Hey jude, don’t make it bad

av Miss Känsloslav, 2008/08/31

Vi grillade tyska David (som för övrigt är så genomgående snäll och vänlig och trevlig att Guds frommaste lamm framstår som något direkt hämtat ur Black sheep i jämförelse) under lunchen i fredags:

“Säger du ‘Günter’ eller ‘Güntaaah’?”

“‘Hitler’ eller ‘Hitlaaah’?”

“‘Hitler’ eller ‘Mein führer’?'”

“‘Judar’ eller ’smutsiga grisar’?”

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I just loved playing ping-pong with my Flexolite ping pong paddle

av Miss Känsloslav, 2008/08/28

Det vankades ny pingisduell mot Sebastian ikväll. Led fortfarande av eftersviterna ifrån gårdagens förnedrande 5-0 förlust i matcher (Sebbe log från öra till öra och dansade runt på ett sätt som inte direkt värnade om hans manlighet, och jag spottade och fräste osammanhängande av missräkning och sårad fåfänga när jag ursinnigt hivade pingisracketet i väggen, lät undslippa ett förhistoriskt avgrundsvrål av frustration, och ilsket marscherade hem till lägenheten för att lägga mig och sova. Klockan 21.30. Linserna lät som kardborreband mot näthinnan under mina desperata försök att slita ut dem, när mina roomies vinglade in sex timmar senare)

Det blev 2-2 i matcher idag i alla fall. Efteråt travade halva klassen ner till Redroom och såg en fenomenal brittisk komediserie som hette Nathan Barley. Jag satt i och för sig och väste “Vad sa du att den hette nu igen? Night…? Nate… Vad? Du? Du! Vad hette den? En gång till…” var femte sekund, så när jag under eftertexterna tyckte mig skymta Stephen Merchants namn och med en dånande röst beordrade vår styrman att spola tillbaka så möttes jag bara av irriterad tystnad och bortvända blickar. Och sedan var alla spårlöst försvunna  på någon sekund medan jag stod kvar på bordet och försökte hiva upp mina byxor till en anständig höjd igen samtidigt som min ringa längd kämpade med att nå avstängningsknappen på projektorn. Nå ja. Nu – och för alltid – mat.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

No sugar for you. You just get more awful.

av Miss Känsloslav, 2008/08/28

Jag slog saligt ihop händerna och nästan kuttrade – kuttrade! – av förtjusning när jag hörde hur några filmtvåor ropade “Annyong!” och skrattade gott på andra sidan redigeringsrummet tidigare idag. Det bor en stolt liten hönsmamma i oss alla, och min kläckte precis ett stort ägg av ren förtjusning.

G.O.B: Yeah, I think that they’re going to know that Annyong’s not your…

Annyong: Annyong!

G.O.B: Would somebody please tell this insufferable child to… GOD!!!

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

They say it’s your birthday

av Miss Känsloslav, 2008/08/26

Snorre fyllde 26 i lördags. Efter ganska precis fyra år tillsammans så gav jag honom (och i förlängningen hela vårat förhållande) ett litet överlevnadskit. Med andra ord så fick han ett knallrosa gratulationskort för 25 kronor (mitt Joakim von Anka-samvete vårdas fortfarande på intensiven) med orden “Min lilla prinsessa” spretade på framsidan i guld, samt… ja… naturligtvis… den ädlaste gåvan man kan skänka en annan medmänniska. Upplevelsen, fenomenet, Livsförändraren som är Borta med vinden.

Jag strålade genom saliga glädjetårar mot Snorre när han - spänd av förväntan - öppnade paketet, varpå 1048 sidor 1800-talsromantik brakade ner på det arma vardagsrumsbordet och förvandlade det till brasved.

Om blickar kunde döda hade mitt svartbrända finger guppat omkring i Nordsjön vid det här laget.

“Hur mycket har du betalat för det här fanskapet?!” fräste Snorre ilsket när suset (av hänförelse och beundran, tolkar jag det som) hade lagt sig i rummet.

Jättemycket!!!” kvittrade jag excentriskt, och log med hela ansiktet. “Den var helt fantastiskt dyr faktiskt! Nyupplaga och allt!” sade jag glatt, och lät fingertopparna dansa sensuellt och oändligt kärleksfullt över det gröna omslaget.

Snorre gav mig en enda lång och stadig blick över bordet med ett outgrundligt ansiktsuttryck, och sände telepatiska vågor smaksatta med en hel hop av nyskapande, kryddiga svordomar å mina vägnar… Sedan harklade han sig högljutt, log ansträngt, och förklarade att jag var den mest själviska personen som någonsin vandrat på denna jord och att fastän han länge hade misstänkt det, så trodde han aldrig att jag verkligen kunde vara dum att jag gick och köpte boken åt honom. Men jag låter mig inte nedslås utav detta temporära nederlag. Jag ska tukta den lilla argbiggan!!! After all, tomorrow is another day.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Ekki-Ekki-Ekki-Ekki-PTANG. Zoom-Boing. Z’nourrwringmm.

av Miss Känsloslav, 2008/08/26

Det är ju inte klokt. Idag - alldeles nyss – sa jag: “She’s beautiful, she’s rich, she’s got HUUUGE” (vilt gestikulerandes med händerna framför mig) “tracts of land!!!” med överdriven brittisk accent för första gången på typ fem år. Helt sjukt! Hur har jag kunnat låta det gå så långt?! Men aldrig igen! Aldrig mer ska jag glömma mina rötter; min existens är helt enkelt inte berättigad om jag inte får se mina klasskamraters tomma, döda blickar när de ser rakt igenom mig och uttråkat suckar “Jag förstod inte vad du menade den första gången, och jag förstår fortfarande inte efter tusen upprepningar” varje dag.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

All I can think to answer is: “Fluuuöööhhh”

av Miss Känsloslav, 2008/08/26

“Jaha, så du går alltså i filmettan. Vad vill du göra för sorts film då?”

“Tjaaaduuu…”

“Tänker du typ göra en historia om en ensam man som sitter naken på en rosa stol och gråter eller?”

“Ha ha ha!!! Nej guuud nej, ha ha ha!!! Den sortens artsy-fartsy-konst-jävla-trams är verkligen inte min tekopp!!!”

“Nej, för jag tänkte bara att Viktor” (en diskret nick mot Viktor, som sitter mittemot mig på andra sidan bordet) “gjorde en sån film ifjol, som jag spelade huvudrollen i…”

“… Jahaaa.”

Alltså. Vissa katastrofala olyckor är det ju inte ens någon idé att börja försöka lappa ihop igen. Ibland är det faktiskt helt enkelt bäst att bara acceptera nederlaget och börja om på nytt. Helst i något annat land långt, långt bort med en ny identitet.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

So I slave all day, without much pay

av Miss Känsloslav, 2008/08/16

Åhhh!!! Det är ju inte klokt det här!!! Har hållning “blöt ostkrok” och mina ryggkotor ska skrapas fram under mangeln imorgon inför den högtidliga begravningen, men rumshelvetet är äntligen rent i alla fall. Rent? Rent?! RENT?!? Det ska ju vara urstädat, tömt, länsat, evakuerat och utrymt imorgon bitti för Guds skull, inte “äntligen på gränsen till beboeligt”. Herregud. Ska dessutom - helt oförskräckt - hiva upp skridskorna, Playstation 2:et, de mest livsnödvändiga dvdboxarna (Arrested Development, House, The Office och X-files), kanske hundra av filmerna, systemdigitalkameran, fotbollen, mina böcker, ritplattan, alla kläderna saaamt datorn på tåget och därefter förbereda mig mentalt inför de TRE bytena under resans gång. Snälla råna mig inte.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Catlong lies back bent on a trash can

av Miss Känsloslav, 2008/08/14

KABLAAAM!!!

Pappa Clint (ilsket fräsandes ifrån nedervåningen): “Vad var det som lät?!”

Jag (glatt kvittrandes ifrån övervåningen med gäll röst): “Iiingentiiing!!!”

Okej, nu var det där kanske inte riktigt hela sanningen, men just i den stunden kändes det faktiskt som det bästa svaret… framförallt jämfört med det mer sanningsenliga “Eöööhhh… Jag höll på att tömma ur mina skrivbordslådor i soppåsen, och när jag sedan vände mig om så gjorde jag det med en sådan rotationskraft att lådan brakade rakt igenom dörrkarmen a’la Hulken.”

Den slutgiltiga utrensningen inför flytten är med andra ord igång i det Karlssonska huset. Herregud. Har två dagar på mig att bli färdig med allt, och det enda jag har någon som helst ork till just nu är att hasa mig ner till köket och dystert knapra på kanelgömmabitar. Nå ja. Köpte lite mer film igår.

The Painted Veil 

(“For God’s sake, Walter, will you stop punishing me? Do you absolutely despise me?”

“No, I despise myself”

“Why?”

“For allowing myself to love you once”)

Confessions of a dangerous mind (“Med en 14-årig Michael Cera!!!” kvider min livmoder fram med ett exalterat gnyende)

Bänken

En kvinnas doft (Hoo-ah!!!)

Little children

Så ja. Nöjd nu. Definitivt nöjd nu. Definitely. I’m definitely not wearing my underwear. Ten minutes to Wapner. Boxer shorts. K-mart!

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Your low cut frock and your bird’s nest hair

av Miss Känsloslav, 2008/08/13

 200808131.jpg


 Åhhh! Vart håller Klanton och hans grymma, tyranniska väckningsmetoder hus när man behöver honom?! Jo, i Sundsvall. Karln har flyttat till Sundsvall. Hallå, hör ni ens vad jag säger?! Det är ju inte riktigt klokt det här!!! Han har tydligen blivit en riktig romantiker också, efter vad jag har hört. HerreGUD vad en enda - till synes oskyldig, men jag vet naturligtvis bättre - kvinna  kan vrida om huvudet på en karl… jag häpnar rent ut sagt. Häpnar. Innan man vet ordet av det har han väl blivit så väluppfostrad av sig att han börjar stänga ytterdörren efter sig med en sådan kraft att fönsterrutorna bara skakar (och inte exploderar) när han lämnar vårat hus klockan tre på natten, nöjer sig med att stövla in genom köket och sluka varenda ätbar sak jag har i huset (och alltså inte även Pappa Clints) det första han gör vid varje besök, och faktiskt lämnar tillbaka lite av stöldgodset efter att ha galopperat iväg med halva ens film- och tvspelssamling upphivad under armen innan han flyttar. Fast ja…

Om det finns någonting i världen som verkligen roar mig, så är det att bevittna era själsstrider när en principfråga kommer i konflikt med ett praktiskt intresse, pengar till exempel. Jag vet naturligtvis att ert praktiska sinne alltid kommer att segra, men jag vill ändå hålla mig i närheten för att se om inte ert bättre jag ska triumfera en vacker dag. Och när den dagen kommer, då är det jag som packar min kappsäck och lämnar Umeå för alltid. Det finns alldeles för många av den sortens karlar, som alltid låter sitt bättre jag segra…

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

All I want for Christmas is you!

av Miss Känsloslav, 2008/08/12

200808116.jpg


Den här karln är absolut sötast i hela världen just precis i denna stund. Utan motsånd. Åtta gånger om – minst!!!  And why wouldn’t he be?! Om jag fick en egen liten Halp till son skulle jag nog kunna dö lycklig. Stillsamt somna in med en belåten liten suck i eftersviterna av en förvrängd, bruten ryggrad efter alla kramar. Jag menar, det skulle vara så logiskt. Ett helt liv av Coca-cola-sörplande, choklad-frossa och kräm-måltider skulle resultera i ett sockersött litet kärleksbarn (där fingrarna skulle smaka som polkagrisstänger efter att man rufsat om hans hår, och där till och med hans snorkråkor var små, gyllene bitar av friterat pärlsocker!), istället för extrem fetma som nu är fallet.

Men neeej. Inte jag inte. Jag är dömd till att föda det otrevligaste, elakaste, mest motbjudande odjuret någonsin; en varelse så fruktansvärd att till och med nunnorna skulle slå ihop händerna i extas och med tårfyllda ögon säga  “What a truly blissful event!” – med en röst som fullkomligen darrade av inre känslostormar – om Alienmonstrets “födelse” i jämförelse… i alla fall om mina gener har någonting att säga om saken. Skulle något mörkt, mystiskt troll smyga in i barnkammaren om natten, stjäla min unge och lämna en bortbyting i dess ställe, så skulle jag stå i fönstret med bortbytingen gladeligen hivad under armen och glatt vinka av den försvinnande figuren i horisonten med ett muntert “Cheers, mate!”.

Jag ser allting framför mig.  När läkaren bär fram mitt barn, och den brunblåröda, kletiga, rynkiga, unkna, blodiga köttslamsan i hans famn kommer inom synhåll, så kommer jag att dra en häftig inandning och förskräckt trycka mig mot sjukhussängens bortre gavel. “Get it off me, get it off me!!! Oh dear GOD, make that… THING!!!… stay away from me! BODYSNATCHER! SHAAAPESHIFTEEER!!!”, kommer jag att vråla panikslaget, och frenetiskt vifta med armarna som om jag borstade bort en ovanligt närgången flock av ilskna getingar. Varpå läkaren skulle stanna upp mitt i steget, ge mig en lång, outgrundlig, trött blick, syrligt förklara att: “Det här är inte ditt barn, det är moderkakan” samtidigt som han trampade på pedalen till soptunnan så att locket flög upp, varpå han dumpade den oformliga köttklumpen ner i hinkens mörker. “Det här” skulle han därefter utbrista och hastigt (för den storslagna effektens skull) rycka åt sig ett sprattlande babyben bakom ett skynke och hålla upp ungen i luften likt en nyfångad fisk “är ditt barn!”, innan han försiktigt lade ner det lilla knyttet i mitt knä.

“Ehm. Skulle jag kunna få tillbaka moderkakan?”

VN:F [1.9.3_1094]
0 0