Kommentarer (10)

25. Bob Dylan (20)

Vem är han? Men för helvete…! Under sina toppar? Världens bästa låtskrivare, no question about it. Under sina dalar? Ylande, skadeskjuten katt i gränden/arg och folkilsk gubbe på gatan som stjäl godis av småbarn och lägger krokben på blinda pensionärer (och dyl beundransvärda bedrifter)

Brösthårspotential: Barren lands. Om han bara hade ett strå för varje listetta…

Uppskattat fultal: 311

Motivering: Tiden har väl inte direkt varit vänlig mot Herr Zimmerman, och Herr Zimmerman har väl inte direkt blivit vänligare med tiden. Gud måste verkligen ha granskat Bob under lupp vid något tillfälle när 60-talet led mot sitt slut; noggrant studerat varenda bångstyriga hårlock, inspekterat de smala, tunna läpparna och den beniga, oproportionerliga näsan, och låtit undslippa ett ogillande “Hrrm”, innan han lutade sig tillbaka i sin fåtölj, och – med fingertopparna tankspritt tryckta mot varandra – sade: “Quite a stew I’ve got cooking here. Now, how to best screw him over in the worst possible manner? I’m gonna fuck you up good, man! I’m gonna fuck you up reeeaaal good!”… Men jag säger som Daniel i Bridget Jones, whenever I see that wrinkled old raisin on TV, I just close my eyes and listen to all the intelligent things he says.

I sitt essé: När han sjunger Abandoned Love och Lily, Rosemary and the Jack of hearts så att hjärtat brister på mig.

 

24. Björn Dixgård (NY!)

Vem är han? Sångare, gitarrist och låtskrivare i Mando Diao.

Brösthårspotential: Just give him time, give him time.

Uppskattat fultal: 270 (Vaddå? Han är ju gift! Den mäktiga krigaren Petter-Niklas storhetstid är förbi… Den kinesiske bonden Mr Dong har såförbud på all vildhavre… osv osv osv)

Motivering: Att den här karln är född inom Sveriges gränser är en tillräcklig anledning för att jag ska kravla upp i närmaste flaggstång och ömt kyssa det blågula tyget. Åhh det känns så totalt onödigt att försöka motivera det här valet; alla har väl egna ögon att se med? Det är ju inte som att jag står här och viftar med en pekpinne utanför en bur på närmaste freakshow och försöker försvara min attraktion till Wayne Rooney direkt! Det enda som hindrar hans avancemang mot den absoluta toppen är det faktumet att jag faktiskt har träffat honom i verkligheten, och gick – ackomponjerad av dreglet som plaskade mot marken - fram till honom svävandes som på moln. Så knackade jag honom på axeln, log och kråmade mig bakom hans rygg likt en svettig, högröd Mr Collins i sitt sliskigaste essé… varpå han vände sig om och såg på mig (och rakt igenom mig) med en död, kall, oseende Mr Darcy-blick, innan han återvände till sitt sällskap.

I sitt essé: Jämt och ständigt under de senaste, och kommande, tio åren. Hrmmm. I alla fall på bild.

23. Robert De Niro (10)

Vem är han? Erkänt skådespelargeni med hundvalpsögon som dessutom var i besittning av the Midas touch under två hela decennier.

Brösthårspotential: Hela karln formligen sjuder av manligt testosteron ju! Skjortknapparna på bröstet vibrerar av den ansträngande uppgiften att försöka stänga den frodiga mattan inne. Det växer förmodligen brösthår ur öronen på honom.

Uppskattat fultal: 872. Har trots allt varit dödligt stilig i typ 45 års tid nu.

Motivering: Robert De Niro är inte taxichauffören som flippar ut totalt och börjar rensa upp gatorna på egen hand. Robert De Niro är den unga karln som står med bar överkropp framför spegeln, och vad han sedan gör eller säger saknar helt betydelse. Han var drop dead gorgeous redan i Mean Streets, fortsatte att vara det i Deer Hunter (trots ett skägg som förmodligen fick en ung ZZ Top att sitta och nicka tankfullt i tv-soffan) och är – 65 år gammal – fortfarande en mycket attraktiv karl… Att sedan det mörka håret såväl som omdömet sedan länge är spårlöst försvunnet, ja det gör ärligt talat inte så jävla mycket.

I sitt essé: Hmm. Under hela 70- och 80-talet i princip. Men framförallt när han ställer ifrån sig skogshuggaryxan och ölkruset för ett kort ögonblick och lets down his manlyman guard. (Deer hunter, Sleepers, Once upon a time in America osv osv osv)

22. Marlon Brando (NY!)

Vem är han? Mannen som gav fenomenet “sex appeal” ett ansikte på 50-talet. Den sortens skådespelare vars närvaro på scen är så påtaglig att den får dig att greppa tag i armstöden och flämta våldsamt… innan personen överhuvudtaget ens har trätt in i bild.

Brösthårspotential: Mmm. “Mmm” som i “ja” och “mmm” som i… “mmm”…

Uppskattat fultal: Fram till 1990: 573 Efter 1990: 0

Motivering: Jag satt med en tankspridd rynka mellan ögonbrynen och såg Linje lusta och undrade som bäst vart Vivien Leighs talang tog vägen efter Borta med vinden, då de mörka molnen på himmelen plötsligt skingrandes och jag såg ljuset. Jag såg ljuset, Jonathan!!! Sedan hivade jag dvd:n under armen och åkte ner till Malmö för att hälsa på tFL. Och tFL satt med en tankspridd rynka mellan ögonbrynen och såg Linje lusta med mig och undrade som bäst vart Vivian Leighs talang tagit vägen efter Borta med vinden, då hon plötsligt såg ljuset hon med. Vi såg på skärmen, på varandra, svalde hårt, och fläktade ivrigt våra upphettade kinder med varsin handflata. God created Marlon Brando, and the Karlsson sisters saw that it was good.

I sitt essé: I Linje Lusta. När han står i sönderriven tröja med muskler everywhere som någon annan man hämtad direkt ur den grekiska mytologin och vrålar det klassiska “Stellaaaaa!!!”… till ett fruntimmer som mest ser ut som om hon har sprungit head first into a frying pan. Upprepade gånger. Trappscener is the shit, mina damer och herrar!!!

21. Mal Reynolds (NY!)

Vem är han? Science fiction-världens svar på Clint Eastwood, tillika kapten på rymdskeppet Serenity i serien Firefly.

Brösthårspotential: Mängden brösthår står i skarp kontrast mot kroppens bubblande testosteroninnehåll på ett mkt onaturligt vis som bara skriiiker otillåtna medel. Jag hatar Gilette. Hate. I’m using the word hate here, about Gilette. Hate!

Uppskattat fultal: 37 (Ja om han inte släpper till ens för Inara, vem gör han det då för?!)

Motivering: Mal är allt som David Brent inte är; har allt som The Brentmeister General saknar. Vaddå? Jag måste alltså motivera mig ytterligare? Ja jag veeet, han är hämtad ur en science fiction-serie… jag borde liksom ha stängt av teven redan vid den första blinkande leksakspistolen och inte utsatt mitt arma hjärta för den svåra prövningen som denna förälskelse innebär… Hade jag bara varit född på 60-talet (och helt avsaknat allt vad smak heter) hade jag liksom lika gärna kunnat falla för Han Solo!!! Jag menar… uäck…! Fast Mals sidekick är iofs inte en hårboll direkt hämtad ur en katts innandömen (med tillhörande ljud), och han går inte heller igång på brudar med kanelsnäckor i håret, så… Gud, jag kan knappt förmå mig själv att ens börja förklara denna obegripliga attraktion. I alla fall inte utan att låta som en tolvårig pojke. Det borde inte vara häftigt när han marscherar in i det rum där hans crew har hållits tillfångatagna i flera timmar och skjuter gisslantagaren i huvudet innan denne hinner längre än till “I wa-”. Min puls borde liksom inte börja bulta snabbare när han kallar Inara för “hora” i tid och otid (med en förkärlek för otid). Men av någon anledning så tycker jag det, och av någon anledning så gör den det. Vem vet, det kanske finns en tolvårig pojke inom mig trots allt? Jag håller väl inte reda på allt jag äter heller, vad är det här, viktväktarna?

I sitt essé: När han är sådär härligt sträng och rättvis och manlig, grrr… Eller kanske när han står i sin födelsekostym mitt ute i öknen under merparten av ett helt avsnitt. Eller… Nej, nej, nej, jag vet!

(Mal) Sure. It would be humiliating. Having to lie there while the better man refuses to spill your blood. Mercy is the mark of a great man.

[lightly stabs Atherton with the sword]

(Mal) Guess I’m just a good man.

[stabs him again]

(Mal) Well, I’m all right.

och:

(Inara) What did I say to you about barging in to my shuttle?

(Mal) That it was manly and impulsive?

(Inara) Yes, precisely. Only the exact phrase I used was “Don’t.”

Kommentarer (0)

4:24amAnna

men de lär väl hugga händerna av dig i kina för någon mindre avsee.. nu är jag ute på för djupt vatten är jag rädd

4:24amMartin

kom och brottas med mig för fan

4:24amAnna

jamen BRING IT

you’ve got nothing

din spinkiga spelevink!!1

blotta antydelsen att du skulle ha en chans…!

4:24amMartin

dude, ja du är en dude, skärp dig

4:24amAnna

I WILL HUFF AND I WILL PUFF AND I WILL BLOW YOUR HOUSE DOWN

4:25amAnna

and, for once, så är du on the receiving end of a grisskämt!!!

Jösses. Det är ju för väl att även ens hormoner har självinsikt nog att utmattat stryka fingrarna över ögonlocken och muttra “Chrrriiist… What the fuck was I thinking?!” ibland. 

Och Gud. Såg precis mig själv i spegeln och min haka liksom bara fortsätter och fortsätter och fortsätter in i all oändlighet (på ett sätt som ingen kan finna tilldragande), det finns liksom inget hejd på eländet. Det är faktiskt mkt mkt mkt underhållande i nuläget, men jag fruktar att morgondagen kommer innebära ett helt nytt förbud mot allt vad kalorier heter. Just ja, och så avslutar jag med en liten personlig hälsning till mig själv: BETALA DINA JÄVLA RÄKNINGAR NÅN JÄVLA GÅNG.

Kommentarer (3)

På något plan – men inte på det mänskliga, aldrig det mänskliga (right, Octopussy?) - så borde jag ge fan i att blogga i det här tillståndet, meeen på ett helt annat så… (paus full av menande antydning) Herregud, kommer nöta ut backspace-tangenten innan natten är över, fingrarna är så förbannat bångstyriga, mer lika en korvstroganoffgryta än någonsin förr. Jävligt trevlig kväll faktiskt; ett kärt återseende med Andreas och Nils och Sanna och Hannes som jag inte träffat på tre respektive ett år respektive sju respektive tio dagar. Är aningens – och låt mig citera den förträffliga Elwood P Dowd nu – spiffed. “Anna Karlsson was a little spiffed this evening, or could I be mistaken?” Well, of course, he was not mistaken. I think the world and all of Anna, but she was spiffed. Naturligtvis slog dunderfyllan  – den andra i ordningen – inte till förrän nästan hela sällskapet hade begett sig hemåt, då Hannes helt plötsligt insisterade – ja Insisterade! – på att vi skulle ta oss ett varsitt glas till. Och jag tittade på honom genom simmiga ögon som insisterade – ja Insisterade! – på att fara i kors hela tiden, och tänkte att nä, jag ska minsann inte avslöja mitt hjärtas innersta hemligheter för honom hur salongsberusad jag än må vara.  Och så tog jag en klunk till av den förrädiska helvetesdrycken och tänkte att jo, jag ska minsann visst avslöja mitt hjärtas innersta hemligheter för honom och jag är inte på lpånga vägar nära nog att bli tillräckligt salongsberusad. Tömma förrådet. Rensa slasken. Dammsuga ur vrårna. Var väl inte så jävla genomtänkt från början till slut kanske, men min son Hannes är en fin och god människa.

Gud. Är så jävla trött just nu. Har ett vagt minne om att ett och annat sms har seglat ut i cyberrymdsetern utan någon större eftertanke, och att jag eventuellt - eventuellt - ringde Snorre för ett kort ögonblick och bjöd på ett och annat nyskapande förslag på användandet av det svenska språket i allmänt bruk. Och jag mår så dåligt dessutom, satte mig längst bak i den guppande nattbussen och mitt fläsk har bannemig fortfarande - en timme senare – fortfarande inte slutat dallra. Jag vet förresten inte varför jag tycker att det är en sån förbannat god idé att sitta och författa någon Wendybok ikväll, för det tycker jag otvivelsaktigt att det är, don’t get me wrong, men jag har en liten naggande misstanke av att Anna för 5,5 timmar sedan inte hade godkänt detta beteendet. Den tråkmånsen!!! Behövs två domlyftar… domkramar.. kranar… domlyftkranar… för att hålla mina ögonlock uppe just nu, måste leta rätt på mitt sunda förnuft som rymde iväg någon gång under kvällens lopp, och tänka över mitt beteende lite. Men seriöst, det ligger väl lite substans i det jag säger? Fingrarna känns som en gryta korvstroganoff, men jag tycker ändå att jag har piskat dem till lydnad någorlunda under den här själviska manifestationen. Nu tror jag bestämt att jag ska jag ta och lägga mig till rätta i stolen och sova en stund, tusen kronor till den som kan sugproppa ur mina linser.

Kommentarer (5)

Åh! Fick 300 kronor i biocheckar i onsdags, och snacka om – SNACKA OM – att jag ska släpa med närmast sörjande och se Milk och The curious case of Benjamin Button så snart de får premiär. Kan tänkas att jag även stjäl med mig några av Pappa Clints menykuponger, även om 2009 ska bli känt som det år då jag och mina valkar skiljdes åt. Vilket känns fruktansvärt avlägset för tillfället; jag tycker att det är rena rama vansinnet att julafton och nyår faller så tätt inpå varandra. Ty den 24:e december når en hel månad av besinningslöst lussekattsfrossande och  hejdlöst pepparkakssyndande och girigt julmustssippande sin peak, och sedan sitter man där på juldagen (efter att ha klämt i sig en hel korg av onyttigheter på jobbet som de anhöriga lämnat kvar), blek och med abstinensfrossningar, och tvingas in i en ytterst ofrivillig sockeravvärjning eftersom inte en enda förbannad affär har öppet på fem dagar.

Kommentarer (0)

Ja ja ja!!! OKEJ DÅ!!!

Kommentarer (4)

 “Fem skäggiga karlar som gärna får komma med hårda paket i jul”

(eller “Håriga män som är mer än välkomna att dyka ner i min skorsten“)

Kommentarer (5)

Den här listan kommer kanske i det senaste laget, och den var egentligen menad att publiceras innan jag for till jobbet idag… men så tvingades jag välja mellan att skjuta upp den i några timmar eller att komma sjuuukt försent… and why choose when you can have a little bit of both? som jag brukar säga, höh höh höh!  Nåja, without further ado, I give you:

Topp fem absoluta måsten i filmväg på julafton:

1. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Ja. Herregud, givetvis, självfallet, är det världens bästa Tage och hans sjuuukt charmiga historia om medmänsklighet som svajar högst upp på piedestalen. Ty vad vore julen utan denna rödhåriga tott vars största idol är Robin Hood (eftersom en pojkes idoldyrkan inte nödvändigtvis var av en sexuell natur på den tiden), hans ömma, religiösa moder, och den fryntlige Tyko Jonsson (som kanske inte är rätt man att föreslå en skål för sin son)? Det var förbanne mig det finaste jag har hört sen jag konfirmerades! Vill du ha ett fikon?

(SVT1 imorgon kl 19.00)

2. Livet är underbart (It’s a wonderful life)

Har sett den en miljon gånger vid det här laget, och ändå fortsätter den outtröttligt att klamra sig fast i mitt hjärta. Ändå spelar virtuosen Frank Capras slanka fingrar på mina hjärtesträngar när apotekaren smäller till den då typ tolvårige George över hans dåliga öra så hårt att hyllorna skakar. Och ändå försöker jag – fruktlöst – hålla tillbaka ett rört snörvel i slutet när Harry utlyser en skål för “my big brother George – The richest man in town!”. Capras historia om en deprimerad man som – på julaftonskvällen – får veta hur livet hade sett ut om han aldrig hade fötts är banne mig lika obligatorisk i juletider som Karl-Bertil; I pity the fools som har låtit sig avskräckas av årtalet (1946) eller det faktumet att den är svartvit. Nej men, mitt besinningslösa pladder ska upphöra med omedelbar verkan, och istället väljer jag att överlämna ordet till en recensent på Imdb: “Everything about this film is, well, for lack of better words, perfect. No question to it any longer, the best performance by an actor I have ever seen. It’s more than just beautiful, timeless or fair.” (Ja, det är typ min favoritfilm genom tiderna, och? Märks det?)

(Visas inte på tv för första gången på typ fem år; den här julen är förstörd.)

3. The Office – Christmas Specials part 1&2

Egentligen brukar jag hävda att det här är de bäsa nittio minutrarna som någonsin har sänts på TV; det är Ricky Gervais och Stephen Merchant i komisk högform, det är deras första gemensamma kärleksbarns i sin- öh… sitt bästa år, det är skratt (“I was expecting a blind date, and was worried you were it”), det är tårar (“Never give up”), det är segervissa nävar som  jublandes sträcks mot skyarna (“Why don’t you fuck off!”)… Och sen är det kanske inte så jävla juligt alla gånger, vilket är anledningen till att den rasar i placeringarna på just den här listan, men…

(Julspecialen till “uppföljaren” Extras går på SVT2 kl 21.35 imorgon, och eftersom varenda människa med en gnutta självrespekt i kroppen redan har The Office-boxen hemma så är det bara att börja gräva i hyllorna. Eller skaka om piedestal-pelaren så att den ramlar ner ifrån sidenkudden under glaskupan)

4. Love actually

Stundtals lite ojämn kanske, men fuck me om inte uppställningen Hugh Grant, Colin Firth, Rowan Atkinson och Martin Freeman kan sätta det allra hårdaste Ebenezer Scrooge-hjärtat i svallning. Om inte annat så gör slutscenen, ackomponjerad av Beach Boys “God only knows”, sannerligen jobbet.

(Att den här filmen gick på tv för tre dagar sedan missade man bara om Octopussy hade lovat att titta på den med en igår, bara för att sedan dra sig ur timmarna innan på mkt vaga och suddiga grunder)

5. Kärleksgåvan – En julberättelse (A Christmas story)

Egentligen ett dött lopp mellan den här och en av alla de otaliga versionerna av En julsaga, men så tänkte jag att det blir bättre om ni själva surfar in på Fanfiction.net och letar upp er favoritbok/film/serie där det garanterat har publicerats minst en A Christmas Carol-spinoff den senaste månaden. (Förutsatt att era favorithistorier innehåller en genomgående självisk och hatisk huvudkaraktär som inte bara kör över folk, utan sedan backar tillbaka över kroppen för att överblicka skadorna innan de kör vidare (och sedan återvänder ännu en gång för att sticka en “Varning! Fartgupp!”-skylt i den ruttnande högen), vilket de bör göra om ni är i besittning av något sorts smaksinne). Jag kan å det varmaste rekommendera både Borta med vinden (1 & 2) och House. Men för att återgå till ämnet (man behöver visst bara lägga en tioöring på järnvägen för att hela tåget ska spåra ur), så handlar A Christmas Story om lilla Ralphie som önskar sig ett luftgevär i julklapp mer än någonting annat. Men hans föräldrar, lärare och till och med självaste tomten drar bara ogillandes ner ena mungipan, fnyser oengagerat, och säger “You’ll shoot your eye out, kid”. Festliga situationer inkluderar – men är långtifrån reducerade till – mannen som vinner en osmaklig lampa i form av ett kvinnoben som han, till sin frus stora förfäran, vill placera på hedersplatsen i köksfönstret, och första gången Ralph säger “The F word”. Eller hur, tFL?

(07.55 på TV3, julafton)

Kommentarer (0)

Såhär glada är filmarna när vi är på klassresa i Danmark (och då har ändå inte en enda droppe alkohol förtärts än så länge…) Iofs beror deras skratt mest på att jag, med en grace som – på ett eller annat sätt – helt och hållet undgick att påminna om Catharine Zeta Jones ålande under laserstrålarna i Entrapment, precis kastat mig fram för att rätta till kameran just innan självutlösaren aktiverades.

 Övre raden (fr. v): Iris, Sebastian

Nedre raden: Elin, Felix, Ninja, Johanna, Markus

Mats har anslutit till trupperna. Autentisk konversation ifrån lunchen i torsdags (dagen efter julfesten), efter att jag med flit stött till hans arm just i det kritiska ‘föra-den-överbelastade-gaffeln-till-munnen’-ögonblicket och på så vis smetat ner hela hans kind med dressing:

“Oj! Du har en massa vit sås i ansiktet. Hade du så trevligt igår natt alltså, höhö?”

“Vad menar du?”

“Ja… Vit sås...”

“Ja?”

“Natt? Trevlig tid? Sås? I Ansiktet?”

“Hmm?”

“Ähh skit samma, du fattar ju ändå inte!!!” (Och i ärlighetens namn fattar jag inte hur jag någonsin kunde antyda något sådant!)

(Jag var inte så mottaglig för Johannas närmanden. (Slå ungjävelns näsa rak igen, tack))

Kommentarer (4)

Reaktionerna ute i den riktiga världen har inte varit fullt lika humana och medkänsliga som här på bloggen. Hence: 

“Jaha, så hur går det med dina kompisar?

Ja självklart menar jag lössen!!!” – Peter Plan

“Gav läkarna något råd? Typ; DUSCHA såpass ofta att inte ohyra och parasiter får fäste på dig!!!” – Peter Plan

“Formligen kryllade den av löss sa du? Då måste det ha varit Wayne Rooneys egna!”  – Sebbe

“KOM INTE NÄRA MIG, ÄCKLIGA LUSKVINNA!!!” – Maria (alltid med minst fem totalt främmande människor i rummet)