av Miss Känsloslav, 2009/03/31

Jag har ingen aning om hur detta kommer tas. Det här är inget jag brukar göra. Faktum är att jag aldrig gjort det förrut. Det är rätt spännande.

Jag har förstått att det här med bloggande har blivit något långt mer själhävdande än en plattform att visa sina semesterfoton på. Men det här är en möjlighet få förunnad.

Visst kan det vara kul att vara med i den nya internetgenerationen, men med möjligheten följer också ett ansvar, och en massa risker. Som med just allt annat. Det är, för att exemplifiera, en möjlighet att man en dag råkar läsa sitt lösenord högt för sig själv och att någon överhör.

Eller att man glömmer logga ut.

Eller så…

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Quarter to three

av Miss Känsloslav, 2009/03/30

Gud. Snubblade* över manuset till Rickys kommande film This side of the truth idag. Jag hade lovat mig själv att bara läsa de tre första sidorna, och sedan tålmodigt bida min tid till premiären i september. Typ två minuter senare hade mina ögon lyckats insupa trettio sidor, och med ett avgrundsvrål av irritation och självförakt smällde jag till datorskärmen med handflatan och sände den flygandes ut genom fönstret. Får inte läsa mer nu, allvarligt talat. Det må vara det absolut roligaste och mest originella manuset någonsin,  men får inte läsa mer nu.

 

 

* Luskammade hela Google efter det för typ hundraelfte dagen i rad.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I love you, I love you, I love you. That’s all I want to say.

av Miss Känsloslav, 2009/03/29

Alltså. Försökte inleda mitt nya, nyttiga liv ikväll genom att tillaga en ugnsstekt rotsakslåda. Min mage hade dock aldrig varit med om något liknande, så den fnyste bara indignerat och slog ifrån sig den nya kosten likt en machete i djungeln.

Snorre var dock världens finaste ikväll. Han vred och vände på sig i sängen och slog nästan knut på sina 194 centimeter för att jag och mitt sällskap (gissa vem!) inte skulle få plats, förklarade pedagogiskt att jag inte fick kleta mitt tuggummi i hans hår i tuktande syfte, frågade “du slängde väl inte tuggummit på min Manchester United-filt nu?”, fräste “Du kan väl för i helvete inte slänga tuggummit på min Manchester United-filt heller, din idiot!!!”, och lade sig tillsist tjurigt tillrätta och erkände motvilligt att han faktiskt var uppriktigt intresserad av hur det hela slutade som. Sedan låg han och fnissade som en liten skolflicka när Scarlett girigt upprepade “Millioner? I guld?” som en papegoja och tyckte att hängning var ett alltför milt straff för någon som hade repat lacken på hennes värdighet.

Mitt hjärta svämmade nästan över av kärlek.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

You let a smile crack and it all came back

av Miss Känsloslav, 2009/03/26

Haha. Hej! Igen! Jag har inte så mkt att säga egentligen, är mest här för att ge världen anledning att tvivla på uttrycket “Något är bättre än inget”.

Men hoppsansa. Det tog visst tvärstopp. Det bidde en kreativ härdsmälta. Mina fingrar flydde från slavgörat och inte ens löften om långa, trånande Wayne Rooney-inlägg kunde locka dem tillbaka. Eller så bytte jag bara design, stannade upp ett kort ögonblick för att smaka på ordet hybris (and oh boy, did I ever! - inte ens en samlad flourtantskår hade kunnat efterlämna ett lika djupt avtryck i min mun…), och släppte ut egot på grönbete.

Ja. Nä. Jag är alldeles för trött för det här, ville egentligen bara meddela att jag fortfarande lever (how do you kill that which has no life?) och har hälsan i behåll (nå ja). Så. Over and out!

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I’m so tired

av Miss Känsloslav, 2009/03/14

200903141.jpg


Lägesrapport: Klockan är halv fyra. Fyra. Kvart över fyra. Okej, halv fem. Fem. Halv sex. Sex!!! Mon dieu! Nå. Är i Helsingborg i några dagar för att animera (det är i alla fall den officiella historien, and I’m sticking to it!!!), men det enda som tycks hända är att jag får ränna fram och tillbaka till tågstationen för att vinka farväl till mitt BMI, min arbetsmoral och – helvete!!! Halv sju! – min dygnsrytm. Fast nä, det där var ju inte riktigt sant, för på något sätt lyckas jag ändå klämma in fjorton högkvalitiva timmar tv-spelande om dagen. (Och förresten ska BMI:et jordfästas, och inte alls bara försvinna iväg temporärt)

Dagens ord: SBMPD (Smoldering British Men in Period Drama). Har suttit varenda dag den senaste veckan och viftat slagkraftigt med näven i vädret framför Youtubeklipp featuring allas våra favoritkarlar från förrförra seklet, till tonerna av Holding out for a hero av Bonnie Tyler och It’s raining men.

200903143.jpg

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Always look on the bright side of life

av Miss Känsloslav, 2009/03/12

Ja herregud. Det blev ett par mkt intensiva inspelningsdagar det här, som började med bråk, inte direkt fortsatte med barnbidrag utan snarare mycket, mycket mer bråk… och tillsist avslutades med någon sorts provisorisk vitflagg-viftning ifrån ruinerna av våran “vänskap”. Min primetime var i alla fall tveklöst när regissören och jag satt med armarna trotsigt korsade på varsin sida av bordet och tjurigt undvek varandras blickar, under ett akutinkallat teammöte i onsdags.  Jag höll som vanligt på att tränga in irritationsmoment efter irritationsmoment i den bakre delen av huvudet, och hade tillslut nått den kritiska punkten då dörren bågnade av trycket, gångjärnen tjöt i protest, och hela utrymmet vibrerade oroväckande av den stundande implosionen. Jag var redan på väg ner på nedervåningen och var just i stånd att glömma hela saken, då jag - ännu leendes - gav fickan en betryggande klapp… och insåg att jag inte kände nyckelns hårda  kontur under mina fingrar! Stannade upp mitt i ett steg, Matrix-vände mig om i slow motion, och var just i stånd att rusa uppför trappen igen då jag hörde inspelningsledaren sätta nyckeln i låset, vrida om, och – glatt ovetandes fråga – : “Vad förvarar du härinne egentligen?”.

Syndafloden hade utlösts. Under ett par minuter förvandlade jag regissörens akilleshälar till blodiga slamsor med en motorsåg, och när jag äntligen såg upp från mitt arbete och mötte hans blick så var han upptagen med att trassla brännmaneter ur håret. Plötsligt avbröt han sig mitt i, tittade på mig med kalla, döda ögon, synade mig uppifrån och ner, och sade några väl valda ord vars natur var alltför grov för att jag ska besudla mina fingrar med återberättandet. (Fast jag kan avslöja att kontentan var något i stil med: “FATTY FATTY POTBELLY”)

“Jaha!” fnös jag indignerat, och blåste upp mig som en padda (liksom för att ge (ännu) mer tyngd åt hans ord). “…if staying here means working within ten yards of you, frankly, I’d rather have a job wiping Saddam Hussein’s ass”… sa jag inte… För ett kort ögonblick scannade mina ögon bordet efter ett drinkglas att slänga i hans ansikte, men som vanligt fanns det inget ät- eller drickbart kvar i rummet efter min ankomst. “Lycka till med allt det här då, för nu drar jag. Herrå!” kvittrade jag glättigt med gäll röst, och trampade upprört och – ja, kära läsare, det erkänner jag! – en smula otåligt ner mina fötter i skorna. Som helt plötsligt var alldeles för små, så att hälarna mosades under min tyngd och jag tvingades försätta hela kroppen i en sorts okontrollerad svallning för att komma i dem igen. Utan framgång. Eftersom jag kände att jag skulle spränga en pannven om jag stannade kvar i det rummet en enda sekund till, så började jag långsamt och ovärdigt hasa mig ut ur rummet med de tillplattade skorna i släptåg under mig. “Kssschhh” “Ksssschhh”, “Ksssscchhhh”, “Flop! Flop! Flop! Ksssscccchhh” lät det när jag gjorde denna förödmjukande sorti, och tofsarna på min mössa guppade formligen av ilska när jag smällde igen dörren efter mig. Två sekunder senare tvingades jag (för ja, det var fortfarande jag, om än i en något rödare upplaga) nådigt komma krälandes tillbaka och ödmjukt be om min kvarglömda jacka som tjänade som sittdyna åt en av teammedlemmarna.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0