Kommentarer (0)

Jag läser om Borta med vinden och fastnade lite extra för de här raderna:

Det var en minnesrik dag i tvillingarnas historia. Senare, när de talade om den, undrade de alltid hur det kom sig att de aldrig tidigare upptäckt Scarletts företräden. De fann aldrig det rätta svaret, vilket helt enkelt var att Scarlett den dagen hade beslutat att de skulle upptäcka dem. Det var för henne en konstitutionell omöjlighet att stå ut med att en man var kär i någon annan flicka än henne själv, och åsynen av India Wilkes och Stuart under mötet hade blivit för mycket för hennes rovnatur.

Och snart kommer Rhett till stan och orsakar sedvanlig tumult i sällskapslivet!

Kommentarer (4)

“Ni tycker om mig, eller hur?”

Det lät mera likt det hon hade väntat.

“Åja, ibland” svarade hon försiktigt. “När ni inte bär er åt som en buse.”

Han skrattade igen och höll hennes handflata mot sin sträva kind.

“Jag tror att ni tycker om mig, därför att jag är en buse. Ni har träffat så få tvättäkta ärkebusar i ert skyddade liv, så jag har hela det obekantas tjusning för er.”

Samtalet tog inte den vändning hon väntat, och hon försökte igen utan framgång att slita lös sin hand.

“Det är inte alls sant. Jag tycker om trevliga män – män som man kan vara säker på alltid bär sig åt som gentlemän.”

“Ni menar män som ni alltid kan hunsa. Det är bara en skillnad i definitionen. Men det spelar ingen roll.”

Han kysste hennes handflata igen, och åter kröp det i hennes nacke av sällsam tjusning.

“Men ni tycker om mig. Skulle ni kunna älska mig?”

“Ah“, tänkte hon triumferande. “Nu är han fast!” och hon svarade med ustuderad likgiltighet.

“Nej, säkert inte. Det vill säga – inte om ni inte ändrar ett uppförande rätt betydligt.”

“Och jag har inte för avsikt att ändra mig det minsta. Så ni skulle inte kunna älska mig? Det var det jag hoppades. För själv tycker jag alldeles kolossalt bra om er, men jag älskar er inte, och det skulle verkligen ha varit tragiskt för er om ni två gånger skulle fått lida av obesvarad kärlek, eller hur käraste? Får jag kalla er käraste? Jag kallar er käraste antingen ni tycker om det eller inte, så det betyder ingenting vad ni säger, men vi måste bevara skenet.”

“Älskar ni mig inte?”

“Säkert inte. Hade ni hoppats det?”

“Inbilla er inte fullt så mycket, är ni snäll.”

“Ni hade hoppats det! Tyvärr måste jag svika era förhoppningar! Jag borde ju älska er, för ni är så förtjusande och har alla möjliga onyttiga talanger. Men det finns så många damer som är förtjusande, och som har talanger och är lika onyttiga i tillvaron som ni. Nej, jag älskar er inte. Men jag tycker väldigt mycket om er – för att ni har ett så tänjbart samvete, för er själviskhet, som ni sällan bryr er om att dölja, och för er sluga, praktiska syn på saker och ting, som jag är rädd för att ni har fått i arv från någon inte alltför avlägsen bondeförfader.”

Bonde! Han förolämpade henne! Hon började fräsa utan att finna ord.

—

Ja förlåt att jag tjatar, men det är ju bara så sjukt jävla bra!!!

Kommentarer (4)

Manx bad mig ju att publicera “fler guldkorn ur fanficvärlden” häromveckan (jag tänker inte låtsas om att sagda förfrågan följdes av: “det är en sjuk, sjuk genre”)…  Och jag mottog precis beskedet att en utav mina absoluta favorithistorier – kanske den allra, allra bästa av de ~500 jag läst! – kommer att uppdateras imorgon efter ett halvårs väntan. Aight, here goes. Några månader har gått sedan Rhett lämnade Atlanta och livet börjar långsamt återfå sin stilla tjusning i Charleston, då den anonyma signaturen Lars Cotheart plötsligt börjar smutskasta honom i den lokala tidningen.

Och så kommer Scarlett till stan, och istället för att vara det känslomässiga våp…  den – dare I say it? -  kristna själ… hon plötsligt och omotiverat förvandlas till i typ alla andra fanfics, så kommer hon rustad upp till armhålorna med hemliga vapen och en beslutsamhet av stål. Tänk er Jodie Foster och Mel Gibson i Maverick, tänk er Sam och Diane i en viktoriansk miljö. Hon föreslår ett vad; de ska tävla i skytte, ridning och poker. Vinner Rhett är han fri – vinner Scarlett måste han ge deras äktenskap en andra chans. Ni hör ju själva hur bra det här är.

(Det har ju tydligen gjorts en film om di två också, vilket förstås känns lite sekundärt i sammanhanget)

Offering one slender, dainty hand, she made the motion to seal the wager. “So, do we have a deal, Captain Butler?”

He hesitated for only a split second, the shred of good judgment he still possessed screeching things like, “You’ve been here before,” “Don’t do this,” and “What are you, some kind of an idiot?” He ignored this good judgment because when it came to her, he always had.

He grasped the hand and they both felt a tingling rush of something…a spark, one that delighted her and disconcerted him. Still, it didn’t stop him from grinning and saying,

“We have a deal, Mrs. Butler.”

The last bit of good judgment (let’s call it, say, Geoffrey) screamed in exquisite agony before dying a slow and painful death. In a small corner of Rhett Butler’s soul, there is a memorial to it, with this inscription, “Here lies Geoffrey, Rhett K. Butler’s last bit of good judgment. He lived a good, if not productive, life.”

Kommentarer (0)

 CORRIEARKLET (n.)

     The moment at which two people approaching from opposite ends of a long
passageway, recognice each other and immediately pretend they haven’t.  This
is to avoid the ghastly embarrassment of having to continue recognising each
other the whole length of the corridor.

CORRIECRAVIE (n.)

     To  avert the horrors of corrievorrie (q.v.)  corriecravie  is  usually
employed.  This is  the cowardly  but  highly skilled process by  which both
protagonists continue to  approach while keeping up the  pretence that  they
haven’t noticed each  other – by staring furiously at  their feet, grimacing
into  a notebook, or studying the  walls  closely  as if  in a mood of  deep
irritation.

CORRIEDOO (n.)

     The crucial moment of false  recognition in a long passageway encouter.
Though  both people  are perfectly well aware that the other is approaching,
they must eventually pretend  sudden  recognition. They now look up  with  a
glassy smile, as if having spotted  each other for the  first  time, (and are
particulary  delighted to have done so) shouting  out ‘Haaaaaallllloooo!’ as
if to say ‘Good grief!! You!! Here!! Of all people! Will I never.  Coo. Stap
me vitals, etc.’

CORRIEVORRIE (n.)

     Corridor  etiquette  demans  that  one  a  corriedoo  (q.v.)  has  been
declared,  corrievorrie  must  be  employed.   Both  protagonists  must  now
embellish  their  approach  with  an  embarrassing  combination  of  waving,
grinning, making  idiot faces, doing  pirate  impressions,  and waggling the
head from side to side while  holding the other person’s  eyes  as the smile
drips off their face, until with great relief, they pass each other.

Kommentarer (2)

Åh, både jag och Hannes är helt nyförälskade i 30 rock. Hannes ser kanske 20 avsnitt om dagen, medan jag brukar landa på den mkt mer hälsosamma siffran av ungefär åtta. Det är en sån härlig känsla att ligga vaken mitt i natten och bita i handens baksida medan man försöker hålla sig för skratt för att inte väcka hela huset. Påminner lite om mina Tysklandsdagar då jag för första gången läste Mil Millingtons sjuuuukt roliga ”Things my girlfriend and I have argued about”:

“I’m going to get our broom”. She was winding down the window as we sped closer to the gutterers. “Are we supposed to let them steal stuff and just get away with it?” She stabbed at the horn and leaned her head outside. “Give us back our broom!”

“Please. Please – I’ll buy you a new broom.”

“I don’t want a new broom. I want them to give us back the broom they stole.” She shot off the horn again. “Give us back our brooooom!”

“Oh Jesus.” I opened the top of the bag and let my head flop forward into it so I couldn’t see. I could hear Ursula talking to herself next to me, firing herself up with thoughts on the subject of brooms and theft. Soon I felt the car come to a halt and I lifted my head out of the bag. We’d pulled up at some traffic lights, pulled up right behind the van. Ursula was unbucking her seat belt and opening the door banging her horn at the same time. I saw a face appear in the window at the back of the van. It had a vague “Wonder what that is?” expression which jumped straight to one reading “Oh, dear Christ!” when it saw Ursula. The head pulled back rapidly, out of sight; presumably to talk to the driver, because a second later the van’s wheels squealed and it flung itself across the traffic lights, which were still on red. Ursula already had one foot out of the car. She froze in surprise for the briefest moment before bellowing after the van, “Come back with our broom, you bastards!” and ducking inside again. She snatched the car into gear.

“Let’s take a second to think about this…” I said, just before my head was flung backwards on the headrest as she stamped on the accelerator.

As we flew across the junction, I registred a car coming in the other direction, straigt towards the side of us. I saw the driver pull it into a violent swerve and heard the Doppler effect of his receding horn. Ursula didn’t seem to notice – she as utterly focused on the van that was racing down the road ahead, desperately trying to lose us.

“OK Jung’s – laßt mal sehen wie gerne ihr diesen Besen wirklich wollt*” said Ursula with the kind of smile you’d expect to see on someone strolling into a government building with explosives strapped on their body.

* OK – let’s see how much you really want that broom

Kommentarer (0)

Toalettläsningen@ Snorre är even better!

Hennes ansikte fick en otäck grönblek färg, och fräknarna trädde fram över näsan, och hennes mun förvreds som Geralds i hans vildaste vredesutbrott. Hon rusade upp med ett oartikulerat skrik, som kom mumlet av röster i rummet intill att plötsligt tystna. Snabb som en panter stod Rhett bredvid henne med sin tunga hand över hennes mun och armen hårt om hennes midja. Hon kämpade med honom som en vansinnig, försökte bita hans hand, sparka hans ben, skrika ut sin vrede, sin förtvivlan, sitt hat, hela den sårade stolthetens vilda raseri. Hon vred och vände sig åt alla hålla i hans järnhårda grepp, hennes hjärta höll på att brista, och det trånga snörlivet nästan kvävde henne. Han höll henne så hårt, så brutalt, att det gjorde ont, och handen över hennes mun klämde obarmhärtigt mot käkarna. Hans ansikte var blekt under solbrännan, hans ögon hårda och ängsliga. Till slut lyfte han upp henne från golvet, tog henne i sina armar och satte sig med henne i stolen, där hon fäktade och sparkade i hans knä.

- Älskling, för Guds skull, sluta! Tyst! Skrik inte. De kommer inrusande hit i nästa minut, om du skriker. Lugna dig. Du vill väl inte att yankees ska se dig så här?

Hon var alldeles likgiltig för vem som såg henne, likgiltig för allt annat utom för sin vilda önskan att slå ihjäl honom, men en domning grep henne. Hon kunde inte andas, han kvävde henne; hennes snörliv var som ett järnband som tryckte ihop henne; hans armar, som hon kände omkring sig, kom henne att skaka av hjälplöst hat och raseri. Så blev hans röst svag och otydlig, och hans ansikte ovanför hennes började snurra i en kväljande dimma, som blev tätare och tätare, tills hon inte längre såg honom – eller någonting.

När hon sakta simmade upp till medvetandes yta igen var hon trött ända in i märgen, matt, omtöcknad. Hon låg bakåtlutad i stolen utan hatt, Rhett smällde hennes handleder, medan hans svarta ögon ängsligt granskade hennes ansikte. Den hyggliga unga kaptenen försökte tvinga i henne konjak och spillde den tafatt nerför hennes hals. De andra officerarna trängdes rådvilla omkring henne och viskade och svängde med händerna.

- Jag – jag måtte ha svimmat, sade hon, och hennes röst lät så avlägsen, att den skrämde henne.

- Drick det här, sade Rhett och tog glaset och höll det mot hennes mun. Minnet återvände, och hon gav honom en matt blick men var för trött för att orka känna någon vrede.

- Drick, för min skull.

Hon svalde och storknade och hostade, men han tryckte glaset till hennes mun igen. Hon tog några stora klunkar, och den starka vätskan brände i hennes strupe.

- Jag tror hon är bättre nu, mina herrar, sade Rhett. Jag tackar er å det hjärtligaste. Meddelandet att jag kommer att bli avrättad var för mycket för henne.

De blåklädda herrarna skrapade med fötterna och såg besvärade ut, och efter att ha klarat struparna några gånger och harklat sig tågade de ut. Den unga kaptenen stannade i dörren.

- Om det är något mer jag kan göra…

- Nej, tack så hjärtligt.

Han gick ut och stängde dörren efter sig.

- Drick lite mera, sade Rhett.

- Nej.

- Drick.

Hon svalde ännu en klunk, och värmen började strömma ut i hela hennes kropp och hennes darrande ben återfick sakta sin styrka. Hon stötte undan glaset och försökte resa sig, men han tryckte ner henne igen.

- Ta bort era händer. Jag ska gå nu.

- Inte än. Vänta ett ögonblick. Ni kan svimma igen.

- Jag svimmar hellre på gatan än jag stannar här hos er.

- Det gör detsamma. Jag vill inte att ni svimmar på gatan.

- Låt mig gå. Jag avskyr er.

Vid hennes ord smög ett svagt leende över hans ansikte.

- Det låter mera likt er. Ni måste visst känna er bättre.

Hon låg avslappnad en liten stund och försökte samla sin vrede till hjälp, försökte uppbringa all sin styrka. Men hon var för trött. Hon var för trött för att hata eller bry sig om någonting längre. Misslyckandet låg blytungt över hennes själ. Hon hade satt allt på spel och förlorat allt. Inte ens stoltheten hade hon kvar. Det var det oåterkalleliga slutet för Tara, för dem alla. En lång stund låg hon tillbakalutad med slutna ögon. Hon hörde hans tunga andetag tätt intill sig, och den brännande hettan av spriten kröp så småningom över henne och gav henne en bedräglig känsla av kraft och värme. När hon till sist öppnade ögonen och såg på honom, hade hennes vrede återvänt. När hennes sneda ögonbryn drogs samman, kom Rhetts gamla leende tillbaka.

- Nu mår ni bättre. Jag ser det på er ilskna uppsyn.

Kommentarer (0)

Vår toalettläsning @26A är guld värd.

“Morelli hade alltid haft ett högst tidsbegränsat intresse för förhållanden. Visserligen hade han drabbats av anfall av beskyddarinstinkt gentemot mig, men jag stod inte alltid så högt på prioriteringslistan. Jag var en god vän, som Terry Gilman och som den förbannade tjejen, vem i helskotta det nu var.

Alltså, tänkte jag, var Morelli kanske inte något idealvirke till en äkta man. Och då hade jag inte ens räknat med det faktum att han inte ville gifta sig. Jaha, och då återstår bara finalfrågan: var jag kär i Morelli? Visst fan var jag det. Jag hade varit kär i honom sen jag var sex år.

Jag daskade handflatan i pannan. “Öh.”

Morelli sneglade på mig.

“Jag funderar lite bara”, sa jag.

“Vilken tanke du måste ha kläckt. Du slog ju nästan knockout på dig själv.”

Kommentarer (2)

Och om en 1,93 m.ö.h lång man som tornar sig högt över din 164 centimetersperson plötsligt stannar upp i sina rörelser, stirrar ursinnigt på dig med något vilt och brinnande i blicken, innan en mörkröd vätska börjar rinna ur näsan på honom inte är en tillräckligt beskrivande bild för att du ska återuppta din karriär som sängvätare, så låt mig demonstrera vad jag menar med “To the pain!”.

Prince Humperdinck dove for his weapons, and a sword flashed in his thick hands. “To the death” he said, advancing.

Westley gave a short shake of his head. “No,” he corrected. “To the pain.”

It was an odd phrase, and for the moment it brought the Prince up short. Besides, why was the fellow just lying there? Where was the trap? “I don’t think I quite understand that.”

Westley lay without moving but he was smiling more deeply now. “I’ll be only too delighted to explain.” It was 5.50 now. Twenty-five minutes of safety left. (There was five. He did not know that. How could he know that?) Slowly, carefully, he began to talk.

[...]

“The first thing you lose will be your feet,” Westley said. “The left, then the right. Below the ankle. You will have stumps available to use within six months. Then your hands, at the wrist. They heal somewhat quicker. Five months is a fair average.” And now Westley was beginning to be aware of strange changes in his body and he began talking faster, faster and louder. “Next your nose. No smell of dawn for you. Followed by your tongue. Deeply cut away. Not even a stump left. And then your left eye-”

“And then my right eye and then my ears, and shall we get on with it?” the Prince said. It was 5:54.

“Wrong!” Westley’s voice rang across the room. “Your ears you keep, so that every shriek of every child at seeing your hideousness will be yours to cherish – every babe that weeps in fear at your approach, every woman that cries ‘Dear God, what is that thing?’ will reverberate forever with your perfect ears. That is what ‘to the pain’ means. It means that I leave you to live in anguish, in humiliation, in freakish misery until you can stand it no more; so there you have it,  pig, there you know, you miserable vomitous mass, and I say this now, and live or die, it’s up to you: Drop your sword!”

The sword crashed to the floor.

The Princess Bride av William Goldman. Läs den. Läs deeen, damn you!!!