rycka boken ur hans ficka i samma ögonblick som han ställde sig upp). Till saken hör att jag och Nils… ja, vi kramas inte. Vi gör det bara inte. Har aldrig gjort. Istället så vaggar vi bara på hälarna, ser oss desperat omkring i rummet efter någonting annat att fästa blicken på, sneglar på varandra, grimaserar av obehag, och gör slutligen något mystiskt närmande i stil med ett par rejäla skogshuggarklappar över axeln innan vi hastigt drar oss tillbaka till andra sidan av rummet. Helst med handskar på. Men denna nya Nils, som sagt… Ingen som helst respekt för privata sfärer! Ingen hänsyn för det naturliga obehag man känner i hans närhet! Lyckligtvis såg han så kränkt ut över min förfasade reaktion att han inte gjorde någon ansats att resa sig, och när jag otåligt befallde honom att göra det så ramlade poletten äntligen ner. Hans ekande hånskratt gjorde mig sällskap när jag – rödflammig av ilska och missräkning- stampade nerför trapporna fyra steg i taget två minuter senare.

 

Några timmar senare sprang jag på Nils och Hannes nere i vårat redigeringsrum. Jag vankade otåligt av och an bakom deras ryggtavlor,  ställde ett par artighetsfrågor och svarade tankspritt “mmm…” på allt de sade, innan jag i ett oberäkneligt ögonblick ryckte åt mig Hannes nycklar med ett “Vi huuurs!”. Satte sedan  iväg i full karriär genom rummet , uppför trapporna och över gården, och lämnade snart både dem och deras svaga protester hostandes i ett rökmoln. Slet upp ytterdörren, stövlade in med skorna på, axelknuffade mig in i Hannes rum… och där, fullt synlig och försvarslös på TV-bordet, låg Boken. Den blinkade förföriskt och inbjudande till mig från andra sidan rummet. Jag slösade ingen tid – vem visste när mina förföljare skulle hinna ikapp mig? – på några moraliska betänkligheter, utan slungade mig mer eller mindre ner på golvet och slet hungrigt åt mig blocket. Bläddrade ivrigt igenom sidorna med obscena teckningar och oläsliga filmidéer på jakt efter meningen som jag snubblat över tidigare. Ingenting. Läste om den igen, långsammare denna gång. Fortfarande ingenting. Inspekterade noggrant varenda sida uppifrån och ner, och visst – efter en stund fann jag dem… De skarvade kanterna i limningen som obönhörligen skvallrade om att ett par sidor hade rivits ut.

 

Jag stormade tillbaka ner i redigeringsrummet igen, sparkade upp dörren på vid gavel, och stod och frustade som en ilsken tjur i dörröppningen. Nils och Hannes såg upp från datorskärmen med artigt frågande miner, och det ryckte lite i mungiporna på båda två. “HAR DU RIVIT UT SIDORNA, DIN JÄVEL?!?” väste jag mellan sammanbitna tänder och andades så häftigt att luggen flög omkring i oordnade testar (som typ i en centrifug). Nils log. Och sättet han gjorde det på fick mig att inse att the greatest trick the Devil ever pulled, was convincing the world he didn’t exist.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Against all odds

av Miss Känsloslav, 2009/05/22

Mario Kart-marathonet visade sig faktiskt vara precis vad doktorn ordinerat. Bortsett från att mitt tv-spelsego blev arkebuserat i gryningen efter en sjuuukt förnedrande dunderförlust, då. (Jag måste ärligt talat ha varit berusad eller nåt, så många gånger som jag störtade ut straight into the abyss under Rainbow Road…  So don’t drink and drive, kids!  Inte för att jag hade druckit något per say naturligtvis, men jag hade förmodligen råkat sniffa i mig lite ångor från någon annans  flaska under aftonen).  Nej, det som gjorde kvällen så fulländad var det faktumet  att Jonas satt på soffkanten och smålog överseende – med en uppsyn värdig ett mörkt åskmoln – när jag hånade hans skånska, komplimenterade hans ego på ett ytterst tvetydigt vis, och önskade honom en trevlig färd genom livet sittandes på sina höga hästar.

 

Då muttrade Jonas någonting under andan. Det var den svagaste av vindpustar, och i vanliga fall hade jag antagligen  bara avfärdat det som ännu en mening i ledet av den strida ström nonsens som dagligen lämnar hans mun… men av en eller annan anledning valde mina öron att lystra uppmärksamt  just  precis den här gången. Vad karln väste, mellan sammanbitna tänder, var nämligen ingenting annat än: “Godisråtta*!” [Go:u:di:e:srå:u:tta:u:]

 

“Vad sa du att du sa, sa du?!” ropade jag ilsket samtidigt som det slog ursinniga blixtar i ögonen, och rösten basunerade  ut orden likt ett brölande stridshorn i nattens  stilla tystnad. Han lyfte långsamt huvudet, mötte trotsigt min blick, och när han upprepade ordet såg han noga till att uttala varje stavelse med en överdriven artikulation. Vilket förstås var som att köra det svenska språket – och alla dess anrika anor – rakt ner i köttkvarnen. Inte mitt största problem för stunden, förvisso. Men ändå.  “Arrrghhh!!!” vrålade jag (or words to that effect), stampade över rummet likt en skenande buffelhjord, och slungade hela min kroppsvikt mot hans taniga mellangärde. Han viftade med armarna som en väderkvarn för att återfå balansen, klöste och rev desperat med naglarna över min hala ryggtavla, och stupade sedan över soffkanten med huvudet före. Ha!!!

 

När jag brottat omkull honom två gånger till  så slog vi oss utmattat ner i soffan och han berättade bland annat den mest sanslösa historien jag någonsin hört, om ett galet jobb i New York. Utan att avslöja för mycket måste jag bara få påpeka att berättelsen innehöll orden “När man befinner sig i en sådan farlig situation så förstärks alla ens sinnen, och hjärnan är helt enkelt på helspänn. Så jag insåg med andra ord att det smartaste att göra i den stunden var… att hoppa in i baksätet på jeepen med de tonade rutorna, mittemellan de två männen!” Att tänka sig att de där meningarna någonsin skulle leva i symbios med varandra! Det trodde jag då aldrig, haha! Nåja, det hela  slutade i alla fall med att vi satt uppe och pratade till gryningen… Vilket – joking aside – var något av ett “moment” faktiskt. :)

* Ordet hänsyftar till en incident på skolans gräsmatta som han tyvärr (jag kan inte nog beklaga detta) tvingades bevittna i tisdags. Jag satt i godan ro och läste Don Rosas senaste Hall of Fame-bok, då min lärare Bengt strosade över till mig. “Anna, du som är en godisråtta, skulle inte du kunna springa iväg och köpa lite snacks till mötet ikväll?”. Jag gav ifrån mig ett gällt skratt  av panik, som långsamt övergick till en min av total förfäran (typ klassisk chockreaktion som spelar i “Ditt hus har precis brunnit ner över huvudet på din familj”-ligan). Något sadistiskt glimmade till i Jonas ögon från hans åskådarplats några meter därifrån, men han sade ingenting. “Vad menar du? Jag har faktiskt inte ätit en godisbit på ett halvår!!!” ropade jag sanningsenligt med darrande röst, och kände det första stinget av tårar bränna till bakom ögonen. Bengts bristande taktkänsla slog dock dövörat till, och istället lade han obönhörligen  i bulldozerns nästa växel när han oskyldigt fortsatte: “Ja, fast berättade inte du att du hade ätit upp en hel prinsesstårta på egen hand häromveckan?”

Det sista jag såg innan mitt neonröda ansikte skamset försvann ner bakom handflatorna var att Jonas skadeglädje tagit över spakarna bakom hjärnbalken, och var på god väg att skicka upp hans mungipor i öronhöjd.

 

200905221

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

WE DON’T NEED NO WATER

av Miss Känsloslav, 2009/05/20

Är så sur. Och den enda personen jag känner att jag kan umgås med just nu - utan att min pannven exploderar i ett blödande, pulserande inferno det vill säga - befinner sig på a dismal spot in a third world country typ 11 000 kilometer härifrån. Ödet va, förresten… Vad ska man säga egentligen? Vilken lirare. Har ett och annat otalt med snubben just nu faktiskt.

 

MEN MEN. Nu ska jag iaf på rehabilitering i form av ett nattligt tio timmars-Mario Kart-marathon med Jonas och Tova. Känns som att det blir mitt ego som får kliva fram och rädda dagen ännu en gång.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Oh I believe in yesterday

av Miss Känsloslav, 2009/05/17

Det var förresten tvättdag idag, vilket förstås innebar att jag sprang omkring i lägenheten iförd tvättkorgens sista bottenskrap och inga byxor. Helt plötsligt ringde svärmor på dörren, och jag sprang som ett skott in i sovrummet och försökte klämma in min massiva hydda bakom den skyddande garderobsdörren. Slet i all desperation åt mig ett par byxor (som hade sin storhetstid ungefär samtidigt som björnskinnskalsongerna), och klämde ner benen i dem. Men när det kom till knäppningen i midjan så tog det tvärstopp. Knapparna betedde sig plötsligt som deltagarna i Grannfejden, och trots mitt förtvivlade medlande (som involverade en hel del tårar och snor, och var baserat på en kurs i arbetsmiljö som jag tog i gymnasiet) vägrade de sturskt att mötas på halva vägen. Katastrof. Satt och drog ner t-shirten till knäna var femte sekund under hela hennes vistelse, och stod sedan böjd som en ostkrok när vi kramade varandra farväl så att hon inte skulle känna av den mystiska, missbildade v-formen i bukhöjd.

 

Det blev ett krismöte med min liebling fraulein Octopussy över MSN någon timme senare, men istället för att – som brukligt äro – ropa “JAMEN JAG MED!” när jag basunerade ut att jag är “TJOCKARE ÄN NÅGONSIN!!!”, så lade hon bara huvudet på sned och tog på sig någon passande min av falsk medkänsla!!!

 

 

Ann Veal säger:

och i panik rusade jag in i garderoben och slet tag i akutbyxorna

som – mind you – jag kunde ha utan problem för typ två månader sedan

kunde inte knäppa en jävla knapp

Octopussy säger:

hahah, du var sakert bara vattensvullen eller dylikt

Ann Veal säger:

fick  ta på mig ett tält på överdelen för att dra uppmärksamhet från knapparna som stod ut i två diagonala streck  ända ut till höfterna

Octopussy säger:

food-baby osv

Ann Veal säger:

ja

de 101 dalmatinerna i food babies i så fall

Octopussy säger:

satt dig i bastun i nan timme eller sa, sa ar det dar fixat

men du, jag maste verkligen sluta nu

 

Jaha. Där ser man. Nu när hon rider på framgångens vågor i Bali och är alldeles brun och smal och har ett kaloriintag på mindre än tusen om dagen, så har hon minsann glömt bort alla sena nätter i framsätet på hennes bil ute på min parkering när vi ryckte i varandras valkar  med måttbanden i högsta hugg… Eller alla de gånger då vi stått på Hemköps godisavdelning med ögon stora som tefat och hetsat varandra till att lämna affären tillsammans med halva lagret under armen. Blev smärtsamt påmind om följande scen ur Bridget Jones faktiskt:

 

“I mean, she doesn’t smile as much as you do. That’s probably why she hasn’t got so many lines.”

I grasped the table for support, trying to get my breath. I am aging prematurely, I realized. Like a time-release film of a plum turning into a prune.

“How’s your diet going, Rebecca?” said Shazzer.

Aargh. Instead of denying it, Jude and Shazzer were accepting my premature aging as read, tactfully trying to change the subject to spare my feelings. I sat, in a spiral of terror, grasping my sagging face.

“Just going to the ladies,” I said through clenched teeth like a ventriloquist keeping my face fixed, to reduce the appearance of wrinkles.

“Are you all right, Bridge?” said Jude.

“Fn,” I replied stiffly.

Once in front of the mirror I reeled as the harsh overhead lightning revealed my thick, age-hardened, sagging flesh. I imagined the others back at the table, chiding Rebecca for alerting me to what everyone had long been saying about me but I never needed to know.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Do you knooow…

av Miss Känsloslav, 2009/05/17

Herregud. Ni vet hur man ibland vaknar upp mitt i en dröm, och i första förvirringen inte riktigt kan avgöra vad som är verklighet och inte? Häromnatten drömde jag till exempel att Iris frågade mig om vi skulle se Bridget Jones dagbok tillsammans, och jag rynkade  besvärat på pannan och förklarade att jag ärligt talat  inte hade någon lust (eftersom jag precis sett om den för tusende gången). Sedan vaknade jag med ett skräckslaget ryck och torkade kallsvetten ur pannan med en darrande hand, oändligt tacksam över att man andra gånger omedelbart inser att alltsammans bara varit en fruktansvärd mardröm. Som att man någonsin skulle lessna på “Circulate… ooooozing intelligence!”!!! Blotta antydelsen är ju  helt befängd!

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

She’s bought a hat like princess Marina

av Miss Känsloslav, 2009/05/15

SÅDÄRJA! I’m back, baby!!! Har precis ignorerat Snorres stränga förmaningar om att inte köpa fler filmer i det här  livet, genom att inhandla Dexter säsong 1, Heroes säsong 1 och Band of Brothers-boxen. Är di nåt att ha? Allt som allt kostade det iaf mig  typ 550 papp, och jag hann knappt bli förfärad över min ekonomiska situation förrän David kom förbi och gav mig 300 kronor för ett gammalt filmjobb som jag helt hade glömt bort. Oh I feel so alive! So gloriously and dangerously alive!!!

Och låten i rubriken, signerad The Kinks, är ett måste.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Power to the people

av Miss Känsloslav, 2009/05/13

Gud. All denna plötsliga makt har verkligen stigit mig helt åt huvudet. Det borde faktiskt blandas in som en liten notis bland de övriga budorden; du skall icke hava andra gudar jämte mig, du skall icke stjäla, du skall icke dräpa och du skall icke under några som helst omständigheter förse Anna med nyckeln till ditt innersta, for she Will burn you, scald you, and eat. you. alive.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I heard it through the grapevine

av Miss Känsloslav, 2009/05/13

Jag var verklig. Jag var inte ett spöke. Men, alla helgon bevara dem, jag hade hört alltsammans! De samlade alla sina krafter för att försöka verka värdiga.

“Du borde ha talat om att du var här.”

“Verkligen?”

Mina vita tänder blänkte och mina djärva blåa ögon skrattade åt dem.

“Men det var ni som var fridstörarna. Eftersom jag kände att jag antagligen var persona non grata där ute på gården, var jag nog hänsynsfull att dölja min ovälkomna person här, där jag trodde att jag skulle få vara ifred. Men, tyvärr!” Jag ryckte på axlarna och skrattade sakta.

Deras vrede höll på att blossa upp igen vid tanken på att denna oförskämda och ohövliga kvinna hade hört allting – hört sådana saker som nu kom dem att önska att de hellre dött än yttrat dem.

“Den som tjuvlyssnar-”  började de ursinnigt.

“Den som tjuvlyssnar får ofta höra mycket roande och lärorika saker”, grinade jag. “Genom en lång erfarenhet i tjuvlyssnandets ädla konst har jag-”

 

 

 

Fast det enda jag egentligen sa (mellan frossbrytningarna) var: “Nu vill jag faktiskt ha ersättning för min förlorade barndom!”

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Got the TV on and the radio’s playing

av Miss Känsloslav, 2009/05/12

Åhhh!!! Alltså. Hur många gånger ska jag behöva tipsa er om den här sidan innan ni kastar av er kläderna, virar ett lakan om kroppen, skanderar “Det finns inget som heter ‘generande hårväxt’! Det finns bara… hårväxt!”, klämmer ner fötterna i ett par lädersandaler, sticker en ekkvist bakom örat och säger “Åh Messias Jr, du är vår ledstjärna och mänsklighetens sista hopp och bla bla bla, sa du inte någonting om en måltid nu?”

The TV Remote. It is only by epic self-discipline on both our parts that we don’t argue about the TV Remote to the exclusion of all else. It does the TV Remote a disservice to suggest that it is only the cause of four types of argument, but space, you will understand, is limited so I must concentrate on the main ones.

1) Ownership of the TV Remote: this is signified by its being on the arm of the chair/sofa closest to you – it is more important than life itself.

2) On those blood-freezing occasions when you look up from your seat to discover that the TV Remote is still lying on top of the TV, then one of you must retrieve it; who shall it be? And how will this affect (1)?

3) Disappearance of the TV Remote. Precisely who had it last will be hotly disputed, witnesses may be called. Things can turn very nasty indeed when the person who isn’t looking for it is revealed to be unknowingly sitting on it.

4) The TV Remote is a natural nomad and sometimes, may the Lord protect us, it goes missing for whole days. During these dark times, someone must actually, in an entirely literal sense, get up to change the channel; International Law decrees that this, “will not be the person who did it last” – but can this be ascertained? Without the police becoming involved?

Se så. Ställ er i ett lydigt led nu. Alla som kan citera David Brents rant om att sprida kunskap (“I don’t look upon this like it’s the end, I look upon it like it’s moving on you know. It’s almost like my work here’s done. I can’t imagine Jesus going ‘Oh, I’ve told a few people in Bethlehem I’m the son of God, can I just stay here with Mum and Dad now?’ No. You gotta move on. You gotta spread the word. You gotta go to Nazareth, please. And that’s, very much like… me. My world does not end within these four walls, Slough’s a big place. And when I’ve finished with Slough, there’s Reading, Aldershot, Bracknell, you know I’ve got to-Didcott, Yately. You know. My-Winersh, Taplow. Because I am my own boss, I can-Burfield. I can wake up one morning and go ‘Ooh, I don’t feel like working today, can I just stay in bed?’ ‘Ooh, don’t know, better ask the boss.’ ‘David can I stay in bed all day?’ ‘Yes you can David.’ Both me, that’s not me in bed with another bloke called David”) får  förtur i kön.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Fat bottomed girls

av Miss Känsloslav, 2009/05/11

200905113

Gud. Har satt i mig tiotusentals kalorier det senaste dygnet; min arm har gått som en jävla pistong mellan tallrikarna och munnen. Alla dessa oändligt långa veckor av total sockeravhållsamhet åt helvete på en enda dag. Jag är tamejfan helt otrolig ibland. Precis när jag hade avslutat mitt svullande och låg på soffan och jäste och blev andfådd bara av att andas, så strosade Snorre förbi och påpekade without a care in the world att jag hade “gått ner i vikt”. Man kan ju knappt tro att det är sant. Now he tells me! Det finns nog bara en enda känsla i världen som kan mäta sig med the surge of anger and frustration som genomilade mig när den fräcka dåren hade mage att ge mig en komplimang!!! Nämligen att vara i Martin Riggs byxor (hihi) när han precis har klippt av den gröna kabeln i ett desperat försök att desarmera bomben i filmens slutminuter… bara för att  något irriterande Joe Pesci-geni  sekunden – sekunden - efteråt ska sticka fram huvudet och ropa “Du klippte väl av den röda sladden nu va?”. Ja ja. Ska resa mig ur askan likt fågeln Fenix imorgon och leva ett nyttigt och hälsosamt liv utan vare sig snedsteg eller mänsklighet. Ska bara gå ner på Coop innan de stänger och köpa en fruktsoda eller två först.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0