Kommentarer (0) 
Såg precis Up (goda halvåret efter alla andra). Den var heeelt fantastisk, makalös, underbar… ja, superlativen räcker helt enkelt inte till. Känns som att jag har en date med Play.com innan kvällen är över.
P-e-t-e D-o-c-t-e-r och B-o-b P-e-t-e-r-s-o-n, my main men.
HERRESATANSJÄVLAR vad bra danska Matador är! Det är nästan så att jag inte alls vill säga “Om ni någonsin har en tusenlapp över…”, utan snarare “Vänd upp och ned på alla soffkuddar, bryt upp golvplankorna, ryck åt er en handväska, svär Järneden, råna en bank, förfalska ett testamente, sälj ett barn, gör tamigfan VAD SOM HELST för att lägga beslag på den här boxen!!!”
SE. Okej?
Northanger abbey – 2/5 – “Hello.” Hello. “I love you, let’s get married” Yes!
Love me if you dare – 5/5 – “Do you believe in love at first sight?” Yes. “Naive.”
Alltså herregud. Hur mycket skit ska ens självrespekt behöva tåla egentligen? Det är ju inte klokt. Nä du. Hädanefter när min kropp stammar “Men… men… men… om… om… om…” så ska min stolthet bara greppa ett ordentligt tag om dess krage, trycka upp den mot väggen, drämma till den med baksidan av handflatan över kinderna ett par gånger, och – med det ilsket förvridna ansiktet så nära inpå att den fräna spritandedräkten riktigt sticker i näsan – hotfullt väsa: “Get your act together, man! Straighten up and fly right! Jag måste kunna hålla huvudet högt här i staden!!! Annars får jag en massa skavsår mellan alla hakorna, och det kliar så förbenat!” Nu får det faktiskt vara slut med de här vansinnigheterna, allvarligt talat.
Nåja. Har sett Serenity (3 av 5 HMoI-B*) och Efter bröllopet (4 av 5 DJ) idag. Sitter och funderar på vilken film jag ska ta med och se på jobbet imorgon bitti. Är lite sugen på att spendera några timmar med Royal Tenenbaums dysfunktionella familj; Lucille “Now, there’s someone who could have used a good mother. WHORE!!!” Bluth med avkommor har definitivt gett mersmak. MEN eftersom den skivan är spårlöst försvunnen (tillsammans med ungefär trettio andra filmer och ytterligare tjugofem Arkiv X-avsnitt. Hnnngh!!!) tror jag att jag kommer att ta mig i den samhällspliktliga kragen och se Dr Strangelove för en gångs skull. Kommer att ha alldeles tillräckligt med pinsamma, karaktärskrymplande “Do you knooow… where the toilets are?”-samtal med mina klasskamrater på Fridhem redan som det är, utan att inte ha sett varken Pulp fiction, Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben eller Taxi Driver.
*HETA Mal och Inara-blickar
Var på gratis utomhusbio på Rådhustorget tillsammans med mamma och Izla ikväll och såg Susanne Biers Älskar dig för evigt. Filmen får givetvis 5 DJ (DANSKJÄVLAR!!!) av 5 möjliga.
Och som vanligt stod jag inför valet att komma tio minuter försent till bion, eller cykla för brinnande livet och dyka upp högröd som ett stoppljus och alldeles glansig i ansiktet efter att ha arbetat mig tre fjärdedelar mot en dödlig hjärtinfarkt. Why choose when you can have both? För övrigt finns det inget dåligt väder, bara dåliga omdömen. Var med andra ord klädd i långärmad t-shirt, tjocktröja, Pappa Clints jacka designad för dagsturer i det sibiriska landskapet och avkopplande stunder i isvakar, långkalsonger, byxor, vintermössa och tjockhandskar… i den behagligt svala sommarnatten.
Mitt under filmen hördes ett raspande ljud alldeles i närheten, följt av en tyst svordom och ljudet av någonting dyrbart som krossades mot betongen fem meter under oss. “Det där lät inte bra…” sjöng jag och mamma olycksbådande i kör, och en ung karl bredvid oss kikade förtvivlat ner mellan springorna för att följa sin mobils dystra öde. En liten del av mig tänkte medlidsamt “Arma gosse, sicken osis!”, medan det mer pådrivande partiet var fullt upptaget med att skaka dystert på huvudet, klicka nedlåtande med tungan och säga “Tch tch tch! Håll reda på din mobil, pojkvasker! Är du så dum att du lägger den bredvid dig istället för i fickan så får du ju faktiskt skylla dig själv”. Någon minut senare dök han dock upp på läktaren igen, glatt kvittrandes om att telefonen inte hade fått en enda skråma och att den minsann var av prima engelsk kvalitet.
En tidsperiod på uppskattningsvis 25 sekunder hann därefter fortskrida innan min egna mobil gled ur min hand, studsade mot trappsteget, enkelt kilade förbi min näve som desperat greppade efter den i luften, innan den retsamt långsamt slingrade sig ner mellan springorna. Ha ha ha!
Nåväl. Har köpt en herrans massa filmer nu igen. Men det här blir sista lasset på ett bra tag, det lovar jag. Och med “bra tag” menar jag åtminstone till veckoslutet… Allra minst!!! Nåväl, den senaste månadens skörd i korta drag:
Fem filmer blev visst tio, i utbyte mot att jag inte kom mig för att göra någonting annat på listan. Litet pris att betala, kan tyckas.
Bröderna Coen är tillbaka, tillsammans med en rollbesättning som får den mest världsvane filmkritikern att fläkta sig upphetsat (Brad Pitt, George Clooney, Tilda Swanton, John Malkovich, J.K Simmons och Frances McDormand)… Brad hittar en bränd skiva som innehåller en pensionerad CIA-agents samlade memoarer och försöker, med föga framgång, utpressa CIA på pengar. “För många kockar förstör soppan” heter det ju, men jag känner mig ändå rätt lugn. Joel och Ethan levererar alltid.
09. Australia
Baz Luhrmann är äntligen tillbaka i regissörsstolen, sju år efter Moulin Rouge. Nicole Kidman spelar en rik kvinna som ärver en ranch i Australien strax innan andra världskriget, och motvilligt tvingas arbeta tillsammans med en fattig boskapsuppfödare (Hugh Jackman) för att driva 2000 djur genom landet mitt under de japanska bombningarna. Jag tänker vackert kostymdrama, jag tänker förfärade inandningar, jag tänker håriga bröst, jag tänker en brinnande passion som ligger och glöder och fräser precis under den väluppfostrade ytan, jag tänker spännande prövningar som binder de båda huvudpersonerna närmare varandra under resans gång, och jag hoppas innerligt att det ursprungliga ogillandet inte förvandlas till odödlig kärlek förrän åtminstone tjugo minuter in i filmen.
08. The curious case of Benjamin Button
Okej. Ta ett djupt andetag nu, och se till att husets luktsalt befinner sig inom en armlängds räckhåll, för det här är filmen AV regissören till Se7en, Fight Club, Zodiac och The Game, SKRIVEN av författaren bakom Forrest Gump och PORTRÄTTERAD av Brad Pitt. Det är en bisarr (synonym för “underbar”!) historia om Benjamin Button, som föds som en 90 år gammal man och därefter åldras baklänges. Problem uppstår naturligtvis längs vägen, inte minst när han i 50-årsåldern blir kär i den normalt åldrandes Cate Blanchett.
Mitt favoritfreak i Hollywood, Charlie Kaufman, regidebuterar med ett egetskrivet manus om teaterregissören Cotard (Philip Seymour Hoffman), som inför sin nya pjäs omvandlar en gammal lagerlokal till en exakt kopia utav New York. Pjäsen bygger på hans egna liv, och alla skådespelarna är kopior av de verkliga karaktärerna och uppmanas att fritt leva ut sina fiktiva liv i den lilla staden. Alltmedan arbetet fortskrider så börjar dock skillnaderna mellan verklighet och fiktion långsamt att suddas ut… Handlingen är kanske inte fullt lika bisarr som jag hade hoppats på, men det ska givetvis bli mycket spännande att träda in i Kaufmans förtrollade värld igen.
06. Where the wild things are/The fantastic Mr Fox
Två “barn”filmer får dela på sjätteplatsen, och de här två kan mycket väl vara det bästa som har hänt den animerade scenen sedan Shrek och Finding Nemo. I det ena lägret leder Spike Jonze (behöver självklart inte presenteras) Forest Whitaker (The last king of Scotland), Catharine Keener (I huvudet på John Malkovich), Paul Dano (Little Miss Sunshine), James Gandolfini (The Sopranos) och Catherine O’Hara (Best in Show) i adaptionen av Maurice Sendaks klassiska barnsaga om pojken Max, som skapar en egen värld i en skog med magiska väsen där han utnämner sig själv till härskare.
I det andra hörnet står Wes Anderson med Roald Dahls förlaga, som handlar om en slug räv som stjäl kycklingar av elaka, hämndlystna bönder. Anderson i sin tur har samlat ihop stora delar av det gamla gardet som man känner igen ifrån Royal Tenenbaums, Life Aquatic och Rushmore, dvs Bill Murray, Jason Schwartzman och Anjelica Huston, samt utökat styrkorna med George Clooney och Cate Blanchett. Det ska, needless to say, bli oliiidliiigt spännande att se vad två av mina absoluta regissörfavoriter har att komma med i animationsväg!
Jo tack. Jag är väl medveten om att det här är världens tråkigaste blogg just nu. Men jag har inga filmköp att rapportera om, och inga pengar att göra någonting åt det fruktansvärda lilla missödet heller. Och vad händer annars i mitt liv, förutom det spännande utbygget av min filmhylla?! NÄ, JUST DET!!! Fast jo, jag har faktiskt sett Welcome to the dollhouse(2,5/5) idag efter en helt absurd typ tioårig lång väntan… Och for the record så levde den inte upp till mina förväntningar över-huvud-taget.
Hej Kamratposten. En liten fråga som har legat och gnagt mot mitt undermedvetna en längre tid… Har det någonsin inträffat att någon har köpt den perfekta mängden lösviktsgodis? Existerar ens den perfekta mängden lösviktsgodis? Är det någon som någonsin har tänkt tanken “Åh, min mage skulle försätta sig själv i fullständig nirvana om det bara fanns en enda liten romersk båge kvar i påsen”, och sedan faktiskt fiskat upp en sista gyllenbrun liten halvcirkel? Eller är alla som jag, och antingen faller maktlöst tillbaka mot soffryggen med armarna kraftlös hängandes längs sidorna efter att ha försatt sig själv i en godiskoma så svår att varje andetag smärtar, eller (betydligt oftare) fingrar febrilt mot påsens botten på en vild, desperat jakt efter några sista sockerströn eller tunna chokladflisor?
Tacksam för svar
/Chubby “H” fanster 21
Harvey (5/5)
Livet är bra just nu. Det behandlar mig inte längre som om det precis kom på mig i sängen med dess fru, utan nu hälsar vi hövligt på varandra ovanför grannstaketet och ibland ler det till och med lite finurligt och hemlighetsfullt mot mig. Då blixtrar det alltid till lite spefullt i Herr Livs okynniga blick, och jag får en svag känsla av att sömmarna i hans rockärm håller på att alla explodera av alla ess därunder.
Något annat som är bra är James Stewarts rollprestation i Harvey – hell, hela filmen är ett förbannat mästerverk. Stewart spelar Elwood P. Dowd, en oändligt vänlig och social själ som befinner sig i ett tillstånd som bäst kan beskrivas som “delicatly tipsy”, ”a little spiffed”, “a leetle beet drunk” eller “totally sloshed”. Han retar gallfeber på sin syster Veta, som inte längre kan umgås med sina vänner i societeten eftersom Elwood hela tiden insisterar på att introducera de högfärdiga damerna för sin två meter långa, osynliga vän Harvey. Nämnde jag förresten att Harvey är en kanin? För Harvey är nämligen en kanin! Tillslut rinner bägaren över för Veta, och hon bestämmer sig för att lägga in Elwood på stadens mentalsjukhus. Men innan filmen är över får man som tittare en rejäl tankeställning; är det verkligen Elwood som är galen, eller är det hela hans omgivning? Och finns egentligen Harvey på riktigt?
Years ago my mother used to say to me, she’d say, “In this world, Elwood, you must be” – she always called me Elwood – “In this world, Elwood, you must be oh so smart or oh so pleasant.” Well, for years I was smart. I recommend pleasant.
Örnnästet (4/5)
Ett engelskt stridsplan blir nedskjutet av tyska nazister, som tillfångatar generalen och för honom till sitt högkvarter Örnnästet. Richard Burton (surprise surpriiise!) spelar John Smith, en brittisk officier som leder fem andra MI6-agenter och en amerikan (Clint Eastwood) i det storslagna räddningsförsöket. Och storslaget är det verkligen, för inte nog med att Örnnästet ligger beläget högst upp på en bergstopp (som endast är tillgänglig via en övervakad linbana) och är omringat av en militäranläggning med sexhundra män - en efter en blir agenterna dessutom mördade av vad som verkar vara en förrädare inom gruppen…
Örnnästet är typ Ocean’s eleven goes Rambo (fast bra). Burton och Clintan sets out to kick some German ass i två och en halv timme, och de kan bara tacka sina lyckliga stjärnor för att samtliga sexhundra tyska maskinvapen måste ha lämnat fabriken med sneda sikten, haha. Filmen har klarat sig förvånansvärt väl ifrån skrubbsår mot tidens tand, och känns väldigt revolutionerande både för sin tid och hela actiongenren…
… Fast jag kan inte hjälpa att småle lite överseende över hur konversationen med filmens ekonomiansvarige måste ha sett ut:
“Nå, vad säger du? Ska vi få det här överstökat med?”
“För all del, sätt igång!”
“Jaaag vill ha Richard Burton i huvudrollen.”
“Hmm. Jag har hört att han lider så svårt av sin kroniska ledinflammation att han knappt kan lyfta ett glas med ena handen; är det verkligen så genomtänkt att låta honom slåss på ett linbanekorgstak, klättra uppför väggar, dingla i ishackor, hänga i rep…”
“Men den rösten! Den rösten!!!”
“Där har du en poäng. Nåväl, jag hoppas bara att du betalar honom i direkt proportion till hur mycket sprit han häller i sig om dagen.”
“En dollar per glas borde väl räcka?”
“Men… men… men!!! Det blir ju en miljon dollar!!!”
“Äsch, inte alls!”
“Jag tänkte väl, he he he, för det vore ju rena rama vansi-”
“En miljon dollar plus en generös procent av intäkterna!!!”
“… Ah…”
“Fast om det kommer ut att Richard får mer betalt än Clintan så kommer Clintans blick förstås att mörkna, och jag blev skakad ända in i märgen av att se hans kisande, hotfulla ögon i Den onde, den gode, den fule häromåret. Så låt honom plocka upp 800 000 smulor från bordet också, innan han svänger sin navelsträng* över våra huvuden likt en väldig piska.”
“Och flygplanen? Om det kanske skulle räcka med att han bara rammade dem med plogbilen…”
“Nej! Jag känner definitivt att alla fem flygplanen måste fatta eld efter den lilla stöten, och sedan explodera i ett brandhav!”
(Gällt) “Mmm…”
“Och jag vill ha trettio – nej femtio! – nej hundra!!! – dynamitknippen som exploderar i eleganta mötesrum.”
(Antecknar) “Hundra…”
“Och bomber! Och granater! Och kulsprutor! Och bilkrockar! Och avancerade stunttrick! Och fallskärmshoppare! Och mer explosioner!”
“Och blodet då? Ska vi använda oss utav det välkända konceptet med sirap, karamellfärg och vatten?”
“Jadu… Vad kostar en burk sirap nuförtiden egentligen?”
“Hmm… 14,90 på ICA.”
“Herregud!!! 14,90?! Försöker du ruinera mig eller, din ohederliga tjuv?! Kommer inte på fråga! Tss! Fjo… Fnys! Jag har väl aldrig varit med om maken…! 14,90! Det var det vä - Du får sparken! Hör du det?!”
“Sir! Gode, barmhärtige sir! Förlåt mig, min herre! Jag… jag… öh… jag har ett annat förslag!!!”
“Nå. Låt höra!”
“Öh… Vad säger du… om… öh… om att kleta ut den svenska husfärgen faluröd över deras ansikten med en slickepott?”
“Men Gud ändå! Det blir perfekt!”
* 1968, när den här filmen spelades in, var Clint uppskattningsvis två år gammal.
Maratonmannen (3,5/5)
När en gammal man omkommer i en bilolycka tvingas brodern, en förrymd nazist från andra världskriget vid namn Szell (Laurence Olivier), att krypa fram ur sitt gömställe och resa till USA för att försäkra sig om att - det för oss okända – innehållet i ett bankfack fortfarande är i tryggt förvar. Szell (baserad på Josef Mengele) var känd som “Den vita ängeln” eller “der Weisse Engel” bland judarna i koncentrationslägren, på grund utav den vita manen av hår som krönte hans hjässa. Nu är han alltså tillbaka med lite färre strån på huvudet, men med desto fler ess (och stiletter) i rockärmen. Maratonlöparen Babe (Hoffman) blir ofrivilligt indragen i leken när hans bror (Roy Scheider) stapplar in genom dörren blek som aska och med nerblodad skjorta, ty Szell är övertygad om att brodern avslöjade hans hemlighet innan han dog… And, well, we couldn’t have that, now could we?
Maratonmannen är stundtals väldigt brutal; den ökända tortyrscenen med Hoffman i tandläkarstolen är inte det mest magstarka som man tvingas bevittna. Första halvan av filmen är mer eller mindre bara en presentation av karaktärerna, men efter ungefär en timme trappas spänningen upp med hjälp av några hisnande jaktsekvenser (till fots, förstås) och som vanligt är det svårt att avgöra vem man kan lita på och inte. En spännande film, som tyvärr saknar den där lilla extra knorren som hade gjort den till ens tidlös thriller.
