What’s the name of the game?

av Miss Känsloslav, 2008/03/31

Ossshhh!!! Harpan på 51 sekunder!

(I’m so lonely)

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Laugh, I nearly died

av Miss Känsloslav, 2008/03/30

Och det här kan mycket väl vara det bästa som har hänt mänskligheten på år och dar. Så om jag bara kunde kapa av mig den värkande massan under min nacke, och låta mitt huvud leva resten av sitt liv i en glastub guppandes omkring i en mystisk vätska så skulle jag bli lycklig.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Take a knife and cut this pain from my heart

av Miss Känsloslav, 2008/03/30

Oh the pain. The agony. Tänk er en fysisk smärta som inte är av denna värld, blandat med den mentala känslan av att ha gasat in i en tegelvägg med sin nya Corvette, med det svulstiga egot sittandes i förarsätet… Och där har ni mig i ett nötskal, i en sjuksäng nära er under de kommande dagarna.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

I’ve got Friday on my mind

av Miss Känsloslav, 2008/03/29

Upp och jobba om sex och en halv timme, för att sedan stappla av passet och åka direkt till förnedringens centrum (dvs fotbollsmatchen). Döden. Döööden. Bestämde mig för ett tag sedan att jag skulle anta en positiv livssyn och intala mig själv att det trots allt “bara var en enda match”, ”vad gör det om hundra år?” och “så länge man gör sitt bästa, så…” osv osv osv. Började sedan muttra fram diverse mentala hejaramsor, slog mig själv på kinderna och började springa. Tio meter senare föll jag ihop över brevlådan och tog mig för den värkande ryggen och lungorna som förfärat ropade “Varför gör du såhär mot oss? Vad har vi någonsin gjort dig för ont?!”… Så det ska bli kul. Verkligen.

Har haft en sjukt händelserik dag faktiskt, men mer om det någon annan gång när jag företrädelsevis inte bryskt måste slitas upp ur sängen klockan halv åtta i gryningen… Avslutades i alla fall med filmkväll tillsammans med mamma och pappa Clint. Vi såg Stranger than fiction (4/5) och fyra stycken Skålavsnitt, oerhört trivsamt med andra ord.

“You’ve been with a lot of women.”

“No, I have not. There have not been that many women. I just exaggerated here in the bar. There have not been that many. “

“How many have there been?”

“Oh, I don’t know. Maybe four hun…”

[Diane makes a startled gasp

“Honeys. Honeys. Four honeys.”



[Sam is being kicked out of Diane's apartment]

[angry] “You want to know the truth? It wasn’t four honeys. It was four HUNDRED women, easy.” 

[coolly] “They’d have to be.”

“Damn.”

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

This is all the things I want

av Miss Känsloslav, 2008/03/28

Gustaf


 Björn, my man!


Carl-Johan och Björn


Samuel


Nån ful jävel och nån jävligt snygg jävel


Skivan


200803288.jpg



Ett utav mina absoluta favoritband of all time, Mando Diao, var på Idunteatern idag och bjöd på fika, signerade affischer och skivor och pratade med fansen. Jag sprang omkring som en yr höna och var absolut starstruck, vilket i mina termer innebär att mitt ansikte var flammande rött och att jag hämtade all min sociala inspiration ifrån Filip Hammar (“Was it here?” och “Is it good? The glass?”) och fruntimret i Springsteens Rosalita-video från 1978, som går upp på scenen med en glasartad blick, petar på hans mikrofonstativ, vänder sig om och försvinner stelbent ner i publikhavet igen. Lost, min räddare i nöden, kom förbi och tog den sortens kort på mig och Björn som får en att vilja anmäla sig till en fem år lång terapisession.

Ännu en gång väljer jag att fritt citera min kära fru Octopussy; “det var den typen av bild som när man tar emot kameran och tittar på displayen så dör man litegrann på insidan, och skickar ordlöst vidare den”. Glänsande skär hud – check. Små grisögon – check. Ett minimum av fyra dubbelhakor – check. En Björn som ser ut att fundera på vilket trubbigt verktyg han ska använda för att befria sig från sin högerhand efter att ha tvingats lägga den på min feta axel – check. Ett plötsligt acneanfall som får ansiktet att se ut som månens yta – check. Osv osv osv. Kuuul, helt enkelt.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Sometimes she feels so sad

av Miss Känsloslav, 2008/03/28

 He’s no oil painting


Wayne Rooney ska gifta sig.

Om någon vänlig själ vill hjälpa till att plocka upp skärvorna av mitt brustna hjärta, så säg bara till. Jag finns fortfarande kvar.

Men min livsgnista gör det inte.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Here comes the story of the Hurricane

av Miss Känsloslav, 2008/03/28

Blixtrar och dunder


The impudent brat formerly known as Robbelibobban, men som jag hädanefter tänker kalla… Thunder… (eftersom alternativet “Blixtar och dunder, magiska under” skulle vara som att ta hans redan monstruösa ego till en all you can eat buffé) ringde mig heeelt otippat strax efter det att jag slutat jobba ikväll. Han är nog den internetkompis jag har känt näst längst – vilket innebär att vi är inne på vårat femte(?) år nu – och under den tiden har vi träffats vid två tillfällen och han har ringt mig sammanlagt kanske… fyra… gånger. Alla samtal har dessutom skett när jag har suttit på tåget ner till Helsingborg, vilket med andra ord är mitt i mobilskuggans öga:

“Heeej!!!”

(sprak) “-ej”

“Men! Hur är läget? Varför ringer du?”

(spraaaaaaaaaaaaaaaaaaak) “-å dig!”

“Jahaaa! Men gud vad kul! Vad gör du då?”

(spraaaaaaaaaaak) “-an!”

“Jahaaa!”

(spraaaaaaaak)

“Ha ha ha!!!”

(spraaaaaaaaaaaaak) “-igt. Vad?”

(djupt generad tystnad) “Eh. Förlåt. Jag fattade inte…”

(spraaaaaaaaaaaaaaak) Klick.

Men den här gången tittade jag på strålningsmätaren - som var så full att jag nästan kunde höra mina hjärnceller spraka och knastra därinne -, inspekterade namnet för att försäkra mig om att det verkligen var han som ringde, gjorde mig redo att inte låta alltför besviken när han förklarade att han råkat ringa fel, och… svarade. Visade sig efter en liten stund att han var mitt uppe i ett spel med några vänner, och att han hade fått uppgiften att ringa upp någon i sin lista och be om ett skämt. “Så… berätta något roligt!” sade han, lite andfått efter den långa upprabblade förklaringen, och en förväntansfull tystnad sänkte sig över konversationen. Varför gör folk så? Varför?!?

Jag känner mig alltid som Marlin i Finding Nemo när de övriga fiskarna ivrigt simmar fram till honom och säger “Oh! You’re a clown fish! Say something funny!!!” i sådana lägen. Missförstå mig inte; jag vill verkligen jättegärna berätta historier. Problemet är bara att jag alltid utelämnar alla viktiga detaljer, glömmer bort väsentliga namn och händelser, inte kan härma dialektena, blandar ihop citaten och avslutar min lilla enmansshow med att säga “Öhh… och nu har jag glömt bort hur det slutade, men… tro mig! Det var verkligen jätteroligt!!!”

När folk ser mig berätta en historia inför en större grupp människor tror de alltid att jag är ledare för någon sorts självmordssekt, att döma av mina åhörares plågade och ointresserade ansiktsuttryck.

“Fooort!!!” ropade han i luren, och jag stammade osäkert fram något om att jag kanske hade en på lager, men att han naturligtvis inte kunde förvänta sig någon vidare kvalitet under sådana här stressade omständigheter osv osv osv. Allt som allt ett mycket gripande litet försvarstal för att undvika framtida stämning eller uppsägning av bekantskap. “Vänta! Vänta en sekund bara!” sade han hastigt, och en svag misstanke om att han slog igång speaker-funktionen inför sina fnissande kompisar gnagde i mitt bakhuvud, “Hallå? Är du kvar? Berätta nu!”

Ja herregud. Jag fick mig några artiga skratt i alla fall, även om min berättarkonst lämnade en hel del att önska. För att inte tala om förnedringen när jag i min iver råkade snubbla över
orden när det äntligen var dags för hela poängen, så att jag bara möttes utav en förbryllad tystnad och fick upprepa allting igen. Suck.

Magiska under

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

And now he makes his living as a singing comedian

av Miss Känsloslav, 2008/03/27

Awesome man!


I lördags (den 22:a) var det alltså dags att se våran egna superhjälte, awesome man, Stephen Lynch på Chinateatern i Stockholm. Jag och Octopussy skulle kliva upp i den okristligt tidiga gryningen (på riktigt denna gång, dvs vid sju, och inte nån gång efter elva som jag vanligtvis menar med gryning), och kvällen innan satt jag och mamma i godan ro och såg på The night of the Iguana… och sen åt vi i godan ro lite mat… och såg i godan ro på Gordon Ramsey’s program… och sprang i all panik ut i tvättstugan eftersom det hade tagit mig närmare åtta timmar att tvätta fyra maskiner… och sedan duschade jag i godan ro… och sedan var klockan 02, så jag tog till flaskan och dränkte mina sorger och mitt självförakt i godan ro… och sen sprang jag omkring som en huvudlös höna och packade och diskade och städade och gömde tvättkorgar för pappa Clints hökögon eftersom jag inte orkade vika kläderna… och sen gjorde jag mig hemmastadd i tv-soffan och låg och slötittade lite på The good son.

Sedan drabbades jag av insomnia, klockan närmade sig 03, och jag övervägde att skicka iväg ett självhatande sms till Octopussy… Ångrade mig dock när jag insåg att hon förmodligen låg och sov sedan flera timmar tillbaka som en lydig, förståndig liten flicka. Lyckades tillslut falla in i en orolig sömn i alla fall, bara för att tjugo i fyra bli väckt av ett sms ifrån henne… Ha ha ha!

Octopussy och hennes apartmentie (motsvarighet till roomie) hämtade upp mig några minuter efter åtta, och jag vaggade belåtet ut till bilen fullproppad av varma tonfiskmackor och med Richard Burton-biografin ordentligt förankrad under armen. “Har du ätit frukost?” frågade Octopussy från framsätet, och jag nickade glatt och gav kaggen en stolt klapp. ”Men din idiot!” skrattade hon. “De serverar ju frukost på planet!”. Frasen “Men din idiot!” skulle för övrigt komma att upprepas många gånger under resans gång, bland annat när jag med ett glatt ”I haven’t got a care in the wooorld!”-leende strosade igenom metalldetektorn på flygplatsen med mobil, skärp och stålhätta i skorna.

Sneglade förstulet över på Octopussys frukost när vi satt på planet, i väntan på att flygvärdinnorna skulle anlända med min vegetariska låda. “Mmm…”  kommenterade jag lyckligt, och pekade på apelsinjuicen. Och smörgåsen. Och de varma bröden. “Mmm!!! Och yoghurt! Jag älskar yoghurt!!!” kvittrade jag glatt, och gnuggade förtjust händerna när en liten vegetarisk matlåda ställdes ner på mitt bord. Till min oerhörda fasa, och Octopussys lika storslagna och monumentala skadeglädje, innehöll min låda ingen lingonyoghurt! Men hennes skratt fastnade i halsen när hon upptäckte att jag istället hade fått en guldklädd liten Lindh-kanin gjuten i ädlaste choklad. För att inte tala om hur många nyanser som hennes ansikte vitnade när flygvärdinnan knackade mig på axeln och försåg mig med en yoghurt trots allt. HA! Octopussy f.ö. mkt mkt mkt rolig när jag erbjöd henne halva kaninen, och hon med en manisk glöd i ögonen beskrev framtida bloggpostar om hur jag “knappt hade hunnit sätta mig tillrätta i stolen, förrän Octopussy slingrade en slemmig tentakel runt min chokladkaka” osv osv. Tydligen mkt mer sannolikt att jag hade en förnedrande och kränkande plan i bakfickan, än att jag helt enkelt bara ville vara snäll. Tyvärr hade Gud fullt upp den morgonen med att straffa somliga (jag) direkt, för jag råkade minsann slänga bort min halva av kaninen med det övriga skräpet, och när jag ivrigt öppnade juicen skvalpade halva innehållet över kanten och raka vägen ner i mitt knä.

När vi landade i Stockholm hade vi ingenstans att ta vägen i några timmar eftersom incheckningen inte hade öppnat på hotellet än, och ingen av oss hade några pengar att spendera (pga Octopussys stundande New York-resa och den monstruösa Richard Burton-samlingen jag har att finansiera).  Jag gjorde en mental anteckning att aldrig äta något mer i mitt liv eftersom byxknapparna hade börjat spänna på ett ytterst obehagligt sätt framåt förmiddagen. Face OK but body splop! Tio minuter senare svängde vi glatt in på ett McDonalds-café. Ytterligare någon timme senare smällde vi upp dörrarna och vaggade över gatan likt två sengravida kvinnor, raka vägen till en 7-11. Octopussy var mkt förnuftig och köpte bara en yoghurt, en tidning och en croissant, medan jag lyckades undvika godishyllans frestelser i ca två sekunder. Fast nu när jag tänker efter så köpte faktiskt Octopussy också godis. Fast bara lite. Och jag åt upp mitt mkt mkt mkt snabbare!

200803272.jpg


Hotellrummet var galet trivsamt. Octopussy målade upp en idyllisk bild av den kommande morgonen, när vi skulle kliva upp fräscha och utvilade på morgonen, duscha, och sedan glida omkring i frasiga morgonrockar och tofflor som tagna ur Kellogs Special K-reklamen. (Deeet blev inte riktigt av kan jag säga er. Istället sprang vi omkring med hotellfrukostrester i mungiporna (och jag hade till råga på allt inte orkat tvätta av mig sminket sedan kvällen innan) och skramlade i panik ihop våra få ägodelar tre minuter innan utcheckningen.) Vi fick till och med en egen liten fruktskål med vindruvor, physallis och kiwis… Jag tog en bild på Octopussy när hon lekte MacGyver/Freddie Kreuger och gröpte ur sin kiwi med en kniv, men den har tydligen försvunnit under mystiska omständigheter. Shame.

200803271.jpg


Sedan insisterade jag på att vi skulle lägga oss och titta på Blåsningen. Ja ni ser ju själva. Försökte med våld, mutor och böner att trycka ner skivan i spelaren, alltmedan jag höll dosan i ett krampaktigt grepp. Efter tio minuter stod Octopussy inte ut med att se mig lida längre, så hon lade ifrån sig den dokumenterande kameran, komprimerade hånflinet till en darrande underläpp av återhållet skratt, och bad mig nådigt att maka mig åt sidan. Spelaren slukade såklart lydigt skivan på en gång med Octopussys magic touch. Fnys. De övriga instruktionerna var enkla; “Tryck OK för att komma vidare”. Och som hon tryckte. På OK, på OK med dosan riktad mot teven, på OK med dosan mot teven, och tillslut, med ett hastigt sinande tålamod, på varenda knapp på kontrollen. Det enda som hände var att radion gick igång. ”Flytta på dig”, sade jag världsvant, och slet dosan ur hennes grepp. Jag tryckte på OK. På OK med dosan riktad mot teven. På OK med dosan mot teven. På alla knappar. På alla knappar samtidigt. Hela apparaten stängdes av. Jag slängde ifrån mig dosan med ett frustrerat vrål, slet åt mig Burton-biografin och kastade mig buttert på sängen.

Under tiden hade Octopussy samlat på sig nya krafter och flera nytänkande tillvägagångssätt. “Det här är ett litet knep vi brukar använda oss av på vårat hotell”, förklarade hon slugt, och började sedan rycka vilt i alla sladdar. Därefter slocknade både dvd-spelaren och teven. Sedan följde en vild jakt från min sida efter något sorts instruktionshäfte, medan Octopussy inledde en ännu vildare jakt på mig för att mitt orationella beteende skulle upphöra med omedelbar verkan. Det var ungefär vid det här laget som Octopussy frös till, grep tag om min axel, och allvarligt sade: “Anna…”. Jag lugnade ner mig tillräckligt mycket för att kunna följa hennes blick, och där låg den… tv-dosan… fullt synlig på skrivbordet… en meter ifrån teven.

Tyvärr var filmen så mörk att man inte såg någonting så fort skådespelarna befann sig inomhus, så sedan Octopussy i en halvtimme upprepat “Men GUD vad Robert Redford är lik Brad Pitt! Tycker du inte det? Va? Käken, håret, allt! Jag tror mamma Pitt måste ha bytt ut faderskapstestet. Men gud ÄNDÅ! Dem är ju helt galet lika! Hallå! Du! Tycker du inte det? Va? Duuu?!” (då och då utbytt mot ett “Vaddå? Vad hände nu? Jag fattar ing-en-ting!”) i en strid ström likt en papegoja, så gjorde hon något vettigare med sin (eller ja, egentligen bådas) tid och somnade.

När hon vaknade en halvtimme senare, och sedan jag tvingat henne till att ligga kvar, blunda och hålla för öronen till dess att filmen var slut, så plockade hon fram sin Movie Trivia-bok som underhöll oss i någon timme framöver. Men mitt i ett parti slog hon igång teven igen, och blev alldeles salig av lycka över att de visade… håll i hatten nu… En värsting till syster. Jag försökte febrilt överrösta Whoppie Goldberg med mina frågor, men när Octopussy började sjunga med i gospellåtarna och fanatiskt klappa med i takten medan hon fortfarande låg inlindad i sin lilla kokong så förstod jag att kampen om hennes flyktiga uppmärksamhet var förlorad.

200803273.jpg


Notera också hennes kliniskt rena sida av sängen, medan jag har spridit fjärrkontroller, böcker, fruktskal och, som Peter Plan med en enda, lång, hopplös blick kunde konstatera omisskänneligen var, en bullpåse från 7-11 vida omkring mig. Nu måste jag dock, strategiskt nog, ta en paus strax innan historien om min förvandling från den fula ankungen till den inte fullt lika motbjudande… öhh… knölsvanen. För jag har jättejättejättebråttom till jobbet! Hurra!!!

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Flabby, fat and lazy. You walked in and oops-a-daisy!

av Miss Känsloslav, 2008/03/26

Eftersom sagda mamma till råga på allt är totalt oförmögen att förstå sig på sådana grundläggande kroppsspråkssignaler som ett illa grimaserande ansikte och ett pekfinger sågandes mot halsen när telefonen ringer, så ska jag tydligen spela fotbollsmatch på lördag. Vilket blir andra gången jag rör i en fotboll på, vad, sex år? Jag som blir andfådd av att gå uppför trappen med ett glas blåbärssoppa väl förankrat i mina falukorvsfingrar…

VN:F [1.9.3_1094]
0 0

Mother’s little helper

av Miss Känsloslav, 2008/03/26

Mamma har såna lustiga idéer för sig. Hon har under den senaste tiden, till tonerna av ett bekymrat stånkande och kritiskt tungklickande, försökt räta upp mina axlar, som har en förmåga att slumpa framåt som om jag hämtat all min hållningsinspiration efter att ha stirrat ner i en ostkrokspåse alltför länge… men naturligtvis till ingen nytta. Igår kom hon dock hem med en fanatisk glöd i ögonen och verkade uppfylld av en plötslig, religiös uppenbarelse. Hon avverkade köket med några snabba, beslutsamma steg, och slog upp dörren till “mitt” sovrum. Jag lade motvilligt ifrån mig Richard Burton-biografin, grimaserade skeptiskt, laddade tungan med orden “Men neeej, mamma!” (skarpa skott) och lät ett darrande, kallsvettigt finger slingra sig om avtryckaren, och för ett kort, skräckfyllt ögonblick trodde jag nästan att hon skulle komma viftandes med de gula trosorna igen… Men icket!

“Anna!” sa hon, och kunde inte hindra impulsen att tankspritt knåda mina axlar litegrann medan hon talade.

“Nej.”

“Jag läste om en grej på jobbet idag!” (Här gav hon den hastigt ihopsjunkna ryggen en kritiskt granskande blick, och skakade uppfodrande på huvudet.)

“Neeej!”

“Jo! Det stod att man kunde ta två silvertejpsbitar – du vet, silvertejp? Hmm? Bra! – och klistra dem från axlarna ner på rumpan i ett kors på ryggen. Det gör tydligen jätteont om man försöker sjunka ihop då!”

“Ja, och jääätteont så fort man ska sätta sig ner eller gå på toaletten…”

Hmm. Ja, ja. Hon vet vad som händer om hon ignorerar den varnande “Trespassers will be shot”-skylten som är ordentligt nedstucken i min vänstra skinka. Om inte annat kan ju Snorre förse henne med bevisen, om han någonsin lyckas sy ihop några ordentliga fingrar av de blodiga hud- och senslamsorna som fortfarande är fastklämda i köttkvarnen det vill säga.

VN:F [1.9.3_1094]
0 0