He’s no oil painting, not like Johnny Depp or George Clooney!

av Miss Känsloslav, 2009/04/29

Rooney

We don’t care, we love him, Wayne Rooneeeyyy.

NU SKALL HÄR SUKTAS!!!

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I fell in to a burning ring of fire

av Miss Känsloslav, 2009/04/29

Vi har haft en SJUKT rolig workshop i analoga specialeffekter idag, dvs sprungit omkring i sommarvärmen som yra, lycksaliga höns och tuttat eld på exploderande pulver, skjutit kulor med sprängämnen, bilat iväg till en paintballbana (med Mackan som chaufför, “vi hurs!!!”) och aktiverat sprängladdningar med en fjärrkontroll. OCH OCH OCH!!! Imorgon ska vi testa på den ädla konsten att skjuta någon i bröstet så att blodet sprutar. Eller rättare sagt spänna fast sprängmedel kring midjan på någon, innan vi ger dem en rejäl spark i rumpan in i någon övervakad regeringsbyggnad, hehe. Innan dagen var över satt i alla fall hela klassen och flåsade upphetsat i samlingssoffan med rosiga kinder och  helt enorma pupiller,  efter denna kavalkad av meningslöst våld. WHOOOA!!!

 

 

Det enda smolket i bägaren var väl att jag – som var minst lika hög på adrenalin som the average guy – fick för mig att demonstrera ett “norrländskt partytrick” när vi var på paintballbanan (medan Mackan sprang omkring som ett litet barn på julafton och gjorde hemliga tecken bakom stubbar och stenar som fick alla andra att vrida sig av skratt)… Jag skulle nämligen visa att jag minsann fritt kunde tumla runt med handen bland brännässlorna utan att göra mig illa. Men istället för att bemötas av allmänt jubel och försvinna iväg i horisonten studsandes omkring på mina klasskamraters händer, så tittade mitt audiotorum bara på mig med illa dold skepsis och suckade föga imponerat. Dagens ungdomar! Låter sig inte hänföras av någonting!!! tänkte jag surt medan jag skred till det ouppskattade verket.

 

 

“Men du rör ju inte på undersidan!!!” skanderade folkhopen (med samma röst som deras förfäder säkert brukade sig av så snart det vankades häxbål),  så jag flaxade lydigt omkring med handen på undersidan också. “Du undviker ju stjälken, och det är ju den man bränner sig på!” fortsatte de obönhörligen, så naturligtvis kunde jag inte göra annat än att låta  fingrarna dansa över den med. “Åhhh jag vet hur hon gör, hon låter bli kanterna” ropade en tredje, varpå mina fingertoppar demonstrativt började spela över taggarna med omedelbar verkan. Men det spelade ingen roll vad jag än tog för mig för – nothing and nobody kunde vinna deras gillande!!!

 

 

Till slut blev jag så irriterad över bristen på uppskattning att jag helt glömde bort mig själv, med det omedelbara resultatet att jag brände mig utav bara helvete. Men man vill ju inte gärna ta det där sista steget från “sedvanligt misslyckande” till “totalt fiasko”, så… Jag bet helt enkelt ihop, förvred ansiktet till en ansträngd grimas (dvs, jag log), körde ner de blåsiga händerna i fickorna, vickade obesvärat på hälarna, torkade kallsvetten ur pannan, ignorerade den strida ström av tårar som kilade nedför kinderna, tänkte på mamma och pappa, svalde ner lite gråt, och kvittrade “Ta-daaah” med en darrande röst.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

For God’s sake, belly ache!

av Miss Känsloslav, 2009/04/29

Guuud. Är uppsvälld som en jävla påssjuk padda nu igen! Vad beror det på?! När Snorre fick nys om min nuvarande “matchvikt” så tittade han förskräckt på mig, bleknade några grader, tog några stapplande steg bakåt, och sade “Nä! Nä vet du vad! Det här går bara inte! Nu måste vi faktiskt skicka dig till en dietist!!!” med gäll stämma, samtidigt som han hamrade med pekfingret på bordet för att ge mer tyngd åt sina ord.

 

 

Min mage har nog inte lämnat trotsåldern än, det är förmodligen det som är problemet. Första veckan utan socker hånskrattade den bara åt mig och skrockade “Yeah, RIGHT!!!”. Andra veckan så steg skrattet några oktaver och bröts då och då av ett par nervösa harklingar. Efter tre veckor så  satte den bestämt  händerna i sidan och sade strängt “Allvarligt talat, Anna. Det är inte roligt längre” och nu – efter snart en månad – så har den alltså på rent kiv blåst upp sig till bristningsgränsen, och låter med en enda lång, upprorisk blick meddela att jag kommer att cavea långt innan den gör det.

 

 

Jag kröp omkring på mina bara knän och bönade och bad, jag pekade på alla som råkade passera förbi och förklarade att deras  magsäckar minsann alltid sköter sig exemplariskt och i princip stöter bort maten, men min mage stirrade bara på mig under degiga ögonbryn och svarade kort och tjurigt: “Jag förhandlar inte med terrorister”.

 

 

Ska nog försöka mäkla fred ikväll ändå. Kanske blir det så att jag skickar ner ett paket Ballerina-kex som försoningsgåva.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

You look like an angel

av Miss Känsloslav, 2009/04/29

Jag och Sebbe satt utfläkta på skolans stentrappor och läste ansökningar lite tidigare idag,  men mitt drömska leende skvallrade obönhörligen om att jag redan låtit mina tankar rusa  iväg till avlägsnare jaktmarker…  En timme tidigare hade vi nämligen sjunkit ner i soffan, haft en hetlevrad diskussion om hur man bäst skär upp en ananas (som, som vanligt, gick ut på att jag i godan ro såg över mina egna affärer,  medan Sebbe iakttog hela processen med roade, klentrogna små ryckningar i mungipan.  Sedan sprack han upp i ett oändligt långsamt och retsamt leende, likt en våg som sakta rullar in mot land, medan blicken flackade mellan den sargade ananasen och mitt ansikte, och sade : “Anna. Vad gör du?” som om han i all ödmjukhet bad om en oskyldig upplysning. Sedan kunde han inte hålla sig längre, och stånkade och stönade av missnöje över mitt idiotiska uppträdande, innan han slet åt sig kniven och skar upp den åt mig), och slagit igång det senaste House-avsnittet. Och knappt hade patienten hunnit störta i golvet pga en mkt komplicerad, ovanlig och svårlöst åkomma, förrän både jag och Sebastian drog ett häftigt andetag och stirrade på varandra med uppspärrade ögon.

 

“Det där var…” sade vi i munnen på varandra, och tog sedan en andaktningsfull paus då vi försökte processera bilderna vi precis sett. “JA!!!” kungjorde vi lika entusiastiskt för varandra en halv sekund senare, och sedan – återigen – i kör: “… MATT DAMONS OCH WAYNE ROONEYS GEMENSAMMA KÄRLEKSBARN!!!”. En sån bedårande liten, liten… ja jag kan inte förmå mig själv att använda något annat beskrivande ord än “oaf”. Utåtstående Shreköron, panna som en jävla murbräcka och ett allmänt ansiktsuttryck som skvallrade om att dumhet förmodligen rusar genom hela familjens bloodline likt en jävla löpeld. Needless to say så blev jag ögonblickligen störtförälskad.

 

 

200905011 

 

 

I alla fall. Vi satt som bäst och vadade fram bland ansökningarna, då jag plötsligt  såg upp från papprena och fick syn på Johanna på andra sidan gården. Jag ställde mig hastigt upp och vädrade ivrigt i luften. Kunde det verkligen vara…? Nä… Eller…?  Gick kvinnan verkligen omkring därborta med näsan djupt försjunken i Borta med vinden?! Som genom ett trollslag hade jag seglat iväg över gräsmattan och fann mig själv  i en hängande position  över hennes axel. Det var som  att beskåda en nyinspelning av Råttfångaren från Hameln; vissa går dit näsan pekar, och själv skulle jag gladeligen promenera utför ett stup om det hade skett i ett sådant angenämnt sällskap. Sedan sade hon lidelsefyllt: “Åh! När kommer Rhett tillbaka i historien?”  och då kände jag att jag möjligtvis skulle kunna viga mitt liv åt att  älska Johanna (på ett platoniskt plan).

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Bicycle race

av Miss Känsloslav, 2009/04/27

Jag borde egentligen gå och lägga mig, men vad gör man? Snorre har köpt en ny cykel. Hela dagen har ordet formligen dansat och rrrullat över hans genomskånska tunga; “nu kan jag börja ta cykelen till jobbet”, “förstår du hur mkt pengar jag kommer att kunna spara in tack vare den här cykelen?”, “min mamma förstår bara inte vilken fantastisk investering den här CYKELEN är” osv osv osv… Och efter nästan fem år av denna dagliga våldtäkt på allt vad  grammatiska regler heter (nyckelen, tröskelen, partikelen, vinkelen, puckelen, tentakelen), så fick jag nog. “Hmpf” fnös Snorre indignerat, efter att jag hade sagt honom ett par väl valda ord (if you clean it up, it’s not really a sentence) där jag delgav  honom mina åsikter i  ämnet ’språkvård’. “Nu ska jag minsann googla på det” svarade han med ett förolämpat knyck på huvudet.

 

 

Karln nästan flåsade i luren av ren upphetsning, och hans fingrar smattrade ivrigt över tangenterna innan ett triumferande pekfinger landade på Enter. En spänd tystnad lade sig över rummet, luften darrade formligen av spänning. Båda två drog ett häftigt andetag av förväntan. Och sedan fräste Snorre ilsket: “Nej! Jag menade för i helvete inte ‘cykeln’!!!”. HAHA!

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

And I miss you love

av Miss Känsloslav, 2009/04/21

Åh. Satt precis och letade efter ett par nya hörlurar i säkert tio minuter,  innan den fruktansvärda sanningen gick upp för mig igen. Smärtan har bara tilltagit sen senast, insikten om att han är borta borrar sig längre och längre in mot min själs innersta. Jag saknar honom så mycket att det gör ont. HAN FATTAS MIG!!!  Och det värsta var att vi inte ens fick säga farväl ordentligt; i ena stunden var han där, i min byxficka, skrålandes för full hals, och i nästa hade han brutalt ryckts ifrån mig. Sångerna har tystnat. Paul is dead. Radio blah blah. Suck.

 

 

Dagens bästa var i alla fall när Patrik log från öra till öra när han kom för att rapportera om favoritögonblicket ur gårdagens Arrested development-avsnitt (en del av våran bisarra vadslagning, är för deprimerad för att berätta om den nu),  och sa att han inte ens visste var han skulle börja. OH HE’S COMING AROUND ALRIGHT, AND HE KNOWS IT! HE JUST DOESN’T KNOW HE KNOWS IT!!!

Buster: Yes, Annyong! Your name is Annyong! We all know you’re Annyong! Annyong, Annyong, Annyong!

(Awkward silence)

Maeby: Who’s this?

Buster: Oh I’m sorry, this is Annyong.

Annyong: Annyong.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

All things must pass away

av Miss Känsloslav, 2009/04/20

Min älskade vän och livskamrat lämnade mig idag. Klockan 12.20, svensk tid, drog min ipod sitt sista andetag och dog med orden “So mama don’t take my kodachrome away” på läpparna. Tack för de här sexton månaderna av trogen tjänst, du har tjänat mig mer än väl och jag kommer aldrig att glömma dig.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

But in the end true love can’t be no fairytale

av Miss Känsloslav, 2009/04/19

Jag och Snorre har kommit på en ny lek. Eller lek och lek; jag kallar det lek, Snorre kallar det “bevismaterial inför det kommande mordåtalet”. Reglerna är mycket enkla. Snorre kommer ut från toaletten med en blick som kanske inte säger tusen ord, men väl tio: “Lämnar du Borta med vinden därinne en enda gång till…”

 

Jag suckar och sträcker mig nonchalant efter boken i hans hand, men när jag förstrött  börjar rycka lite i den så upptäcker jag att den är fast förankrad i hans vassa klor. Mina ögon söker sig långsamt upp mot hans stränga ansikte, och när våra blickar möts innebär det startskottet för en viljekamp som saknar motstycke i modern historia. Genom en enda neddragen mungipa låter han mig förstå att jag bör resa mig upp ur stolen och finna ett förnuftigare förvaringsutrymme för boken med omedelbar verkan, och genom mina lätt höjda ögonbryn meddelar jag å andra sidan honom att det tänker jag minsann göra först när det behagar mig. Våra ögon smalnar till två hotfulla springor, en kall vind sveper igenom rummet, ljudet av en  vilsen tumbleweedsen som studsar förbi är det enda som hörs, och minsta darrning i näsborren är skönjbar för blotta ögat.

 

Men så! – lika snabbt som den tryckta stämningen uppstod, lika snabbt är den försvunnen igen. Snorre släpper taget om Borta med vinden, vänder på klacken, och marscherar raka vägen  in i köket. Jag sitter med boken i knäet och tittar uppmärksamt efter honom, och i samma nanosekund som hans ryggtavla har rundat hörnet så snurrar jag ett halvt varv i datorstolen och dumpar boken på hans keyboard.

 

(Snorres 3 viktigaste regler i den här lägenheten:

1. “Eftersom jag är en gammal kvarleva ifrån Tysklands värderingar på 30-talet så kräver jag att få basa över minsta lilla ljud som studsar mellan dessa väggar.” – Snorre

2. “Alla ekonomiska och/eller husefridsavtal som ingicks innan jag blev ett narcissistiskt facist-svin gäller inte längre.” – Snorre

3. “Landar så mycket som ett enda dammkorn på min keyboard så kommer blodvite att uppstå, var så säker!!!” – Snorre)

… And the merry go round round round, round round round, round round round…

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

She’s crazy like a fool

av Miss Känsloslav, 2009/04/17

Har hängt med Johanna hela kvällen. Det var ju som vanligt en intressant upplevelse. “Intressant? Sade han verkligen att han tyckte att jag var intressant?!” “Nja… Nu när jag tänker efter använde han faktiskt ordet ‘bisarr’. Men det är väl fint, älskling? ‘Bisarr…’”

 

Vi spelade in en liten mobilfilm på vägen till affären, som i stora drag gick ut på att vi  –  med olika smidighetsgrader, kan tilläggas - slog kullerbyttor på gräsmattan, kravlade omkring i vassa buskage och rundade husknutar med dragna knallpulverpistoler. Strax därefter gjorde jag min storslagna sorti, utslagen på rygg i en stentrappa efter en  ca 100 meter lång rusch som åtföljdes av en dödlig shootout, och Johanna sprang omkring bland hyllorna på ICA efter stängningstid med pistolen vilt viftandes omkring sig,  medan  kassörskorna blängde surt på oss.

 

Sedan gick vi hem till henne och såg originalversionen av Djungelboken. Jag, som helt oförskräckt hade satt i mig tillräckligt med mackor för att omintetgöra de senaste veckornas nyttiga leverne, satt och gapskrattade så pass mkt åt Shere Khans minspel att salivindränkta brödbitar droppade ner på mitt bröst. Johanna verkade dock ungefär lika måttligt road första gången jag spolade tillbaka filmen och hänfört pekade på hans medlidsamma huvudskakningar, den Ghandi-inspirerade tass-rörelsen av förståelse, det genombrittiska “No, no. I can’t be bothered, I haven’t got time for that sort of nonsense” osv osv,  som femte.

 

BISARR, som sagt.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

And my hair is a tangled baretta

av Miss Känsloslav, 2009/04/16

Jag förstår bara inte hur en frisyr med ett manskap på kanske tio strån kan ställa till med en sådan rebellisk oreda på två dagar!!! Jag kan inte ens gå och lägga mig längre utan att känna hur ångesten river och sliter i bröstet. Hur kommer det se ut imorgon? Har arméerna gaddat ihop sig ytterligare? Dessa oberäkneliga soldater som inte ser mycket ut för världen,  men som i själva verket är precis den sortens intetsägande, rultiga män som i all hemlighet bygger en atombomb på sin bakgård. Driven till desperationens yttersta brant låste jag in mig på toaletten, sjönk utmattat ihop med ryggen mot dörren och lät, som hastigast, min hjärna bolla lite med konceptet “oärlighet”… Sekunden senare sköt jag med nyvunnen vigör upp badrumsskåpets luckor på vid gavel och lät blicken ivrigt vandra över krimskramset på hyllorna på jakt efter en hårborste. Det var verkligen reptilhjärnan at its finest; sådana petitesser som äganderätt och intrång i personliga sfärer hade för längesedan gett vika för att främja artens överlevnad. Dessvärre tjänade min flykt från moralens långa armar ingenting till. Inte en enda hårborste i en lägenhet med fyra fruntimmer!!! Det osar konspiration på lång väg. Kan riktigt se framför mig hur mina rumskamrater forslade in Svalövs samlade borstar i en rymdkapsel, och med rödgråtna ögon höll ett tal om tapperhet och mod som inkluderade orden “I don’t know where this shuffle will take you, but at  least there you will be safe…r”, “I couldn’t bear the thought of leaving you behind with that shrubbery of a woman!”, “Your twigs (nu hittar jag bara på)/pegs (nu hittar Matte bara på)/spikes (Matte’s insanity runs in his family. It practically gallopps)  would’ve snapped like… like… like Scarlett’s temper!!!”  osv osv)

 

 

Ja-haaa. Nu är klockan snart halv tre igen. På en frickin’ vardag. Det är ju inte riktigt klokt. Jag vet att jag nämnde det där om ångestklumpen i början av inlägget, och det är faktiskt så!!! Den gav sig bara inte till känna nåt under min nästan fyra timmar långa powernap i eftermiddags… Har förresten börjat läsa Lysande utsikter av Dickens och Anna Karenina av Tolstoj; båda verkar mycket lovande. Haha!!! Ska citera ett nytt favoritstycke imorgon.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0