You think you are a movie star

av Miss Känsloslav, 2009/01/22

200901221.jpg

200901222.jpg

200901223.jpg

Well, anyway, I was walking down along the street and I heard this voice saying, “Good evening, Mr. Dowd.” I turned around and here was this big six-foot rabbit leaning up against a lamp-post. I thought nothing of that because when you’ve lived in a town as long as I’ve lived in this one, you get used to the fact that everybody knows your name.

HA HA!!! Ni hör ju själva vilket magiskt citat! Åhhh… Har helt snöat in mig på filmer som är baserade på pjäser sedan jag såg om Who’s afraid of Virginia Woolf häromdagen. Funderade faktiskt som hastigast på att köpa dramat i bokform, sjunka ihop likt en säck potatis i baksätet på någon gammal buss med en låda vin under armen som enda kompanjon, och upprepa ”What a DUMP-UH!” till dess att chauffören får nog och slänger ut mig på en dismal spot in Greenland. Men jag vet mkt väl hur min självkontroll fungerar så fort den får nys om mina planer på att kultivera mig själv. Jag ger henne mitt finger, och den giriga kossan slukar hela handen!!! Och om jag inte håller mina mynt under sträng Gestapo-bevakning, så rasslar det bara till och innan jag vet ordet av det kommer 12 edsvurna män, To kill a mockingbird, Slå nollan till polisen och Billy Wilders samlade verk att trängas med varandra i brevnedkastet.

Andra inspirerande kall som jag har svurit att viga mitt yrkesverksamma liv åt den senaste månaden:

* Ett stillsamt och vackert drama om en pojke som föds med någon fruktansvärd defekt i ansiktet. Pros: Han tvingas skaffa en personlighet när alla andra ungdomar skaffar sig könssjukdomar. Cons: Han dör. (Mask, Elefantmannen)

* En svart komedi om en sjuuukt otrevlig, bitter och oförskämd man som ingen utom jag gillar. (OBS! Jag talar alltså inte om Snorre! En liten parantes bara, which I can’t stress enough…) (Livet från den ljusa sidan)

* Något, vad som helst, som inkluderar det sjuuukt obehagliga, sätta-drickan-i-halsen och kroka fingret i halslinningen-talet. (“För ett par månader sedan, då min syster dog,  gick det upp för mig att Helge var en mycket renlig man så ofta som han badade…”) (Festen)

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

It don’t come easy, you know it don’t come easyyy.

av Miss Känsloslav, 2009/01/22

BALLA:

* Våran (min, Sebbes och Mackans) dokumentärfilm om danskjäveln som – stärkt av en tolv-tretton öl -  sprang in på planen i 87:e minuten, svingade en rejäl höger efter domaren och blev Danmarks mest hatade man (arbetstitel) inom loppet av några minuter under  EM-kvalet 2007. Ligger även bakom sådana spektakulära Google-sökningar som “dansk idiot”, “danskt fyllo” och dylika beundransvärda titlar (låt fantasin flöda och go apeshit i sökfältet beväpnad med din allra mest kryddstarka vokabulär – he’s there!). Det som började som en plojgrej (vi planerade bland annat att kränga på första bästa dansk en fotbollströja* och låta honom säga saker som “Jag har minsann känt Ronni sen barnsben, och redan som ung påg var han en bråkig jävel. Arrr!!!”, följt av ett yvigt hyttande med näven), har nu urartat till en storslagen manifestation av lögner, olagligheter och sällan skådat storhetsvansinne. Och allt är fångat på film!!!

* salongsberusningen bidrar de givetvis med själva, utan att man ens behöver fråga!

* Livet från den ljusa sidan.

* Borta med vinden-forumet har precis värvat sin första manliga medlem (nr 1 av 742). Vi kommer kasta oss över honom likt utmagrade tigrinnor och inte dra oss tillbaka förrän vi kan peta tänderna med – och spegla oss i -  hans skinande benflisor.

* Kinks -  Arthur (Or the Decline and Fall  of the British Empire)

* Göteborgs filmfestival.

* Att Bruce Springsteen stämplar in i Sverige igen för två konserter med E Street Band den 4:e och 5:e juni.

*  När den nyheten nådde allmänhetens öron (och sände deras trumhinnor smattrandes mot marken like shattered glass efter mitt spontana glädjeskrik) så flockades Mackan, Sebbe, Petra, Johanna och Bengt runt mig likt en skock förlorade lamm och bräkte i kör: “Shooo-ooow uuus the waaa-aaay!”

HANDTRALLA:

* Att Bruce Springsteen stämplar in i Sverige igen för två konserter med E Street Band den 4:e och 5:e juni.

* Mackan, Sebbe, Petra, Johanna och Bengt insåg att de, i utbyte mot trettiotusen röster som skanderar “DOWN IN JUUUNGLELAAAND!!!”, skulle tvingas missa skolavslutningen, klassresan till Polen, melodifestivalen, fotbollsturneringen osv osv osv… Varpå fem näsor sköts i höjden med en högfärdig sniff, och lika många avvisande handflator sade “tack, men nej tack” innan de anklagade min rygg för att ha förstört deras knivar.

* Även Robin, bitr. ordförande för styrelsen ‘Operation Moby Dick – jakten på den stora, vita valen‘,  sade “tack, men nej tack”. Eller åtminstone “Fan fan fan FAAAN! Jag ska till Grekland då!!!” Så. Hur många sockerbitar får egentligen plats i en flygplanstank?

* Houseförfattarna. Ja alltså, förlåt, men råttor (eller åtminstone gnagaransikten) has always been known as carriers of the plauge.

* Studentlivet. Eller, mer specifikt, när alla ens surt förvärvade slantar sjunger “Adjööökens adjö” som det där alfabetståget i barnprogrammet, och försvinner ur ens liv för alltid.

* KLOCKAAAUUUÖÖÖHHHN. 03.22. Upp som en solstråle om fyra timmar för att gå på promenad och sjunga in morgonen tillsammans med skogens djur. Hnnnghhh!!!

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

You never give me your money

av Miss Känsloslav, 2009/01/19

Alla vi filmare åker i samlad trupp till Göteborg nästa fredag för att kultivera oss en aning på filmfestivalen. Och nu har jag precis stått på en bro och blickat ut över det öppna havet, grävt omkring i mina fickor efter plånboken, öppnat upp den på vid gavel och – inte helt utan ett visst känslodarr på rösten – ropat “Flyg, alla mina älsklingar! Flyg!” till sedlarna. Som rasslade iväg med vinden likt lastgamla, skrynkliga fåglar, 550 stycken till antalet närmare bestämt, och svävade bort till någon filmdirektör slash kommunalchefs väntande fickor på andra sidan. Nåväl.

Intresseklubben kan gott passa på att anteckna att följande filmer står på schemat, i nuvarande peppordning (följer härmed Helgonet i Skärholmens exempel och kommer dragandes med listor i tid och otid):

1. Synecdoche, New York

2. Milk

3. Slumdog Millionaire

4. Eldorado

5. Waltz with Bashir

6. God’s office

7. Nightguards

8. Kortfilmspaketet Startsladden

Kommer att bli sjuuukt bra!!! Förresten, är det någon som har ett smaskigt recept på bark och rötter att bjuda på?

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Sad, sad, sad…

av Miss Känsloslav, 2009/01/18

Gud. Kunde verkligen inte slita mig från pokerbordet för att laga någon middag förrän klockan var efter tio,  då jag helst av allt bara ville skita i allting men blev smärtsamt påmind om att jag faktiskt velat göra det här ända sedan jullovet (och precis köpt ingredienser för 150 jävla kronor)…  Så det blev till att vandra omkring i Snorres nyrenoverade kök med samma gapande mun och hänförda, vandrande blick som Alice i Underlandet, medan händerna försiktigt smekte blänkande skåpdörrar och glänsande kastrullock. Satte igång med ett storkok av tagiatelle och spenatstuvning, och hade tanklöst brakat mig igenom ungefär halva matlagningsprocessen då det plötsligt slog mig att jag helt och hållet saknade alla möjliga typer av måttstockar… (Pga innerlig tro som har cementerats sedan barnsben att ingen normalt funtad människa kan vara så ordentlig och förutseende att de samlar på sig sådana saker som  durkslag, decilitermått och skålar under sitt första år som nyinflyttad.) Så mjöl, mjölk, smör, kryddor och spenat åkte i grytan med en nonchalant knyck med handleden, och efter tjugo stressiga minuter stirrade jag bistert ner i det vattniga, mörkgröna slafset som mina 150 kronor hade resulterat i. Satt buttert och åt misslyckad spenatstuvning för fyra personer och försökte som bäst komma på någonting att verka upptagen med inför Snorres återkomst ifrån tvättstugan, då han säkert ville veta “var fan jag höll hus egentligen?!” samt om jag verkligen “trodde det var möjligt att bära upp fyra maskiner tvätt helt på egen hand?!”… då jag plötsligt insåg att jag stod inför ett nytt val, nämligen…:

Att på något sätt frigöra mig från min matkomarelaterade respirator, rulla mig ur tv-soffan, vagga in i köket på nytt, och ställa mig för att maniskt skala och skära frukt i tjugo svettiga minuter… eller stillsamt ligga kvar och låta fyra kilo frukt ruttna bort som förra gången. En halvtimme senare guppade en överfylld fruktsalladstallrik omkring på min och Snorres respektive mage. Sedan halvlåg vi och såg den första halvtimmen av  Who’s afraid of Virginia Woolf (“Ja i helvete vilken sjukt bra rulle det är. Burton och Taylor suger musten ur mig av intensitet” som Mats uttryckte det), och Snorre satt och iakttog när George och Martha trampade och slafsade omkring bland varandras blodiga slamsor till nerver. “Det där är vi om 30 år” sade han plötsligt i förbigående, utan att slita blicken från teven. Jag sade “Pffft!” vilket egentligen inte var en förolämpad utandning utan mer ett ivrigt medhåll fast med sju skedar fruktsallad simultant inkörda i munnen. Därefter började han upprepa allt som Martha sade, fast han ersatte alla väsentliga ord med avancerade Borta med vinden-termer. Det var så sjuuukt jävla roligt och träffsäkert att jag omedelbart tar tillbaka alla de elaka, oförskämda ordalag och dylika smutsiga affärer som jag har fläckat ner Snorres ädla namn med. Ja.  That’s one hell of a sacrifice. Men så roligt var det faktiskt.

Topp fem svartvita filmer som det är varenda människas samhälliga PLIKT att se:

1. Livet är underbart

2. Who’s afraid of Virginia Woolf?

3. Harvey

4. Gilda

5. En dam försvinner

Och hör sen!!!

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

She’s given up talking, don’t say a word.

av Miss Känsloslav, 2009/01/15

Chrrrist! Note to self: prata aldrig inför en publik igen. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att det där vettiga jag har fått för mig att säga bara är en hägring. Att min tankegång krälar omkring i den kala öken som är min hjärna, och när jag äntligen kommer fram till poängen i fjärran så rinner sanden bara genom mina fingrar som… sand. Genom mina fingrar. Och det är som att allt och alla omkring mig verkligen, verkligen, verkligen försöker bespara mig den här förnedringen, men jag fortsätter bara att huvudlöst braka igenom alla spärrar. Jag smälter in som en kameleont mot tapeterna, mina uppåtsträckta händer liknar mest en gammal hatthängare, och Ricky, Steve och Karl lyckas med gemensamma krafter nästan lulla mig tillbaka till soffans lugna vrå… Och just som alla tror att stormen har blåst över, så flyger jag upp på nytt och bara sprutar ur mig kronisk mundiarré över hela rummet. All I can think to answer is, FLUUUÖÖÖHHH!

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I get sick when I’m around, yes I can’t stand to be around, I hate everything about you

av Miss Känsloslav, 2009/01/14

I’ve made a huuuuuge mistake.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Oh man, she’s got issues!

av Miss Känsloslav, 2009/01/14

Hnnngh! Var verkligen i mitt livs toppform när jag hasade omkring på Arlanda häromveckan med en nypstyrka värdig Mr Burns i fingrarna. Bestämde mig för att effektivisera min tillvaro litegrann och gick alltså för att checka in mig medan jag väntade på väskan vid rullbandet. Det fanns bara en enda fungerande maskin i hela välkomstterminalen, så jag banade mig obönhörligen fram till den medan jag kokade inombords över att någon fräck jävel precis anklagat mig för att vara “omöjlig att förstå sig på”. Således djupt förlorad i tankar grävde jag i fickorna efter VISA-kortet, fiskade tankspritt upp det, och körde in det i springan med ett resolut tryck. Maskinen trilskades såklart (som sig bör när ens förra plan var 45 minuter försenat och man följdaktligen har så sjuuukt jävla bråttom), och vägrade således sluka kortet. Jag hörde hur någon harklade sig menande, vände mig långsamt om, och upptäckte att en otålig kö hade formats bakom mig.

“Men för i…” fräste jag irriterat, och motade in kortet i springan för kung och fosterland. Det slirade på sin plats likt ett bildäck i leran, utan att riktigt komma någon vart. Med ett triumferande slag med handflatan gav jag det en sista resolut smäll, kortet gled liksom halvt som halvt över på diagonalen, och maskinen svalde det motvilligt. Hurra! Triumf! Återförde byxorna till en anständig nivå över baken, vände mig om och log betryggande mot de irriterade ansiktena bakom mig, och sneglade belåtet upp på skärmen… som var helt blank. Rynkade på pannan av missräkning, blängde på skärmen, kliade mig på skalpen och sänkte långsamt blicken ner till springan igen. Ögonen flackade som hastigast över orden “Lucka för pappersbiljett”, en svag insikt stod på trappavsatsen till hjärnan och tog en sista snabb check i dörreflektionen innan den knackade på, och ur springan stack tre ynkliga millimeter av det ena korthörnet ut (likt The Wicked Witch of the East).

Sneglade bakåt igen, och nu stod en hel hop av ilskna människor bakom mig, som alla såg ut att vara fem sekunder av ytterligare väntan ifrån att förse sig själv med högafflar och eldfacklor. Började desperat nypa efter det utstickande korthörnet, men sagda Mr Burns-styrka i nyporna gjorde att kortet bara lät “Flap! Flap! Flap!” när det fladdrade omkring mellan mina fingrar, utan att röra sig ur fläcken. Mitt erkänt nära släktskap med MacGyver gav sig som vanligt överhuvudtaget  inte till känna i krissituationer, så istället för att bygga någon högteknologisk kortmagnet av tuggummi, gem och tandtråd, så fortsatte jag bara att stå lutad som en säck potatis över maskinen och “Flap! Flap! Flap!”:a desperat.

“Vad fan håller du på med egentligen?” fräste plötsligt en ilsken röst bakom mig, och min skamsna blick vandrade ifrån ett par välpolerade skor, uppför ett par mörkblåa, skräddarsydda byxor, över en uniform, stannade för ett ögonblick till vid ordet “väktare” som var ditbroderat med gul tråd i brösthöjd, och fortsatte hela vägen upp till ett bistert och sammanbitet ansikte. Förklarade det lilla missödet utan några omsvep och log nervöst. Vakten tittade på mig som om jag varit en förrymd medlem ur “Sällskapet för ett IQ under 65″, och sedan ner på “Lucka för pappersbiljett”-rubriken. “Det där är luckan för pappersbiljetterna” sade han stilla, och såg ut att vilja sänka en ishacka i min ryggrad. “Ja” pep jag fram. Han suckade och började dra och slita ut maskinen, låsa upp hänglås, skruva sönder alla tänkbara delar, vända och vrida på den, skruva loss lite fler grejer… och kunde tillslut befria kortet från dödens käftar. Sedan fick han skruva allt på plats igen, gav mig en sista lång, stadig blick drypandes av förakt, och lät sitt finger smattra ilsket mot “Betalkort”-springan innan han elegant vände på klacken och stegade därifrån.

Sedan inträffade det faktiskt inga större incidenter på ett tag, utan jag landade tryggt i Ängelholm, pratade lite med Snorre över telefonen,  hämtade mina väskor, satte mig på flygbussen, klev av vid Knutpunkten i Helsingborg, upptäckte att tåget till Svalöv skulle gå om typ femton minuter, åkte ner för rulltrappan mot perrongen… och kände mig så besynnerligt fri! Stod som mest och funderade vad det kunde bero på…; fri från att bli inkallad till att jobba klockan åtta på julaftonsmorgon efter tre timmars sömn igen? Fri från alla nostalgiska minnen som jag nästan drunknade i uppe i Umeå? Fri från min vansinniga dygnsrytms bojor? Och så slog det mig plötsligt. Fri från min stora otympliga jävla “monster på hjul” till resväska featuring alla mina kläder, mina tv-spel, ett tiotal filmer och slutligen ett  trasigt blixtlås som grädden på moset. Vart i HELVETE hade jag gjort av den då?!? Chrrrist. (Visade sig att jag hade glömt den på flygbussen, så jag blev tvungen att ringa en massa samtal till griniga gamla tanter i växeln innan jag tillslut fick prata med en chaufför som gapskrattade åt mig och lät mig förstå att ingen har glömt sin resväska i en flygbuss sedan tidernas begynnelse, och att jag alltså var något av en pionjär inom området. Eller en överbliven fossil i vår moderna värld.)

Sedan var faktiskt allt frid och fröjd ända tills dess att jag fick veta att jag fått fel datum till sportlovet, och alltså har köpt non-refundable biljetter för typ 900 kronor en månad försent. KUL.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Hot tramp, I love you so!

av Miss Känsloslav, 2009/01/07

 HUNKLISTAN ANNO 2008 PART DEUX


(Mottog häromkvällen en spekulation om att Nordman skulle figurera på listan, och det befängda förslaget tvingade mig genast ur min bloggdvala för att slå fast ett och annat gällande min karlsmak!)


200901071.jpg


20. David Addison (NY!)

Vem är han? Utgör den ena hälften av det ständigt käbblandes detektivparet i serien Moonlighting.

Brösthårspotential: He makes chest hair look good! Seriöst, hela hans bröstkorg borde avgjutas och bege sig in i fåtöljbranschen.

Uppskattat fultal: 176. Hmm. Det krävs faktiskt mer än att bara gå omkring hela dagarna och vilja ha det, om jag säger som så… Om man inte heter Niklas Lindgren dvs. (TOO SOON)

Motivering: Årets ekonomiska världskris är ingenting i jämförelse med det totala kaos som har rådit på hemmaplan… 2008 kommer nämligen gå till historien som det år jag då tvingades acceptera en bultande attraktion till både Bruce Willis och Leonardo Di Caprio (tio år för sent). Min och Davids flyktiga (men ack så eldiga!) kärleksrelation i somras var lite som en otrohetsaffär. Jag visste att jag inte borde, jag visste att mina vänner skulle titta snett på mig, jag visste att min DVD-samling skulle börja osa billig parfym… men det behövdes bara en frukostkrönika i TV-tidningen, ett youtube-klipp och ett överskott i plånboken för att besattheten skulle vara igång. David och Maddie är typ Sam och Diane light, och seriens manusförfattarna är de överblivna resterna som skrapades bort från Skålteamets tallrik. Å ena sidan måste man dras med taffliga deckarintriger, å andra sidan slipper man Cliff Clavin, så… Close call.

I sitt essé: Säsong 1-3. Mer specifikt? Under all tid som inte spenderas åt att säga “Do bears bear? Do bees be?” och/eller bära ett band av rosa hawaiiblommor kring halsen.

200901072.jpg


19. Paul McCartney (16)

Vem är han? Om du inte vet det så kräver jag att du genast avlägger ett besök i närmaste musikaffär, vandrar över till Beatlessektionen, fortsätter förbi in på toaletten, doppar fingrarna i lite vatten, och kör in dem i ett eluttag.

Brösthårspotential: Ähhh… Vem bryr sig om brösthår, egentligen?

Uppskattat fultal: 649 (Med en kurva som skjuter i höjden såpass mycket att han måste ha tvångsmatat den med Viagra)

Motivation: Ja herregud. Jag gick omkring och bar på så mycket kärlek i min barndom, och hade så få personer att ödsla den på… Inte undra på att jag formligen hällde ner all min odödliga tillgivenhet i första bästa lediga kapsel som passerade förbi, vilket kunde innebära alltifrån Chevy Chase och Niklas Strömstedt till Roger Moore. Men det faktumet att Paul tillhörde denna brokiga skara var förmodligen anledningen till att mina föräldrar ändå kunde se något slags ljus i tunneln, och inte had me “put to sleep” vid sju års ålder för att inte göra sig skyldiga till djurplågeri. Och nu när dessa tendenser långsamt börjar simma upp till ytan igen (se Wayne Rooney, Stephen Merchant, Bill Murray mfl) så är det tämligen uppenbart att sagda ljus i tunneln bara var ett mötande tåg, men sedan bedövningsampuller för elefanter förbjöds så finns det inte mkt de kan göra åt det skenande vansinnet.

Tyvärr har mitt omdöme påverkats av alla bilderna i skvallerpressen föreställandes Paul (som mest ser ut som ett blekt och skrynkligt fikon som har vuxit ur sitt skal numera) på badstranden i blommiga, urblekta badbyxor, hand i hand med någon ung hoppetossa som han måste ha lyft ur första bästa förbipasserande barnvagn. Men en ung och svettig Paul på The Cavern Club i början av 60-talet som liksom osade oupptäckt musikalisk briljans hade förmodligen satt mitt hjärta i brand a’la Umeå 1888. And then some. Och det hade inga björkar i världen kunnat ändra på!!!  Och så snart jag ser om Beatles Anthology så kommer ni förmodligen hitta Paul balanserandes på en piedestal bland topp 5, och mig – svartsotig och bränd – under en buske i skogen, redo att offra Babe eller Lambi för att åter komma på god fot med min Messias.

I sitt essé: 1968. It was a very good year…

200901073.jpg


18. Michael Cera (NY!)

Vem är han? Rödhårig (nåja… i rätt ljus!!!) ynglig vars bedårande tafatthet får min livmoder att kvida. Spelar George Michael #1 i Arrested Development, George Michael #2 i Superbad och George Michael #3 i Juno.

Brösthårspotential: Så fort han får navelsträngen avknipsad så kan vi börja tala brösthår!!! Nej men allvarligt talat, en öken. En jävla öken. Inte ens Snorre har det illa ställt på den fronten, och det säger ju en hel del!

Uppskattat fultal: 0 (Mer hoppfullt än realistiskt)

Motivering: Octopussy har alltid anklagat mig för att ränna efter lammkött (vilket egentligen är helt befängt, eftersom medelåldern på hunklistan kommer att ligga på typ 75 innan det hela är över), men i det här fallet har hon rätt, hands down (pun intended!). Michael Cera känns nämligen lite som den lilla gossen i grannhuset som man har nypit i kinderna och tryckt mot sin barm i alla år, och som plötsligt en dag är så uppvuxen och manlig att man bara vill slänga upp benet på närmaste bord och – likt en vulgär fylloslampa – skratta bort alla skräckslagna “You’re trying to seduce Mrs Karlsson, aren’t you?”-frågor. Eftersom Michael slog igenom redan som liten pojkspoling så har han stått vid precis samma vägskäl som alla andra barnstjärnor före och efter honom; att dööödn dö som 27-åring med sjuttioelva knarksprutor som trängs med varandra i armvecken, eller att tuffa vidare på samma spår som tidigare med slutdestination “spela in ett par låtsasdokumentärer* om mig själv som självgod, dryg idiot som totalt saknar förmågan att stämma av sociala situationer, så att jag dessutom kan lägga till ’självdistans’, ‘humor’ och en ‘enorm talang som måste vara stulen rakt av från Hurwitz hjärna eller nåt eftersom den inte hör hemma i en 20-åringskropp!!!’ på min meritlista” “Och så spelar jag gitarr som en Gud”… och jag vet ju en, pust, som har, flås flås, sprungit sig andfådd, pheeew, i ett desperat, “Gym? What’s a gym?” försök att följa efter honom i en, “Oh… a gym!!!”, djungel där ingen människa (under 25) har satt sin fot förut.

* Everybody hates Michael Cera och Clark and Michael.

I sitt essé: Som George Michael (#1) i Arrested development, klädd i plagg som inget årtionde ringer för att få tillbaka.

200901074.jpg


17. Sam Malone (9)

Vem är han? Utgör den ena hälften av de ständigt käbblandes barkollegorna i serien Cheers.

Brösthårspotential: 80-talet borde ju ha varit en tid av Seinfeldkråsskjortor och urringade Hawaiiskjortor med guldmedaljonger där brösthåret hade kunnat gro a’la Jack och bönstjälken, men Sams tröjor är i elva års tid knäppta vid halsen och förvägrar oss ens en gnutta hud.

Uppskattat fultal: 1350.

(Diane) You’ve been with a lot of women.

(Sam) No, I have not. There have not been that many women. I just exaggerated here in the bar. There have not been that many.

(Diane) How many have there been?

(Sam) Oh, I don’t know. Maybe four hun…

[Diane makes a startled gasp]

(Sam) Honeys. Honeys. Four honeys.

och tio minuter senare:

[Sam is being kicked out of the Diane's apartment]

(Sam) [angry] You want to know the truth? It wasn’t four honeys. It was four HUNDRED women, easy.

(Diane) [coolly] They’d have to be.

(Sam) Damn.

Motivering: För ungefär sex år sedan gjorde jorden ett uppehåll från sin vanliga resa (även om detta fenomen inte uppmärksammades av särskilt många vetenskapsmän). För ett ögonblick kretsade vår värld inte längre kring solen; istället cirkulerade den varje vardagsmorgon runt en lång, tupéförsedd(?) f.d alkoholist. När jag hörde Sam och Diane bråka så att fönsterrutorna skakade, så såg jag för första gången upp från Borta med vinden, och med en hypnotiserad blick på teven lade jag långsamt ifrån mig boken. I vanliga fall går mina fiktiva hat-kärleksrelationer ut på att den oemotståndliga karln ler retsamt och förolämpar fruntimret i fråga, som i sin tur…: 1) stampar vanmäktigt med foten i golvet och sänder porslinsfigurer flygandes över rummet, 2) kapar honom med huven på en Buick, eller 3) byter ut hans Vicodin mot laxermedel.

I Skål däremot, så är det snarare Diane som får honom att knyckla ihop ansiktet av vild frustration, reducerar hans motargument till “Nnnnghhh!!!”, och ger honom dagligen en dos utav Rachels nedsättande “But if time was what you needed just to gain a little per(slap)spec(slap)tive(slap)”. Och fastän han inte är den skarpaste kniven i lådan, saknar några strängar på sin banjo, lyset är tänt men ingen är hemma, hönsen är frigående, det inte är plogat ända fram, hissen går inte riktigt ända upp, han inte har alla hästar hemma, motorn är igång men ingen är bakom ratten, hjulet snurrar men hamstern är död (har alltid velat dra alla dem i ett svep!), medan han ser ut som en häst i ansiktet och har en död bisonråtta på huvudet, så kan jag inte hjälpa att bli alldeles knäsvag.

I sitt essé: Under sina otaliga verbala dueller med Diane:

(Diane) …if this is part of some involved scheme to get me back in bed with you, you will be very disappointed.

(Sam) Yeah, but you’ll enjoy yourself.

och:

(Sam) He’s winning Diane, and winning’s the most important thing here.

(Diane) Well, I don’t think winning is the most important thing here.

(Sam) Well good, then you won’t mind losing this argument.

(Diane) Over my dead body.

(Sam) Hey, don’t bring last night into this.

200901075.jpg


16. Mel Gibson (7)

Vem är han? Australiensare (latin för “garanterat urläcker”, som de gamla grekerna sa!) som förmodligen hade kunnat charma byxorna av Steve Urkel när det begav sig.

Brösthårspotential: Det man inte har på bröstet får man ha på rumpan!

Uppskattat fultal: Innan de antisemitiska uttalandena: 1. Efter de antisemitiska uttalandena (och ett och annat sönderslaget alkolås): 915.

Motivering: Mmm, Mel Gibson långhårig och busig i Dödligt vapen-serien… Mmm, Mel Gibson långhårig och lurig i Maverick… Mmm, Mel Gibson långhårig och byxlös i Braveheart… Vad jag försöker säga är med andra ord; “Mmm, Mel Gibson i allt och som allt så länge han är långhårig”… Karln besitter för tusan en helt oemotståndlig charm till och med som tupp! Jag har genomlidit b-filmer som Lovligt byte tusen gånger om, bara för möjligheten att se hans söta lilla hästsvans guppa när han skrattar (han skrattar ofta), se honom himla med ögonen åt Goldie Hawns dumheter (hon är ofta dum), och se hans fasta rumpa knipas ihop när han blir skjuten (han blir dessvärre bara skjuten en gång, men såret måste ses över hela tiden av en massa olika fruntimmer). Och om du tror att titeln Dödligt vapen refererar till ett gevär eller dyl massförstörelsepryl; tänk om. Om du tror att titeln Dödligt vapen refererar till Martin Riggs instabila psyke; tänk om. Om du däremot tror att den hänsyftar på någon annan typ av pistol så; tänk. Blunda och fortsätt tänka. Precis så!

Och tycker du att han har spårat ut lite väl mycket nu på senare år, så har du ju alltid någon av hans sju (miljoner) avkommor att välja bland!

I sitt essé: Charmen ökar ikapp med hårsvallet, så Dödligt vapen 3, Maverick och Lovligt byte. (Va? Ingen sa nåt om filmiska kvalitéer!)

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Hey, you, get off of my cloud!

av Miss Känsloslav, 2009/01/07

Det har aldrig legat för mig att plocka upp trasiga bitar och limma ihop dem och säga till mig själv att lagat gods är lika bra som nytt. Det som är trasigt är trasigt – och jag vill hellre minnas det sådant det var, när det var som bäst, än laga det och se de trasiga ställena så länge jag lever. Kanske, om jag var yngre… Men jag är för gammal för att tro på sådant sentimentalt prat som nya tag och börja om från början. Jag är för gammal för att ta på mig bördan av den ständiga lögn som det innebär att leva älskvärt bland brustna illusioner. Jag kan inte leva med dig och ljuga för dig, och jag kan med all säkerhet inte ljuga för mig själv. Jag kan inte ens ljuga för dig nu. Jag önskar att jag kunde bry mig om vad du tar dig till eller vart du tar vägen, men det kan jag inte… Kära vän, jag ger blanka tusan i det.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Don’t you think the joker laughs at you? Ho ho ho hi hi hi ha ha ha

av Miss Känsloslav, 2009/01/06

freddan

 

200901061.jpg

VN:F [1.9.3_1094]
0 0