Kommentarer (0)

(del I, del II, del III)

Vilket jävla elände. Ja, okej, jag vann förvisso (och omintetgjorde därmed Honkens chanser till Superpriset, dvs att vinna 10 omgångar i rad). Och det står numera 8-4 i matcher; ett försprång som är långt ifrån omöjligt att hämta upp. Visst. Absolut. Allt det där är sant. Men det faller liksom i skymundan när man tänker tillbaka på Videon. Den eländiga Videon! “Det där är verkligen inte ditt forum…” sa Honken medlidsamt när vi var i Göteborg, och det kan man ju inte argumentera emot. I synnerhet inte efter detta.

Ibland misstänker jag att jag helt och hållet saknar självdistans. Ni förstår, jag vill gärna inbilla mig att det är en egenskap jag besitter i rätt stor utsträckning, men så fort man kikar bakom fasaden så sitter likt förbannat värdigheten där med blödande sår och ett avsågat hagelgevär medan skotten viner över huvudet, redo att kriga in i döden för denna förlorade kamp. Av denna anledning kom jag mig aldrig riktigt för att berätta vad jag gjorde på en fest för några veckor sedan, till exempel. Well, I’ll tell you what I did! I’ll tell you exactly what I did! Jag gjorde bort mig, det är vad jag gjorde!!! Med hjälp av Hannes obevekliga entusiasm och uppmuntran hällde jag i mig lite för många mojitos, som i sin tur försåg mig med precis rätt mängd mod och dumdristighet för att jag skulle sätta mig ner och “ta ett snack” med alla mina chefer. Det var verkligen en sorglig syn.

Det var mitt livsverk. Ett tal jag hade förberett i åratal. Passionen fanns där, absolut. Men någonting måste ha saknats i mina ögon. “Förståndet” säger vissa. “Kontrollen över skelandet” säger andra. Jag höll i alla fall ett långt brandtal om den vackra fiendeskapen; om hur fundamentalt det är att ha någon som “keeps you on your toes” i alla situationer. Jag knäppte ivrigt med fingrarna för att demonstrera Sam och Dianes giftiga munhugg. Jag viftade omkring med en oskyldig dolk i ett försök att trasa sönder akilleshälar.  Mitt tydligaste minne av kvällen? Uttråkade miner. Det i sig kändes dumt. Och det känns tio resor dummare efter den här förbannade videon, där jag så uppenbart sitter och tror att jag är så jävla rolig när jag i själva verket bara är sjukt sorglig. En tragisk föredetting som inte inser att den inre elden har slocknat för längesedan, och kvar finns inte ens någon glöd. Jag känner mig som en idoldeltagare som plötsligt hör sig själv på teven och inser att de inte kan sjunga över-huvud-taget, fastän den ömma modern alltid hävdat motsatsen.

Nåja. Åter till videon. Om man försöker bortse från mina otroligt fåniga “comebacks” (även om det inte går och fastän man bara vill lägga sig ner och dö), så står det ju klart att även Honken bäddar för en lång vistelse på den absoluta botten. Jag tog honom på bar gärning när han kollade sig i spegeln alldeles innan, och liksom nickade bistert som om han personligen  godkände sin lott ur Moder Naturs hatt.  Och han sade på största allvar “Jag ska bara hämta nåt att äta, det kommer att få mig att se mer avslappnad ut”. HAHAHA. Weeeeeeell now, how did that work out for ya? Jaja, vi kör väl genomgången som vanligt…

00:01:  …jaha! Och hur många kilon har du gått upp sen senast då, Anna? 10? 15? Du tyckte alltså inte att det var alldeles tillräckligt redan som det var? Take a good, long, hard look on those eyes, ’cause this may be the last time you’ll ever see them…

00.13: Hurra! Den “avslappnade” uppvisningen har börjat! Honom kan man ju absolut inte ta med på vernissager, det ser ni väl!

00.20-00.25: Anna tänker efter länge och väl, men vet inte vem denne Hjalmar Branting är. Anfall är dock bästa försvar, så hon avfyrar… den första extreeemt styltiga förolämpningen (som saknar såväl elakhet som finess) av många! Visst låter det förresten lite som att jag läser ifrån cue cards?

00.38: “Bränt barn skyr elden”, my ass!!! Här kör jag igång igen med nyvunnen vigör blott sekunder efter det första nederlaget, bara för att misslyckas om möjligt än mer kapitalt.

00.43: Tjocka människor ska inte sitta och vagga fram och tillbaka på fläsket. Tjocka människor ska inte sitta och vagga fram och tillbaka på fläsket. Upprepa det här mantrat till dess att du lär dig!!! Fetto!!!!!

00.49: HAHAHA! Tycker fortfarande att det är en sjukt rolig kommentar, fortsättningen på en förolämpning som började i januari. Här ser man också hur storhetsvansinnet vaknar till liv och genast slår ut i full blom i den bördiga jorden…

01.52: Notera blicken. Någonting tänds i de där mörka kolbitarna. Han snubblar över orden i sin iver att leverera nästa mening, för han vet att han sitter på “The Bomb”. Skämtens president.

02.02: Vart tog skratten vägen?

02.04: Paniken. Vart håller de hus?!?

02.05: Hallå? Jag skulle ju få stadens nyckel av borgmästaren, vad händer?! Kan någon tala om för mig vad som händer?!?

02.07: Oooch – nu! – rasar fasaden! Härligt! Se hur han kastar värdigheten över axeln och liksom bara rasar handlöst ner från sina höga hästar. Han slutar aldrig falla! Jag tror inte mina ögon, men han. slutar. aldrig. falla.

02.09: Nå, det kan i alla fall inte bli värre.

02.10: Oh. Oooh… Pizzan… Oh, God, it’s worse. The pizza… It… It’s everywhere! I munnen, hängandes i kladdiga rester ur mungipan, i knät… My eyes, my eyes!!! Yet I can’t look away! Som en bilolycka, gott folk! Som en bilolycka!
osv osv osv.

Kommentarer (2)

En ny Kung av kart-runda stundar inatt. Kul!!! Och titta bara på det där lilla gnagaransiktet som Gud glömde. Jag kommer osökt att tänka på när Ricky frustrerat ropar “At no point did a beetle shag a leaf!!!” när Karl (bless him!) menar på att det var så vandrande pinnar blev till i begynnelsen. Nå, Ricky, du hade visst fel ändå, och beviset ser du ovan… Och den där groteskt oproportioneliga munnen har allt någon extra enfaldig kommentar på lager ikväll, jag känner det på mig! 

Förresten så backfirade min onda plan igår. Satt som mest och beklagade mig för Marcus över att filmerna faktiskt varit rätt bra, då Bengt oanmält susade förbi och sa: “Vad pratar ni om? Måns Wide? Han är ju ett geni den killen, otroligt begåvad!”.

Kommentarer (4)

(del I, del II)

Suck. Det står för närvarande 7-2 till Honken. Detta är egentligen inte någonting som jag gärna talar om, men försöker jag sopa resultatet under mattan en gång till så lär det ju bli ett jävla liv… och har man med skåningar att göra så är ju att ge dem en anledning till att öppna munnen det sista man vill!  Det här innebär i alla fall att han är fyra consecutive vinster ifrån Superpriset, och sex ifrån den totala segern. Huh. Jag har hört att Sydamerika är fint såhär års?

Honken var mycket belåten när vi tittade igenom materialet efteråt, och tyckte att det var den bästa videon hittills eftersom den “speglar våra sanna personligheter så väl”. Av samma anledning satt jag och vaggade fram och tillbaka i fosterställning, likblek i ansiktet och med kallsvetten strömmandes i strida floder. Herregud. Är ju en social outcast. Man skulle ju haft större lycka med att återinföra Mowgli till civilisationen, än detta mumlande freak! Chrrrrist. Undrar om Milford Academy fortfarande tar emot ansökningar?

00.17: Den kontemplativa hakstrykningen… ungefär lika visuellt motsägelsefullt som att se typ Newton sitta och sprätta iväg snorkusar.

00.30: Se hur hans blick liksom mjuknar upp och förvandlas till chokladsås när han tänker tillbaka på sina tidigare bedrifter. Den självkärleken, den självkärleken!

00.33: “Och vann tre…” (håller upp två fingrar, pausar, tänker efter, inser att han har fått sig själv att framstå som en idiot IGEN, och försöker slutligen släta över det hela genom att långsamt fälla upp det tredje fingret)

00.58: “I champions leauge-finalen mot Milan 2004″ (avdelning “Google är förvisso bara en armslängd härifrån, MEN jag tänker sätta min intuition vid ratten istället. That’ll work out just fine, I’m sure!”)

01.45: Lampan går igång, Igen.

02.14-02.24: Kanske det roligaste ögonblicket i hela videon. “Skulle du säga någonting?” Ja- “JO! Jag skulle säga det-” Inte sedan En fisk som heter Wanda har jag sett en levande varelse bli så brutalt överkörd.

02.35: Åh. Titta bara på honom. Hur självförtroendet bara rasar likt en skenande hiss för att sedan slås i spillror någonstans vid fotsulorna. “Vänta lite nu… Sa jag verk- näääe… Jag sa väl inte… Guuud, jag tror inte det är sant, lämnade ordet ‘kuriosa’ precis min mun? Jag har aldrig sagt det ordet förut. Jag vet ärligt talat knappt vad det betyder. Hur slank det överhuvudtaget in i den meningen? Varför hatar min hjärna mig? Den sätter alltid käppar i hjulet för mig när jag försöker briljera.”

03.18: Än en gång, blicken. Här vänder Jonas sig till alla svärmödrar i landet, och utan ett ord låter han meddela att han “helst av allt bara vill bli älskad”.

03.55: Och DÄR kanaliserar han David Brents ande genom varenda por i kroppen. Jag lovar. Den hakstrykningen och sängkammarblicken in i kameran är inte regisserad – jag kan inte poängtera detta tillräckligt.

När vi åkte till Helsingborg nästa dag så följde Johanna med. Jag placerades i baksätet såsom skrymmande paket oftast gör, och satt ivrigt och följde deras ordväxling från sida till sida (likt en hänförd tennisåskådare) till en början… Men när det stod smärtsamt klart att båda två helt och hållet hade glömt bort min existens, så lutade jag mig tilbaka i sätet, konverterade till en hatthängare och fällde ner  hörlurarna. Efter typ tjugo minuter vände sig Honken tillslut om och sade några ord, varpå jag formligen vräkte av mig hörlurarna och upprepade “Vad sa du? Vad sa du?!” likt en mossig gammal papegoja… SJUKT glad över att äntligen vara en del av samtalet.

“Jo, kan du ta och torka av bakrutan?”

Jag kände mig som Ben Stiller i Den där Mary när Cameron Diaz passionerat kommer rusandes efter honom sedan han  hållit sitt vackra tal, bara för att – efter en kort paus under vilken hon stannar upp för att hämta andan – berätta att han glömde bilnycklarna. “Visst!” kvittrade jag tappert medan jag blinkade bort tårarna – haha! – och vände mig om för att torka. Efter en stund tillade han mjukt “Anna…”, och jag vände mig långsamt om med nytt hopp i hjärtat. Hade det här varit en Friendsreklam hade jag förmodligen bjudit på tillstymmelsen av ett leende och rodnat klädsamt, samtidigt som världen gick från att vara svartvit till färgsprakande. “Här, torka med den!” fortsatte han bryskt, sträckte över en gammal strumpa, och återvände hastigt till den gemytliga bubblan i framsätet.  Yeeep.

Kommentarer (4)

(del I)

I torsdags  – lite drygt en och en halv månad efter första omgången – var det dags för en ny duell. Jag hade precis pratat med Sanna i telefon och var med andra ord på mitt allra fnittrigaste humör redan innan Honken kom och reducerade Oshos oändliga visdomar till en kaninmetafor. Eller när jag bjöd på “husets specialitet” (risgrynsgröt på tub) och han sträckte över sockret med orden: “Tog jag för mycket nu? Räcker det där verkligen åt dig?” fastän paketet i princip var fullt. Kul. Jättekul.

Efter succén med den förra videon (som fick lysande recensioner av “Klubben för inbördes beundran”), så bestämde vi oss  för att spela in en uppföljare.

Jonas inledde med ett rungande “HEJ!!!” som threatened to shatter the eardrums of the world. Tyvärr kom det inte med i själva videon, men det är iaf vad jag skrattar så åt i början. När jag frågade honom om det efteråt såg han stött ut och förklarade: “Jag kände att jag ville inleda med energi!”

“Nu fick jag lampan i huvet också”  (Senaste nytt: Ranelid skjutsas i ilfart till akuten med blödande öron.)

“JAAAAEEEH!!!” (Fråga inte. Just don’t.)

“Så… Nu… Eh… Andra delen av… öh… av… öh…” (SE BARA HUR HAN TÄNKER! SE BARA! Hur han fumlar efter orden, greppar efter halmstrån…  Man kan nästan höra hur hjulen däruppe gnisslar och spjärnar emot. De är inte vana vid arbete, det ser man på en gång. Tillslut blir han tvungen att snegla bort mot fusklappen på teven) “Mario Kart-duellen”

“Anna leder med en vinst mot… eh… två vinster ö-… TR-TVÅ VINSTER ÖVER EN! Alltså hon leder meee… Vi kan inte ha den här videon nu.”

“Du ser hur munnen är väl anpassad för att äta upp såna här stora ord… strax efteråt” (Titta på mig. Jag ser så SJUKT belåten ut när jag väntar på responsen, alltmedan den isande tystnaden breder ut sig i rummet. David Brents odödliga själ kanaliseras genom hela min kropp i det ögonblicket.)

“Eller tala ut såna stora ord som hon menar… Nu har ja-nu har denna videon förstörts.”

Hrrmjagminnsingaexaktaresultatiskrivandestundmenjonaskanhavunnitallatreomgångarnahrrrhrrrm. Jag fick även ta del av Honkens privata mobilvideokollektion; det var SJUKT roligt men tyvärr vägrar han låta göra sig till offentligt åtlöje. Han ser då i syne, den mannen. Tror sig känna av värdighetens närvaro i en miljö där den aldrig har satt sin fot. Men jag kan avslöja att de bland annat inkluderade meningen “Ska ner och ta in tvätten nu!” som om det vore veckans höjdpunkt,  samt “Idag är det den…” följt av typ en minuts(!!!) fundersam tystnad medan han intensivt sökte i minnet efter dagens datum. Så jag vädjar till er, allt kvinnfolk därute! Ni behöver inte ens verka intresserade, bemöt honom bara med en artig vänlighet i kommentarsfältet och be honom skicka klippen till mig. Jag lovar – han kommer att vara som vax i era händer. Sedan låg vi vakna till typ halv sju på morgonen. Nedan följer en Exakt transkription av den sista timmens samtal (på repeat, utan variationer):

Nån utav oss: “NÄ. Allvarligt talat. Nu MÅSTE vi faktiskt gå och lägga oss.”

Nån utav oss: “Jag vet, jag veeet. Åhhh! God natt!”

Nån utav oss: “God natt!”

…

Båda: “Pffffffssssssssshihihihihihihihihihihihihihihi!!!” (Som två fnittriga skolflickor!)

Nån utav oss: “Jag måste bara se videon en gång till!”

(Och det gjorde vi).

Kommentarer (4)

Jag och Honken är ju ett par riktiga virtuoser när det kommer till att hålla låda på det här viset. Han tragglar sig igenom “omgånga- det kommer alltså vara… avgöras… i 25 omgångar. Vinsten kommer… alltså 25 omgångar… bäst-först… har en spelare 13 raka så har han ju vunnit. Eeehhh… Det är ju… ju bäst av 25″, och jag vulgoskrattar som en annan… en annan slamsa (!) och kan inte avsluta en mening om mitt liv så hängde på det. Men spela Mario kart, det kan vi!

OMGÅNG 1: Jonas 142 Anna 138

OMGÅNG 2: Anna 140 Jonas 135

OMGÅNG 3: Anna 146 Jonas 132