Kommentarer (2)

Men det är då själva…!!! att jag ska slå i mina bångstyriga lemmar i varenda utstickande kant som finns, varenda vaken sekund på dygnet. Själv förespråkar jag en värld av runda, mjuka, klotformade former och föremål, och har till och med gått så långt i min kamp att jag har förvandlat min kropp till en exakt kopia av denna utopi.

“It was the type of knee impact that is so sudden and unexpected that, initially, you think you’ve got away with it. ‘Oh, my knee has been in sharp collision with a hard and unyielding object,’ you think. With the slightest of pauses, you further reflect, ‘And, gosh, there doesn’t appear to be any pain. What a happy and pleasing phenomenom.’ This smoothly segues into ‘Arrrrrrghhh!’”

Kommentarer (1)

Haha. Det vanligaste scenariot i min nya klass (förutom när jag och Sebbe skickar “Ultra-pwned by Hans Hansson”-sms respektive “Fuck you”-mms i smyg under bänkarna till varandra) är typ att en ivrig hand skjuter i höjden och någon förklarar att “jag har aldrig blivit så provocerad i mitt liv!!!“, medan en dramatisk vind blåser deras hår i oordning. Och varje gång det händer börjar mina axlar apatiskt att slumpa, jag kryper osynligt ihop i stolen, och blicken flackar oroligt omkring för att försäkra mig om att ingen märkte att ett roat flin sekunden innan delade mitt ansikte itu. Missförstå mig inte nu, jag tycker att det är ett rätt charmigt beteende (även om mitt norrländska jag rynkar lite förundrat på näsan över hur så många bestämda åsikter kan få plats i en enda liten människokropp. Samt hyser en stilla undran över vart mina egna, brinnande kall här i livet håller hus egentligen), men ändå.

Så slog det mig att mitt kall givetvis är att få min omgivning - med en drömmande glans i ögonen - att öppet erkänna Borta med vinden som större än livet, universum och allting. Och sällan har mina ansträngningar rönt större framgång än här på Fridhem; inte ens 75 dagar har passerat, och redan har inte mindre än tre personer givit sitt godkännande till att läsa boken. Jag borde vara överlycklig, jag borde sväva på moln, jag borde blotta mina sneda, gula, felkomponerade tänder i ett belåtet flin… men istället växer bara en klump av ångest sig allt starkare i mitt bröst. Ty att förse en åsiktsstark människa med en bok som Borta med vinden innebär i realiteten ingenting annat än att långsamt sänka ner sin älsklingsko i Jurassic Park-buren… Herregud… Vad har jag gjort?!

Öppet brev till nuvarande, och framtida, Borta med vinden-läsare:

Snälla, snälla, ta inte vid dig av sådana temporära moraliska och humanitära… snedsteg… så som när Margaret Mitchell oförskräckt ger sig i kast med…

… jämställdhet mellan könen…

Frank, liksom alla karlar i hans bekantskapskrets, tyckte att hustrun borde ledas av mannens överlägsna förstånd, borde tillägna sig hans åsikter och inte ha några egna. Han skulle ha låtit de allra flesta kvinnor få sin vilja fram. Kvinnor var sådana lustiga små varelser, och det skadade aldrig att uppfylla deras löjliga nycker. Mild och foglig som han var av naturen, låg det inte för honom att vägra en hustru många saker. Han skulle ha funnit ett nöje i att tillfredsställa en mjuk liten varelses dåraktiga önskningar, och kärleksfullt grälat på henne för hennes enfald och extravagans. Men det som Scarlett fick för sig att hon skulle göra, det var helt enkelt otänkbara saker.

… barn…

Gossen grät och klängde sig tätt intill sin sköterska.
“Laga att han tiger. Jag kan inte stå ut med det”, sade Scarlett och tog hästen i tygeln och tvingade honom att motsträvigt sätta sig i gång igen. “Var en duktig liten karl, Wade, och sluta gråta, annars kommer jag och ger dig smisk.”
Varför hade Gud uppfunnit barn?, tänkte hon hätskt, när hon i mörkret steg snett på foten och gjorde sig illa – onyttiga, griniga påhäng som de var, alltid besvärliga, alltid i vägen.

… och rasistfrågan…

“Du är en idiotnigger, och det sämsta dagsverke pappa nånsin har gjort det var när han köpte dig”, sade Scarlett långsamt, för trött för att bli ond. (“För trött för att bli ond!” HA HA!!! Tänk vilken liten spitfire hon är när hon verkligen blir retad då… dvs under 98% av allt umgänge med Rhett) “Och om jag nånsin får tillbaka styrkan i armarna igen, så ska jag slita ut det här spöet på dig.”

utan lägg istället all din energi på:

Det skulle vara så spännande att ha Rhett Butler förälskad i sig och höra honom erkänna det och bönfalla om en kyss eller ett leende. Ja, hon skulle låta honom kyssa sig. Men han gjorde inte en rörelse för att kyssa henne. Hon gav honom en sidoblick under ögonfransarna och mumlade uppmuntrande:
“Såå, ni får alltid valuta, säger ni? Och vad tror ni att ni ska få av mig?”
“Det återstår att se.”
“Ja, om ni inbillar er att jag tänker gifta mig med er för att betala hatten, så tar ni fel”, sade hon utmanande och gav sitt huvud en kokett knyck så att plymen gungade. Hans vita tänder glimmade under den korta mustaschen.
“Min unga dam, ni är inbilsk. Jag har ingen lust att gifta mig varken med er eller med någon annan. Jag är inte en man som gifter sig.”
“Såå”, ropade hon häpen och nu fast besluten att han skulle ta sig någon frihet. “Jag tänker inte ens kyssa er.”
“Varför håller ni i så fall munnen hopsnörpt på det där löjliga sättet?”
“Å” utbrast hon när hon fick syn på sig själv och såg att hennes röda läppar faktiskt var formade som till en kyss. “Å!” ropade hon igen i fullt raseri och stampade med foten. “Ni är den avskyvärdaste människa jag nånsin råkat på och jag skulle bli glad om jag slapp se er mer!”

“Är det något mer ni vill veta?”
Han såg plötsligt ond ut och var mörk i uppsynen, som om han redan ångrade att han överhuvudtaget talat med henne om det.
“Ånej, för all del, inte om inte ni har lust att berätta mera” sade hon högdraget, trots att hon brann av iver att få höra mer. “Men jag kan helt enkelt inte tänka mig er som förmyndare” tillade hon med ett skratt i hopp om att få honom att förlora fattningen.
“Nej, det förstår jag, att ni inte kan. Er fattningsförmåga är rätt begränsad.”
Han sade ingenting mera och sög en stund under tystnad på sin cigarr. Hon letade efter en anmärkning som var lika kränkande som hans, men fann ingen.
“Jag skulle vara tacksam, om ni inte nämnde det här till någon” sade han till slut. “Fast jag antar att det är att begära det omöliga att be en kvinna hålla mun.”
“Jag kan tiga med en hemlighet” sade hon med sårad värdighet.
“Kan ni? Det är roligt att höra oväntade ting om sina vänner.”

Kommentarer (0)

Mitt akuta första hjälpen-kit efter det brutala övergreppet i måndags lyder som följer:

1. Ta den uppblåsbara sittringen och sjunka ner i första bästa välkomnande mjuka yta. Humör: +2

2. Äta SIA hallonglass som om det inte funnits någon morgondag. H: +3 (Inkluderar de -47 jag har känt varje gång jag passerat en spegel sedan dess)

3. Maniskt kedjeläsa Borta med vinden. H: +122

4. Vakna varje morgon av att Izla hoppar upp i sängen, kurrar som en gammal nallebjörn, och vill bli kliad på magen. H: +57

5. Att roat se på medan Izla plötsligt dyker in under skrivbordet eller sängen, och strax därefter kravlar sig ut igen med en kork/ihoprullad strumpa/dyl desperat substitut till leksak i munnen. (Hon är över 80, gott folk!) H: Hjärtat svämmar över av kärlek.

6. Queen – Good old fashioned loverboy. H: +14. Springsteen – From small things (big things one day come). H: +10. Dylan – Idiot wind. H: +8.

7. Ligga utfläkt i sängen en sen kväll med laptopen framför sig, tittandes på The tenant of Wildfell Hall med en Toby Stephens som precis har kravlat sig ur livmodern. H: +48. (H står även för “hormoner” i det här fallet)

8. Se House säsong 5, avsnitt 6. H: +118.

Kommentarer (1)

Har du någonsin funderat på att skaffa barn någon gång i framtiden? Well, the rest of you can stop trying… it has already been done to perfection.

Andra kända personer och föremål (utöver min biologiska klocka dvs) som har återuppstått ifrån de döda: Jesus, Freddie Krueger, John Travoltas karriär.

Kommentarer (0)

And Anna saw the Rock band Wii edition, and saw that it was good. Jag visste att det fanns en anledning till att jag gick med på att jobba 13 timmar på julafton, och att det alltså inte bara berodde på den totala avsaknaden av ryggrad, intelligens, sunt förnuft, självinsikt och pengar.

Kommentarer (2)

“Nu visste hon vad det var för en hamn hon sökt i sina drömmar, den varma, trygga plats, som alltid varit gömd för henne i dimman”. Och inte fan är det Snorres taniga, hårlösa bröst jag talar om!!!

Humör: + 12.

Kommentarer (2)

Får jag lov att presentera världens bästa blandband, SMASH HITS (och som vanligt är det inte bandet på bilden som har skrivit historieböckerna), som har varit min ständiga följeslagare och mest pålitliga vän under hela min uppväxt. Båda skapades vi av Pappa Clint för ca två decennier sedan, och tillsammans har vi skänkt honom fler hjärtinfarkter och sprängda pannvener än öm, dotterlig kärlek och själslig frid. Den här spröda kasetten har överlevt den svåra kasettbandsmassakern -93 (när mamma och Pappa Clint kom hem en eftermiddag och fann Herminator och tFL vadandes upp till de knubbiga små hakorna i svarta trasselremsor), minst femton bittra, norrländska vintrar liggandes på bilgolvet utan fodral, och repeatknapp efter repeatknapp samt otaliga bilradior har alla fallit offer för dess outtröttliga framfart. Ärligt talat så har jag haft vårtor som har försvunnit hastigare ur mitt liv.

Men jag förstååår bara inte hur ett hemmagjort blandband kan vara så bra, så fulländat, så outtröttligt lyssningsbart år efter år efter år efter år, fastän det helt och hållet saknar bidrag från såväl Beatles som Springsteen, Dylan, Rolling Stones, Queen, The Who, Faces, Kinks, Oasis, Elvis, Tom Petty, Bowie och Mando Diao… men det är det bara. Hence:

SIDE A (SMASH HITS):

1. Well oh well! – Tiny Bradshaw
2. You’re still standing there – Steve Earle och Lucinda Williams
3. Someone I once knew – Paul Westerberg
4. True love travels on a gravel road – Nick Lowe
5. Between heaven and here – Kris Kristofferson [sic!]
6. World class fad – Paul Westerberg
7. Hard core troubadour – Steve Earle
8. Two hearts – Jayhawks
9. Learning the blues – Frank Sinatra
10. She’s a girl and I’m a man – Lloyd Cole
11. Need your love so bad – Fleetwood Mac
12. Under the gun – Kris Kristofferson
13. Arizona skies – Los Lobos
14. Drive thru man – Nick Lowe
15. Withered on the wine – Nick Lowe

SIDE B (MORE SMASH HITS):

1. Sånt här kan aldrig kallas kärlek – Wilmer X
2. Nån TJEJLÅT* (* Latin för “renodlat TRAMS!!! Med-andra-ord-inte-värt-att-slösa-syre-eller-ens-toalettpapper-på”.)
3. Rocky road – Nick Lowe
4. Just a man – Los Lobos
5. I feel alright – Steve Earle
6. Mannequin shop – Paul Westerberg
7. Under my skin – Frank Sinatra
8. More than I can do – Steve Earle
9. Hurtin’ me hurtin’ you – Steve Earle
10. Hoppas på regn – Wilmer X
11. Don’t you cry for me – Ronnie Lane
12. Slouching toward the millenium – Kris Kristofferson
13. Ann Jane – Jayhawks

Något för julklappsutdelningen i år kanske? Och som present. Och bröllopsgåva. Och någonting till barnen. Och barnbarnen. Och som substitut för pop pop in the attic. Och en tröstande hamn efter det föregående inlägget.

Kommentarer (0)

Jag blev precis så obscent rövknullad av systemet att det motsvarar tio laddningar av fusilli-Jerrys rakt upp i analen. Och  jag tänker minsann fortsätta att begagna mig av det här målande språket så länge som det roar mig. Alternativt så länge den håller min bultande pannven inom det fogliga och relativt harmlösa avståndet som bara försätter Skandinavien och norra Tyskland i riskzonen.

Det finns förresten en scen i Den enfaldige mördaren som beskriver min situation så oändligt mycket bättre än vad jag klarar av med mina innovativa svordomar och levande bildspråk, men den orkar jag inte berätta om nu.

“Det är inte pengarna, det är principen!” indeed.

Kommentarer (0)

Om bara några minuter kommer min skelögda lilla lakritsnos hit, och hennes små tassar kommer återigen att hamra och klösa mot det hala parkettgolvet innan det frasande ljudet avslöjar att hon har nått mattan och således kanar fram den sista biten, medan den lilla rumpan svajar majestätiskt i luften likt pendeln i en farfarsklocka. Gud. Hon är verkligen det finaste som finns.

Kommentarer (4)

Haha. Johanna spände precis ögonen i mig, satte trotsigt handen i midjesvanket, och synade mig kritiskt uppifrån och ner.

“Om vi bor ihop nästa år så kommer du säkert avslöja en massa pinsamma och hemska saker om mig för allihopa!!!” sade hon giftigt och backade långsamt och förskräckt undan från det plötsliga flin som långsamt flöt över mitt ansikte likt en våg som sakta rullar in mot stranden.

“Som vaddå till exempel?” frågade jag tillsynes lent och oskyldigt, och vände mig nonchalant tillbaka mot dataskärmen i ett försök att dölja det faktumet att hela mitt hämndlystna jag satt och lyssnade på helspänn efter hennes nästa ord.

Jag kunde inte ens börja föreställa mig vilka mörka hemligheter som döljer sig bakom det snedlutade huvudet och pilska leendet. Johannas vokabulär hade kunnat få en sten att vrida obekvämt och generat på sig. Jag hann knappt sträcka fram handen i en artig hälsning första gången vi sågs förrän hon hade dragit in mig – vilt protesterandes, med naglarna klösandes i golvet och benen spretandes mot en dörröppning – i en lång och detaljerad diskussion om mödomshinnan. Ni förstår givetvis att jag genast kastade ut varenda bajonett och alla dubbelpipade gevär ur min vapenarsenal för att bereda plats åt de förnedrande uppgifterna som min måltavla självmant skulle förse mig med.

“Jo” började hon trevande, och rynkade bekymrat pannan och sniffade lite med näsan i den fientliga atmosfären, likt en igelkott som är på väg att passera en trafikerad motorväg. “Jag brukar till exempel… Ja… Alltså…” Paus. Jag lutade mig omedvetet längre fram i stolen, och varenda nerv i kroppen stod på helspänn. “… Bre mackor” avslutade hon tamt, men såg ändå lika självgod ut som om hon precis försett mig med en gåva i samma liga som ett överlämnande av Mr Rochester vid altaret.

Antiklimax. Antiklimax så till den milda grad att Horace nickar tankfullt och uppskattande medan han överväger att ändra beskrivningen av ordets innebörd i sin ordbok. Två kapade flygplan brakade rakt in i mitt förväntansfulla anlete, och förvandlade det spända uttrycket till Ground Zero. Krossade förhoppningar låg kvar och pyrde på olycksplatsen, och här och var låg några överlevande spillror av hopp och kved av smärta. Johanna fick något ömt och moderligt när hon såg min oerhörda besvikelse, och hon lade på nytt huvudet på sned och sög bekymrat på insidan av kinderna. Därefter sken hon upp och var så belåten över sitt nya avslöjande att hon knappt kunde hindra ett ivrigt knäppande med fingrarna. Jag lyfte hoppfullt blicken och såg på henne med en liten gnistra av förtröstan i ögonen.  ”Bre mackor på natten det vill säga!!!” ropade hon entusiastiskt, medans mina bittra suckar blåste omkring hennes hår i oordnade testar.

“Bre mackor?” frågade jag med ett dött tonfall.

“Ja. Och ibland har jag… tofflor… på mig inomhus.”

TOFFLOR?! Kvinnan som nämner manslemmar i var och varannan mening och ritar SNUSK dagarna i ända, kommer till mig och erbjuder mig… “tofflor”. Johanna, om du mot förmodan skulle läsa det här, så råder jag dig att gå raka vägen och läsa Borta med vinden… och GILLA den! Annars kommer det här aldrig att fungera.