Kommentarer (0)

Ni vet hela grejen med jungfru Maria? Att hon blev gravid utan befruktning och det? Jag tror mig ha funnit lösningen på den gåtan. Imorse när jag såg på Ally McBeal (as you do) så inleddes avsnittet med Sherry darling på saxofon. Snorre hajade till på andra sidan rummet och slet blicken från datorskärmen,  intresserad mot sin vilja av “denna vedervärdiga serie”.

“Ooo, bra låt!”

(Det var ingången jag väntat på) “Ohh jag VET! Det är faktiskt egentligen bara skitbra låtar med, men tyvärr märker man inte det eftersom det. alltid. är. några. jävla. tjejer. som. sju-” och sen tystnade jag mitt i en mening. För i samma stund tog sångaren plötsligt form framför mina ögon. Robert Downey Jr. Som sjöng Bruce. Jag förlorade helt ärligt medvetandet under några euforiska sekunder.

De tre ögonblicken med högst attraktionsfaktor just nu:

1. Då öppnades plötsligt salsdörren på vid gavel, och Rhetts silhuett syntes mot det matta ljusskenet bakom honom. Han såg väldig ut, väldigare än hon någonsin sett honom. En skräckinjagande, ansiktslös, svart kropp, som vajade av och där den stod.

- Var god och håll mig sällskap, Mrs Butler, sade han, och hans röst lät en aning grötig.

Han var full, och dolde det inte. Hon hade aldrig förr sett honom berusad, hur mycket han än druckit. Hon tvekade, obeslutsam, utan att svara honom, men han lyfte handen med en befallande åtbörd.

- Kom hit, för fan! röt han.

2. Robert Downey Jr som sjunger Bruce. Yep, you heard me! Om inte annat så får jag signalera fram det budskapet via Morse-kod (från min hjärtmonitor).

3. När Rooney tar sig in i straffområdet, på ett sätt som osökt för tankarna till ett bowlingklot som förvandlar käglorna till brasved. Personen som kläckte genidraget att man skulle börja dela ut gula kort för avdragna tröjor skulle inte vilja möta mig i en mörk gränd, that’s all I’m sayin’. Särskilt inte nu när Wayne överlägset leder skytteligan med sina 21 mål (iofs, 21 förlösningar på en säsong would have taken its toll).

Det får räcka så för stunden. Känner att jag kommer vara fertil långt upp i 90-årsåldern redan som det är…

BONUS: Uppdrag – att nästla sig in i McCartney-familjens genpool. Upptäckte nämligen precis att sonen James har dragit en rejäl vinstlott ur Moder Naturs hatt…

Kommentarer (0)

Mer manustjat å intresseklubbens vägnar. Eftersom ett av kriterierna lyder “Måste innehålla minst ett sångnummer” (och eftersom min arbetsmoral är nere på noll just nu) så tänkte jag presentera topp 3 spontana sångscener någonsin. Över hundra år filmhistoria reducerade till tre (sjukt opretto) punkter. Har jag – Gud bevare mig! – glömt någon?

3. Can’t take my eyes off of you – Deer hunter

Det blir ju helt enkelt inte grabbigare än så här. Liksom. Skägg, biljard, öl och… flanellskjortor! Det gillar vi! Egentligen skulle man iofs även kunna lista topp 3 “Can’t take my eyes off of you”-ögonblick, men… (FYI: Deer hunter, 10 orsaker att hata dig och Sammansvärjningen)

2. Say a little prayer – My best friend’s wedding

Av alla män som vi kvinnor har förlorat slaget om genom åren, så sörjer jag nog förlusten av Rupert Everett allra mest. Jag menar. Titta bara på honom! Nu kanske det är den sena timmen som talar, men jag skulle nog vilja påstå att George Downes är den roligaste birollskaraktären någonsin. Varför spara på krutet, liksom? Blogga på sparlåga? I THINK NOT!

1. Tiny dancer – Almost famous

Javisst! Såhär ska det se ut; en spontan gruppsång efter regelboken. Nog för att jag inte kan hymla med att Almost Famous råkar vara en utav mina favoriter… Scenen när storasystern slår igång Simon and Garfunkels “America” och viskar “Look under your bed. It will set you free” knockar mig ta mig fan varenda gång!

Kommentarer (6)

Okej, here goes:

Antalet…

… vänhäng (in order of appearance): 12 (Rami, Ludvig, Anton, Hanna, Sanna, Hannes, Nils, Kicki, Peder, Jimmy, Matilda, Sandra)

… prestigefyllda Mario Kart 64-dueller: 11

… prestigefyllda vinster i prestigefyllda Mario Kart 64-dueller: 2

… filmer (sedda): 10 (Sherlock Holmes, Iron man, The Reader, In Bruges, Måndag hela veckan, The Imaginarium of Dr Parnassus, Pojken i randig pyjamas, Avatar, Måndagar i solen, En julberättelse)

… filmer (införskaffade): 18 (After hours, Kiss kiss bang bang, The Scarlet pimpernel, The fall, Carnivale säs 1, Curb your enthusiasm säs 1-6, Blåsningen steelbook edition, Tjuren från Bronx, Battlestar Galactica The Complete Series, Den röda filmen, Den vita filmen, Den blå filmen, Iron man, Arrested Development The Complete Series, Nick and Norah’s infinite playlist, Vicky Christina Barcelona, Frost/Nixon, Inside the Actor’s studio: Icons – Robert Redford, Paul Newman, Clint Eastwood och Barbara Streisand)

… jobbtimmar: 79 (alldeles lagom)

… gånger jag spolade tillbaka och såg om alla Tony Stark/Pepper Potts-scener i Iron man: 4

… personer jag missunnar med en styrka av tusen brinnande solar: 2 (Mrs Robert Downey Jr – människan är (och detta kan jag konstatera efter att ha suttit och blängt på ca fyrahundra youtubeklipp) JÄTTEJÄTTEKÄR! Fortfarande!!! – och the soon-to-be Mrs Robbie Williams)

… bokade hembiljetter: 0

… snoozningar imorse: 12

… Matador-avsnitt: 5 (i det minsta laget)

… telefontimmar: Åh men typ en miljard. Varför ska jag vara ensam om att – åtminstone fem år too late – plötsligt återuppliva (man bör svänga sig med mumierelaterade facktermer när man talar om såna här uråldriga svartkonster) tonårsrevolten?

… timmar ägnade åt packningsångest: 17

… timmar ägnade åt att faktiskt packa: 0

… dagar nyårslöftet (äta och leva nyttigt) höll i sig: 0,8 (Gick på bio på nyårsdagen – excellent move) (Okej, det slår mig nu att jag bröt det ännu tidigare, under omständigheter så ovärdiga och patetiska att jag inte ens vill prata om det…)

… schyssta julrim (mottagna): 3 (“Don’t ye go searchin’ no moose, in yo’ red new shoes”, “(Det paket du skulle få, den dag du fyllde tjugotvå…) Trots att det är ett minne blott – Grattis Anna i efterskott!” samt “Game should have hold it, Ebay should have sold it, I should have known it” inklusive en berusad tomte och uppmaningen att “Pick ye poison!” mellan Mario Galaxy och Mario Party 8. Jag valde att plead insanity och köpa Super Mario Bros istället.)

… schyssta julrim (till andra): 2 (Varav ett will get me and my sorry ass thrown in jail)

Kommentarer (2)

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? En film! HAHAHA skämta ba!

Höll du några av dina nyårslöften? Nuuueeer. Höll en pampig begravning för dem på nyårsdagen, typ.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, mina vänner har den goda smaken att inte syssla med sånt snusk!

Dog någon som stod dig nära? Nej, lyckligtvis inte.

Vilka länder besökte du? … Next question! Nej förresten, Polen!

Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010? Någon att retas med! Och självdisciplin. Och en film på mitt CV.

Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas? Spontant? 4-5-7:e juni (Brucekonserterna på Stadion)

Största misstaget? Oh thousands…

Har du varit sjuk eller skadat dig? Hmm…

Bästa köpet? Matadorboxen och Beatles Rockband. Och Ray Davies-biljetten som Lisa lyckades knipa åt mig fastän det egentligen var slutsålt. Och så gjorde jag ett fantastiskt fynd i en gammal vinylaffär strax innan jul; det höll på att kosta mig jobbet (gjorde en rekordsprångmarsch från Folkets park till stationen på tio minuter) men det var det värt!

Vad spenderade du mest pengar på? Fridhem, suck.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Ja, mycket, bland annat ett par snälla ord från oväntade håll. Men största glädjeexplosionen var helt klart när Bruce och bandet rev av Detroit Medleyt den 5:e juni, jag tappade kontrollen över Alla kroppsdelar och sociala beteenden.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009? Old time religion av Arlo Guthrie, som har spelats på varenda Fridhemsfest sedan Paolo började i klassen.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Lite ledsnare, tror jag.

Vad önskar du att du gjort mer? Sanna svarade “tränat”, jag svarar lite mer utstuderat “gått ner i vikt”.

Vad önskar du att du gjort mindre? Missat fordon.

Hur tillbringar du julen? Med kliva-upp-sju-ångest.

Blev du kär i år? What on earth for? S-N-O-R-R-E, my main man!

Favoritprogram på TV? Klovn och Matador, kärlek vid första ögonkastet.

Bästa boken du läste i år? One day – David Nicholls

Största musikaliska upptäckten? Salem-Al-Fakir, typ. 2009 är ju inte direkt 1968 eller 1974, eller hur?

Något du önskade dig och fick när du fyllde år? En tårta!

Något du önskade dig men inte fick? En tjusig figur och ett böljande hårsvall. Thanks very much, God.

Vad gjorde du på din födelsedag 2009? En konstig film med Nils och Hannes.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja. Att IPRED-lagen aldrig gick igenom.

Hur skulle du beskriva din stil år 2009? “ABSIG”  (Alla-byxor-spräckta-i-grenen.)

Vilken kändis var du mest sugen på? Stephen Merchant, Toby Stephens, Hugh Laurie och Wayne Rooney.

Vem saknade du? Izla

De bästa nya människorna du träffade? Kristen Anderson-Skjern och Frank Hvam… Jaha, på riktigt? Då svarar jag nog faktiskt Nina Sigurd, hon verkar helskön! Har bara goda saker att säga om henne.

Kommentarer (0)

Topp tre Johanna-citat den senaste tiden:

1. Jag kommer ut från toaletten strax innan skolan börjar och ska precis kasta mig ut genom ytterdörren när jag plötsligt hör ett kvidande, plågat läte från Johannas sovrum. “Ååååååhhhhh näääääääääääeeeeeeeeeee” klagar hon hjärtskärande, och min känslomässiga radar ger omedelbart utslag. Mätarna spränger genom taket när jag inser; hon har gråten i halsen. Vänta lite nu. Vad har hänt? De tänkbara scenarierna rusar genom mitt huvud. Är hon sjuk? Har någon dött? Vad?!?  “Vad är det?!” ropar jag med en hel värld av oro i rösten, och intar instinktivt någon sorts hjältemodig stridsposition a’la Robin Hood utanför hennes dörr. Tystnad. Sedan (i en helt normal röst): “Jaha, är du fortfarande hemma?” Ja. Vad hände? “De visade ost på teven…” … Ost? “Ja… Den såg så god ut.”

2. Patrik är och hälsar på och vi har precis haft typ tjugo spontana gruppkramskalas i köket, när Johanna med tindrande ögon ropar “Det är så kul att du är här och hälsar på oss! Lova att du stannar hos oss hela tiden! Att vi får ha dig för oss själva hela helgen!”… och ja, allt det hade väl varit bra – kanske rent utav vackert! – om inte vart och ett utav de där kursiva orden hade åtföljts av två ivriga finska pinnar till händer som hysteriskt pekat på sig själv (och bara på sig själv) ca tusen gånger i minuten.

3. Följande samtal utspelar sig över telefonen:

Johanna: “Hej! Kan inte du komma hem nu?”

Jag: “Nej, jag måste ‘hmm-hmm-hmm:a’ åt ‘Hmm-Hmm’ först”

Johanna: “Jaha. Ska det bli kul eller?”

Jag: “Ehhh… Eller… Jo. Jo det ska det! Absolut!”

Johanna (ögonblickligen, skrämmande dödssäker på sin sak): “Jaha, ‘Hmm-Hmm’ sitter bredvid. Men okej vi hörs sen!”

Kommentarer (0)

HNNNGHHH!!! jfdajjasjkjkjaskjfaöaoaoahoaefe… Okej, om ni har tid att lyssna en stund så ska jag förse er med en rationell förklaring till varför jag står och bankar pannan blodig mot en tegelvägg såhär.

1. Det går inte att få tag på säsong ett av Wayne Rooney’s Street Striker. Gååår inte!!! Jag hade betalt en halv förmögenhet för en dvd, jag hade gladeligen åkt i fängelse för nedladdning, jag hade gjort vad-som-helst för att lägga beslag på  ett exemplar. But c’est imposible. (HAHA! Läste precis att han riskerar att bli straffad nu för att ha mimat “12 men” in i kameran efter förlusten i söndags, vilken hetlevrad liten rebell va! :D)

 

 

2. Var med om ett mkt spännande experiment igår när jag – inom loppet av några ynka timmar – plöjde igenom alla scenarier i A beautiful mind/The aviator i kronologisk ordning. Med andra ord gick jag från att vara ett framgånsrikt geni vars storslagna visioner inte visste några gränser…  till ett schitzofrent skal av mig själv som bodde i ett övergivet skjul i skogen och kissade i glas. Släpade med mig elva affischer från Umeå efter höstlovet, som absolut skulle upp på väggarna igår efter ett plötsligt infall av kreativitet. Nu kanske jag bör skylla “missräkningen” som uppstod på min uppväxt i faluröda skidstugor eller de stora svarta hålen i min fysikbildning, för hur det än var så hade  livet inte förberett mig på att ett enda rum tydligen kunde vara utrustat med TRE jävla cementväggar.

Hence – tejp. Hence – 22 upphängningslister inhandlade i onödan. Hence – inte mindre än  nio gånger ryckte jag till av ljudet av klistret som släppte mot betongen, och det ovärderliga pappret störtade ner i avgrunden. Hence – lika många gånger stod jag med tungspetsen i mungipan och pannan rynkad i djupa, fokuserade veck, och tejpade med en kristlig tålmodighet upp dem igen. Alltmedan Johanna stillsamt iakttog spektaklet ifrån min säng i stormens öga,  och utstötte då och då tunga suckar och skakade dystert på huvudet åt den strida ström svordomar som lämnade mina läppar. Vaknade imorse av ett… bekant…  ljud, såg mig omkring på fyra helt kala väggar (nä okej, tre stycken hade faktiskt överlevt natten, men bland offren räknades bl a min signerade Mando Diao-poster samt Borta med vinden-dyrgripen) med ett utstuderat lugn, vadade fram till garderoben bland knövliga pappersbollar som stod mig upp till knäna, och slängde ner det avsågade hagelgeväret i den gamla träningsväskan innan jag gick till skolan.

3.  Houseförfattarna. Så var vi här igen. And the merry go round, round, round. Jag vet att det inte borde bekomma mig i den grad som det faktiskt gör, men jag är så himla känslomässigt involverad i House och Cuddys relation att deras smärta är min smärta. Och ibland får House en speciell blick som bara… det… han… åh… precis…  exakt… som… när…  ja, mitt hjärta snörps ihop vill jag lova. Jag säger som Bridget angående Darcy och Elizabeth; de är mina representanter på kärleksfronten. Och nu  har David Shore faktiskt förgripit sig på mina envisa turturduvor one too many times, måtte han förlora vårdnaden en gång för alla! Dock kul att House kikade ner i Cuddys urringning så att hans ögon nästan trillade ur hålorna, innan han kallade hennes mjölkprodukter för Patty och Selma. Great minds think alike:

E1 berättar med darrande röst,
att “Peter hade smeknamn för mina bröst.
‘Rattar’, ‘pattar’ och ‘kvinnliga behag’,
‘Patty & Selma’, ‘Thelma & Lousie’ och ‘Gud Faders genidrag’”.

(Tilläggas bör att  House ändå drog det längsta strået med fortsättningen: “What? It was a  compliment! They’re always sssmokin’!”)

 

Kommentarer (4)

Vi vet alla vilka det är, de manliga männen. Närhelst vår närmaste (herr)bekantskapskrets plutar med underläppen, lägger armarna i kors, och tjurar: “Typiskt er tjejer, ni faller alltid för the bad boys. Ingen vill ha en snäll och genomtrevlig kille!”, så stryker vi ömt undan en lock ur deras panna, lägger huvudet på sned, ler tillgivet och säger: “Nej nej nej neeej, så är det inte alls“… Medan vi i hemlighet tänker: “Damn straight we don’t want no mama’s boy!!!”

De manliga männen. De som – om de får sitt ben avhugget när de klyver ved – bara utbrister “I’m okay, I’m fine, put the leg in the freezer and hand me a beer, we’re almost done“. De som irritirat slår undan dina hjälpsamma händer och mellan sammanbitna tänder väser: “It’s nothing. Just a scratch”, och sedan donerar det förlorade blodet till hisscenen i The Shining. Ja helt enkelt de testosteronstinna kraftpaketen med svett- och oljefläckar över hela sin gudasända uppenbarelse, som makes bad look oooh ever so good!

Men det spelar ingen roll hur ofta de kastar sig undan explosioner, desarmerar bomber, hänger utför stup, voltar bilar i San Fransisco och tar över spakarna i flygplan med ena motorn on fire och den andra på Atlantens botten… Det är inte förrän den hårda fasaden rasar samman och blottar ett blödande, pinat hjärta som vi kvinnor lägger handen på pannan och blir alldeles knäsvaga av åtrå. Det finns med andra ord inget som är så hjärtskärande som när de manliga männen gråter. Inget!!!

So without further ado, I give you en lista över sju passionerade karlakarlar med svullna tårkanaler och rinnande näsor.

#7 (hedersomnämnande): Stanley Kowalski (Marlon Brando) i “Linje lusta”

Har ni nånsin hört talas om uttrycket “I think, therefore I am”? Bra! Inga konstigheter där va? Och nästa universiella sanning är väl lika otvivelaktigt självklar den med:

Marlon Brando’s crying, therefore it’s hot!

#6: Scrooge McDuck i “A little something special” (samt lite då och då, faktiskt)

Vad ger man till någon som redan har allt? Det frågar sig Ankeborgs invånare när det närmar sig McDucks 50-årsjubileum i staden, och lokaltidningen erbjuder en miljon dollar till den som lyckas lista ut det rätta svaret. Helt befängda förslag varvas med sådana som verkligen spelar på den gamla snåljåpens strängar, men Scrooge vägrar ge med sig och erkänner på sin höjd att världens alla förlorade skatter “vore hans andrahandsval”.

Just som Scrooge beordrar sin sekreterare att avbryta tävlingen – eftersom ingen någonsin kommer kunna förse honom med hans innersta önskan – så hör han en röst bakom sig. Och att döma av pennan som formligen exploderar i hans hand, samt de nervösa svettpärlorna som omedelbart bryter fram i pannan på honom, så är han väldigt medveten om vem rösten tillhör. Goldie O’Gilt. Kvinnan som drugged him, robbed him and left him to die ute i snön i Klondike  för över femtio år sedan, och som han aldrig riktigt kunnat glömma sedan dess. De är båda två hårda som flinta, envisa som mulor och vill ha pengar mer än någonting annat i världen… och man kan ju bara spekulera i vad som egentligen hände under den där månaden då han kidnappade henne och tvingade henne att arbeta i sin gruva…

Goldie förklarar att hans familj och vänner ville ge något alldeles särskilt till mannen som redan har allting som pengar kan köpa. Någonting som bara hon kan ge honom; “just a little something… special!”. Sedan rycker hon tag i den gamle gubbens polisonger, drar hans huvud till sig, och kysser honom rakt på munnen med ett ljudligt -SMACK-. Bilden ovan illustrerar vad som händer efteråt, och är inte det hjärtknipande fint så vet jag inte vad som är det! (Notera även hur han står lutad mot skrivbordet, som om knäna är på väg att ge vika under honom… Den sentimentala gamla dåren!) En passionerad hatkärlek som har pågått i femtio år, och tydligen inte drar sig det minsta för att fortsätta i femtio år till. :D

#5 Clayton ‘Jonesy’ Jones i “Carnivale”

Jonesy haltar omkring på festivalområdet som om han vore Indiana Jones och Dr House’s förlorade kärleksbarn. Trots att hela hans kropp formligen radierar en helt enorm dragningskraft, så såg säkert jungfru Marias sänggavel mer action i sina dagar (om hon så bara badade i spunky water). Jonesys bästa vän Stumpy tycker – som sig bör – att det är ett förfärligt slöseri att hans “pojkar” på sin höjd får se dagsljuset, och ordinerar en natt med karnivalens glädjeflicka.

Rita Sue tar sig (förståeligt nog) an uppdraget, och låter långsamt hans hängslen glida ned över axlarna och ignorerar (förståeligt nog) totalt  hans svaga protester när hon sträcker sig efter byxknapparna.

När hon så får syn på hans missbildade knä stannar hon helt upp i sina “ministrationer” och stirrar stint på den monstruösa bölden med ett oläsligt ansiktsuttryck, medan Jonesy obekvämt vrider och vänder på sig under hennes forskande blick. Han suckar tungt och vänder skamset bort ansiktet med en generad rodnad brännandes på kinderna, då hon plötsligt lutar sig fram och kysser den ärrade svullnaden. Hela hans kropp fryser till, hans andetag kommer i häftiga, orytmiska flämtningar, käken darrar, och sedan skrynklas det stiliga ansiktet ihop och ögonen svämmar över av tysta tårar. Gud. Jag vet inte hur det är med er, men det där med komplex slår då verkligen close to home för min del. Och vad ska jag egentligen ta mig till när det är Dr Gregory Houses tur att vrida igång vattenverken? Huuuga!

#4 Mattis i “Ronja Rövardotter”

Mattis som rider genom skogen och vrålar “Jag har inget barn!!!” (med det buskiga skägget alldeles vått av tårar) krossar – nej, pulveriserar – mitt hjärta under en känslomässig slägga varenda gång.

#3 George Bailey (James Stewart) i “Livet är underbart”

Okej, okej. George Bailey lever väl inte direkt upp till SAOL*:s definition av begreppet karlakarl, det medger jag. Men när han (efter ett helt liv av goda och osjälviska gärningar) blir bestulen på sin årsinkomst och riskerar att ruttna bort i fängelse, så… ja. Händerna skakar okontrollerat när han formar dem till en bön, han blinkar hastigt bort tårarna, och rösten bryts flera gånger medan han talar. Och om han nånsin påstods sakna någonting på manlighetsfronten, så tar han igen det tusenfalt när hjärtevärkspotentialen istället brakar genom taket.  

“Dear Father in Heaven, I’m not a praying man, but if you’re up there and you can hear me, show me the way. I’m at the end of my rope. Show me the way, God.” 

Och som svar på hans böner vänder sig mannen intill honom om, greppar tag i hans krage, och smäller till George rakt över munnen så att han stupar baklänges och faller handlöst mot golvet. Legendary!

* Sannas och Annas Omättade Lusta

#2 Edward Rochester (Toby Stephens) i “Jane Eyre”

1800-tal. Kostymdrama. BBC. Jane Eyre har, efter över ett år ifrån sin buttre arbetsgivare, äntligen insett att hon älskar honom och påbörjar den långa resan tillbaka till Mr. Rochester. Det borde vara upptakten till en flodvåg av tårar värdig Tsunami-vågen, fullt kapabel till att förlägga resten av New Orleans under vatten… eller hur? Och det här var verkligen inget undantag. Man kunde nästan ha ställt klockan efter det. Jag drog ett häftigt andetag och spärrade upp ögonen när hon fick syn på honom i skogsbrynet. Jag satte handen för munnen och lutade mig framåt till dess att jag nästan ramlade av stolen när hon råkade trampa på en torr pinne. Jag kved förtvivlat “nej, nej, neeej!!!” med kvävd röst och gömde ansiktet bakom darrande fingrar när han plötsligt såg upp. Och sedan höjde Mr Rochester ena armen och den fruktansvärda föraning som börjat gro i mitt bröst slog plötsligt rot och blommade ut med en hastighet värdig Jack och bönstjälken när jag såg vad han höll i sin hand. Åhh! Ångesten är så fruktansvärt påtaglig och brutal att den nästan slår luften ur en, och resten av scenen försvinner i en suddig dimma av tårar. Se se se!!!

#1 Rhett Butler i “Borta med vinden”

Den byroniske hjälten i destillerad form; hans personlighet har slipats i decennium efter decennium, likt en droppsten, och blivit en stenhård, totalt opåverkbar karaktär vars enda möjlighet till interaktion med andra människor är att provocera dem. Redan vid första anblicken liknas hans svartmuskiga ansikte och hotfulla uppsyn vid en pirats, och sedan får varken vi läsare eller Scarlett något tillfälle att ändra på den uppfattningen.

Rhetts rovdjursvita tänder blottas i ett retsamt varggrin vare sig hans far stryker honom ur familjebibeln, Mrs Elsing kallar honom för en “huggorm, som vi har närt vid vår barm” eller hans livs kärlek ränner efter en annan karl och växlar mellan äkta män oftare än andra byter underkläder.

Antingen är han bara djupt känslomässigt störd, eller så tog han brandmännen alldeles för mycket på orden när de instruerade “locket på” in case of emergency. För hur hårt han än blir driven mot svartsjukans och smärtans rand, så sticker han alltjämt ner händerna i fickorna, förvandlar sitt ansikte till en nonchalant mask, höjer retsamt på ögonbrynen, ler, och säger någonting så förolämpande och sant att det ter sig absolut nödvändigt för Scarlett att låta porslinsföremål segla genom luften. Inte undra på att våra arma flickhjärtan inte riktigt vet var de ska ta vägen när fasaden väl rasar samman efter typ tio år.

När hon till slut glädjestrålande kom till hans dörr för att säga honom att Scarlett var bättre, var hon oförberedd på den syn som mötte henne. På bordet bredvid sängen stod en halvtömd whiskeybutelj, och rummet ångade av lukten. Han såg upp på henne med blanka, uttryckslösa ögon, och hans haka darrade trots hans ansträngningar att bita ihop tänderna.

- Är hon död?

- O nej. Hon är mycket bättre.

Han sade: – Å store Gud, och gömde ansiktet i händerna. Hon såg hans breda axlar skaka som av köldrysningar, och medan hon full av medömkan betraktade honom, förvandlades hennes medlidande till förfäran, ty hon förstod att han grät. Melanie hade aldrig sett någon man gråta, och minst av allt hade hon tänkt att hon skulle få se Rhett göra det. Rhett, så älskvärd, så spefull, så obetingat säker på sig själv.

Det förtvivlade, kvävda ljudet av hans snyftningar skrämde henne. Hon fick en fruktansvärd tanke att han var berusad, och Melanie var rädd för berusade män. Men när han lyfte på huvudet och hon såg en skymt av hans ögon, gick hon hastigt in i rummet, stängde försiktigt dörren efter sig och gick fram till honom.

Och när karln sedan börjar tala med bruten stämma, och begraver huvudet i Melanies knä medan han förtvivlat drar och sliter i hennes kläder, så exploderar plötsligt ens egna tårkanaler och sprutar vågräta kaskader av vatten över rummet likt två trasiga brandposter. Nä, våra stackars flickhjärtan vet verkligen inte vart de ska ta vägen.

Kommentarer (3)

Well, anyway, I was walking down along the street and I heard this voice saying, “Good evening, Mr. Dowd.” I turned around and here was this big six-foot rabbit leaning up against a lamp-post. I thought nothing of that because when you’ve lived in a town as long as I’ve lived in this one, you get used to the fact that everybody knows your name.

HA HA!!! Ni hör ju själva vilket magiskt citat! Åhhh… Har helt snöat in mig på filmer som är baserade på pjäser sedan jag såg om Who’s afraid of Virginia Woolf  häromdagen. Funderade faktiskt som hastigast på att köpa dramat i bokform, sjunka ihop likt en säck potatis i baksätet på någon gammal buss med en låda vin under armen som enda kompanjon, och upprepa ”What a DUMP-UH!” till dess att chauffören får nog och slänger ut mig på en dismal spot in Greenland. Men jag vet mkt väl hur min självkontroll fungerar så fort den får nys om mina planer på att kultivera mig själv. Jag ger henne mitt finger, och den giriga kossan slukar hela handen!!! Och om jag inte håller mina mynt under sträng Gestapo-bevakning, så rasslar det bara till och innan jag vet ordet av det kommer 12 edsvurna män, To kill a mockingbird, Slå nollan till polisen och Billy Wilders samlade verk att trängas med varandra i brevnedkastet.

Andra inspirerande kall som jag har svurit att viga mitt yrkessamma liv åt den senaste månaden:

* Ett stillsamt och vackert drama om en pojke som föds med någon fruktansvärd defekt i ansiktet. Pros: Han tvingas skaffa en personlighet när alla andra ungdomar skaffar sig könssjukdomar. Cons: Han dör. (Mask, Elefantmannen)

* En svart komedi om en sjuuukt otrevlig, bitter och oförskämd man som ingen utom jag gillar. (OBS! Jag talar alltså inte om Snorre! En liten parantes bara, which I can’t stress enough…) (Livet från den ljusa sidan)

* Något, vad som helst, som inkluderar det sjuuukt obehagliga, sätta-drickan-i-halsen och kroka fingret i halslinningen-talet. (“För ett par månader sedan, då min syster dog,  gick det upp för mig att Helge var en mycket renlig man så ofta som han badade…”) (Festen)

Kommentarer (2)

Alla vi filmare åker i samlad trupp till Göteborg nästa fredag för att kultivera oss en aning på filmfestivalen. Och nu har jag precis stått på en bro och blickat ut över det öppna havet, grävt omkring i mina fickor efter plånboken, öppnat upp den på vid gavel och – inte helt utan ett visst känslodarr på rösten – ropat “Flyg, alla mina älsklingar! Flyg!” till sedlarna. Som rasslade iväg med vinden likt lastgamla, skrynkliga fåglar, 550 stycken till antalet närmare bestämt, och svävade bort till någon filmdirektör slash kommunalchefs väntande fickor på andra sidan. Nåväl.

Intresseklubben kan gott passa på att anteckna att följande filmer står på schemat, i nuvarande peppordning (följer härmed Helgonet i Skärholmens exempel och kommer dragandes med listor i tid och otid):

1. Synecdoche, New York

2. Milk

3. Slumdog Millionaire

4. Eldorado

5. Waltz with Bashir

6. God’s office

7. Nightguards

8. Kortfilmspaketet Startsladden

Kommer att bli sjuuukt bra!!! Förresten, är det någon som har ett smaskigt recept på bark och rötter att bjuda på?

Kommentarer (3)

Gud. Kunde verkligen inte slita mig från pokerbordet för att laga någon middag förrän klockan var efter tio,  då jag helst av allt bara ville skita i allting men blev smärtsamt påmind om att jag faktiskt velat göra det här ända sedan jullovet (och precis köpt ingredienser för 150 jävla kronor)…  Så det blev till att vandra omkring i Snorres nyrenoverade kök med samma gapande mun och hänförda, vandrande blick som Alice i Underlandet, medan händerna försiktigt smekte blänkande skåpdörrar och glänsande kastrullock. Satte igång med ett storkok av tagiatelle och spenatstuvning, och hade tanklöst brakat mig igenom ungefär halva matlagningsprocessen då det plötsligt slog mig att jag helt och hållet saknade alla möjliga typer av måttstockar… (Pga innerlig tro som har cementerats sedan barnsben att ingen normalt funtad människa kan vara så ordentlig och förutseende att de samlar på sig sådana saker som  durkslag, decilitermått och skålar under sitt första år som nyinflyttad.) Så mjöl, mjölk, smör, kryddor och spenat åkte i grytan med en nonchalant knyck med handleden, och efter tjugo stressiga minuter stirrade jag bistert ner i det vattniga, mörkgröna slafset som mina 150 kronor hade resulterat i. Satt buttert och åt misslyckad spenatstuvning för fyra personer och försökte som bäst komma på någonting att verka upptagen med inför Snorres återkomst ifrån tvättstugan, då han säkert ville veta “var fan jag höll hus egentligen?!” samt om jag verkligen “trodde det var möjligt att bära upp fyra maskiner tvätt helt på egen hand?!”… då jag plötsligt insåg att jag stod inför ett nytt val, nämligen…:

Att på något sätt frigöra mig från min matkomarelaterade respirator, rulla mig ur tv-soffan, vagga in i köket på nytt, och ställa mig för att maniskt skala och skära frukt i tjugo svettiga minuter… eller stillsamt ligga kvar och låta fyra kilo frukt ruttna bort som förra gången. En halvtimme senare guppade en överfylld fruktsalladstallrik omkring på min och Snorres respektive mage. Sedan halvlåg vi och såg den första halvtimmen av  Who’s afraid of Virginia Woolf (“Ja i helvete vilken sjukt bra rulle det är. Burton och Taylor suger musten ur mig av intensitet” som Mats uttryckte det), och Snorre satt och iakttog när George och Martha trampade och slafsade omkring bland varandras blodiga slamsor till nerver. “Det där är vi om 30 år” sade han plötsligt i förbigående, utan att slita blicken från teven. Jag sade “Pffft!” vilket egentligen inte var en förolämpad utandning utan mer ett ivrigt medhåll fast med sju skedar fruktsallad simultant inkörda i munnen. Därefter började han upprepa allt som Martha sade, fast han ersatte alla väsentliga ord med avancerade Borta med vinden-termer. Det var så sjuuukt jävla roligt och träffsäkert att jag omedelbart tar tillbaka alla de elaka, oförskämda ordalag och dylika smutsiga affärer som jag har fläckat ner Snorres ädla namn med. Ja.  That’s one hell of a sacrifice. Men så roligt var det faktiskt.

Topp fem svartvita filmer som det är varenda människas samhälliga PLIKT att se:

1. Livet är underbart

2. Who’s afraid of Virginia Woolf?

3. Harvey

4. Gilda

5. En dam försvinner

Och hör sen!!!