Bekymmer, bekymmer, bekymmer. Julafton kommer ju som bekant redan den 16:e november i år, när Columbia Records släpper The promise: Darkness on the edge of town story”-boxen. Och ja, Born to run-jubileumet var väl typ det bästa skivsläppet någonsin när det begav sig, men superlativen räcker inte till för att ens börja beskriva den här utgåvan. Vi snackar alltså originalskivan remastrad, två skivor med 21 outgivna låtar/outtakes, en 90 minuter lång dokumentär om inspelningen, en filmad konsert från 2009 när bandet spelar igenom hela skivan, tolv konsertklipp mellan 76-78 (till exempel:
Lite kul att Agnetha Fältskog x10 rusar upp på scenen. Men satan i gatan vad tjusig han var på den där tiden, mina hormoner skenar typ som hästar på grönbete), samt en konsert från -78 filmad i sin helhet (26 låtar!). Utöver detta får man även med en kopia av hans anteckningsbok med alternativa texter, anteckningar och konsertbilder, en t-shirt och en affisch. Vilken sjuhelvetes julklapp, jag darrar bara jag läser om det. Prislappen? 850 kronor. Plus moms, 285:-. Och frakt, 322:-… :(
Men lite glädje också: bokade precis en biljett hem till Umeå över helgen! Mamma ringde för två veckor sedan och berättade att hjärtmedicinen äntligen börjat verka. :D
Face ok, body splop! Det här är inte ubneder de värdigaste av förhållanden, men ok! Ok ok ok! Guldcitaten haglar idag:
Hannes: “Men varje gång jag ser 30 rock så tänker jag bara att Tina Fey själv har skrivit alla dialoger med Alec Baldwin, så då blir de ju liksom inte så dissande…”
Nils: “Men vaddå, det är ju precis samma sak som Jerry i Seinfeld!”
Hannes: “Jerry Seinfeld är väl inte med i Seinfeld heller!!!”
Och Honken sa faktiskt en mkt rolig sak idag över telefonen:
“Ja din värdighet bara sjunker och sjunker och sjunker när man läser din blogg… Det senaste var ju riktigt ovärdigt, det finns inte mhycket människa kvar i det skalet” osv osv or words to that effect.
“Ja, haha, fast det där har förlorat nyhetens behag för mig, att bli tagen för en uteliggare likosm”
Klockan är 00.57 och jag och Sheild ska precis slå igång Hot Fuzz.
Förresten. Satt utanför kontoret och pratade i telefon med honom tidigare under dagen, då en brysk mansröst plötsligt fräste: “Det här är ingen jävla sittplats!!! Eller… jobbar du härintill?”
“Ja?”
“Jaha. Då är det ingen fara. Jag trodde du var en… ja, en sån där…” sade han svävande, och pekade längs gatan mot ett gäng Situation Stockholm:are. Jag hade på mig mina nyaste kläder. Och klippte mig för en vecka sedan.
Andreas: Jag är grymt sugen på det nya pingisbordet!
Måns: Kan du spela?
Andreas: Nej, men jag tänker lära mig!
Måns: Anna! Vad blev det i set 4 och 7 i pingisen häromveckan nu igen?
Andreas: Hahaha!
Måns: Visst blev det elva… nu ska vi se… noll? Va? Du fick väl inte en enda poäng?
Anna: Hmm. Vad har du på dig?
Måns: Den här?
Anna: Officierrocken, ja.
Måns: Den har jag ju haft ända sedan Muggla-(eh?)-Superprinsen. Men jag var tvungen att byta ut guldknapparna – innan såg det för mycket ut som en maskeradkostym.
Anna: Hmm.
Måns: Du tycker fortfarande att det ser ut som en maskeradkostym?
Anna: Mmm.
Måns: Vet du vad Anna? (tar på sig skorna och gör sig redo att gå ut, men stannar till i dörröppningen och vänder sig om) Jag diskuterar gärna mode med dig vid tillfälle! Hejdå!
Hoooboy! Vaknade halv ett, tänkte “faaaaaaaaaan, vad gööööör du din feta rulltårta, såhär kan du faktiskt inte bete dig när du har ett jobb att sköta!!!”, kom på att det var lördag, somnade belåtet om och sov till klockan två, och gick ner till stan för att köpa en våg, en sopkorg och en present till syrran. Kom naturligtvis hem med Förnuft och känsla och Elizabeth I till mig själv istället. Ja och så tänkte jag orden “Idag börjar det! Mitt nya liv! Nu är det äntligen över, fettets grymma tyranni!” medan munnen - exakt samtidigt! - sade orden: ”Ja och så vill jag ha en läsk och en chocolate chip cookie till min smörgås, tack!”.
Det var förresten en mycket traumatisk upplevelse att se Matadorboxen i hyllan på Åhlens. Inte för prisets (899:-) skull, ty den är förstås värd vartenda öre. Men jag stod och iakttog den i fyrtiofem minuter (not in that way. Jag pratade faktiskt i telefon samtidigt. Först med Snorre, då jag sa: “Okej. Nu vill jag att du tackar för maten, ursäktar dig, reser dig från bordet, springer iväg in på toaletten, surfar in på imdb.com från din iphone och ser vad Elizabeth I har fått i betyg” (det gjorde han inte. Han la på.), sedan med Måns som sa “Det här var ett helt meningslöst samtal och du är inte till nån nytta överhuvudtaget, varför föddes du egentligen? Det fanns väl dagen efter-piller redan på 80-talet? Du lever en totalt menlös existens, inga spöken kommer besöka dig på juldagsmorgonen för jorden hade varit en bättre plats utan dig, och allt som du kan göra gör Kathy Geiss redan bättre!”, sedan med Hannes som sa “Skit i det och kom och drick öl med mig och Nils istället!” och slutligen Herman som faktiskt assisterade mig och ironiskt sade “Varför välja, när du kan köpa båda?”), och inte en enda människa ägnade den så mycket som ett ögonkast! Jag säger då det, att om Matador hade varit en kvinna och jag en man så hade jag sagt henne detta:
I might be the only person on the face of the earth that knows you’re the greatest woman on earth. I might be the only one who appreciates how amazing you are in every single thing that you do, and in every single thought that you have, and how you say what you mean, and how you almost always mean something that’s all about being straight and good. I think most people miss that about you, and I watch them, wondering how they can watch you bring their food, and clear their tables and never get that they just met the greatest woman alive. And the fact that I get it makes me feel good, about me.
Hmm. Fast i och med det här slocknade tyvärr både utekvällslusten och kostymdrama-peppen, och nu vill jag bara ligga i min säng och goffa i mig smoothies och se Matador och Livet från den ljusa sidan på repeat. Är det förresten NÅN som håller med mig om att Dödligt vapen 3 har den hetaste hångelscenen någonsin?
Ibland känner jag mig som Oskars lilla välgörenhetsprojekt. Antingen ser han nån form av oslipad svan i mig, eller så vill han bara (mer troligt) marinera ankan lite innan han lägger den på grillen. Det går nämligen inte en dag utan att han kommer med uppmaningar som: “Ta av dig mössan!”, “Gå till tandläkaren innan du dör!”, “Börja snusa!”, ”Sluta småäta!”, “Far hem!”, ”Sträck på dig!”, “Köp inte på dig en massa skit som du inte har nån använding av!”, “Skaffa glasögon!” osv osv. Häromveckan var det mitt sociala umgängesliv som granskades under lupp, och det blev ju en synnerligen snabb inspektion eftersom jag inte har något.
“Kom hem till mig och se på film då!” föreslog han, så det gjorde jag. Han visade mig till en soffa stor som ett genomsnittligt baltiskt land och där slog jag mig tacksamt ner medan han irrade omkring och letade efter högtalarsladdar, balanserade projektorn med en vattenpasslig noggrannhet, gav mig nåt att dricka, visade upp sin samling uppstoppade djur (inkl en ekorre med stickad mössa) och försökte laga mina glasögon.
“Vilken film vill du se?” frågade han, och började bläddra igenom alternativen. “500 days of summer” höll jag på att säga, men vågade inte ens yttra orden när testosteronet hängde så tungt i luften. Istället öppnade jag munnen för att säga något, kom på bättre (livsförlängande) tankar, stängde den igen, och drack nervöst en klunk luft ur mitt tomma glas. Tillslut bestämde vi oss för The Wolfman, och herreminje vilken dynga! Jag somnade efter typ tio minuter, och sen dess har alla inbjudningar till framtida filmkvällar mystiskt uteblivit.
Haha. Mina ögon ser ut att vada fram genom kinderna för att få sig en sista skymt av dagsljuset, likt någon som försöker överbemanna en krockkudde. Som tur var ser den gamla reptilhjärnan alltid till mitt bästa, och har försett mig med tre ordentliga blaffor till finnar så att jag verkligen lyser upp som ett fyrtorn nu när jag inte längre ser någonting. Nu saknar jag bara en t-shirt med orden “If found, please return to ICA:s lösviktsgodisavdelning” och sen kan jag äntligen omyndighetsförklaras!
Bilden är i alla fall tagen under en av de allra bästa Fridhemskvällarna från förra vintern. Patrik var på besök i några dagar och han och Johanna hällde i sig kaffedrinkar like it was going out of fashion tomorrow, medan jag var den fulländade bilden av en vulgär, överviktig, angry english sort of a lady i medelåldern (utan att bistås av så mycket som en droppe sprit). Är med andra ord glansig av svett, rödflammig och helt omedveten om stora klickar smält glass över hela ansiktet på nästan varenda bild. Sedan hade vi en fototävling där vi skulle se vem som kunde se allra dummast ut, och jag kom på en hedersvärd andraplats fastän jag inte ens försökte. Kvällen avslutades med att jag och Patrik låg uppe hela natten och spelade Mario Kart och åt litervis med apelsinchokladglass.
Nu har vi typ inte hörts av på ett par månader, men häromdagen damp följande mail ner i inkorgen:
Okej.
Here’s the deal.
Nu vill jag att du skriver något som jag ska regissera.
Här är punkterna:
Den enda utgångspunkten är att det ska vara ROLIGT, ingen mening eller bla bla bla. Och utgångspunkten är du och jag – tycker vi det är roligt gör vi det.
Du skriver. Jag regisserar.
Max 15 sidor.
Tre dialoger. That’s all it is. Folk som pratar. Filmen består av tre dialoger som klipps emellan på något sätt.
Kan utspelas var som helst mellan vilka som helst.
Tona ner ambitioner, BARA tänka på oss själva. Vad vi vill göra och vad vi vill se. Skriv nåt för dig själv.
Skriv då bara tre dialoger som är typ fem sidor each.
ETT gemensamt tema – vad? Eller inget tema alls? Personligen tycker jag nog så meningslösa dialoger som möjligt, absolut inga stora “livsteman”… Fast ändå kanske gemensamma teman?
Olika tidsåldrar – alltså att ena paret är gammalt, ena ungt och ena nåt annat etc. etc. eller alla par som pratar i samma åldrar?
Har du tid och lust?
Ehhh… Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag har!!! Sjukt bra initiativ! Och som om Patrik inte redan varit in my good books ända sedan nollningen på Fridhem, så har han äntligen börjat läsa Mil Millingtons “Things my girlfriend and I have argued about” också! Får hela tiden sms i stil med “Berättade just för en ‘kollega’ va min bok handlade om: ‘rolig bok, en snubbe i england som bråkar mycket med sin flickvän och har ett meningslöst jobb’ ‘ usch då, låter inte trevligt’ ‘nänä, det är kul, på ett roligt sätt’ ‘jaja, hoppas de löser det till slut då’ #tystnad#. Suck” och “Sid 139-152. Först Pel, Tracey och Roo snackar jane austin, sen pel och ursulas bedsidesnack om hans kuk. Aah. Jag bubblar samt halvvrålar. Välte min o’boy och tystade ner en halv strålterapiavdelning.”
Snorre! Snorre!!! SNORRE!!! Glöm förhandsbokningen av Fifa 11, glöm Manchester Uniteds bortaställ, glöm Segwayturen… här kommer jag nämligen med den bästa presenten man någonsin kan önska sig!!! In-for-ma-tion! Nej men. Har du nånsin sett nåt så vackert?
Pratade med Oskar – min eviga stöttepelare och personliga mentor – häromdagen, samtidigt som jag bläddrade igenom några bilder på syrran. Jag måste ha haft en drömsk och frånvarande glans i blicken eller nåt, för plötsligt sade han:
“Tss. Sådär ser ju du också ut. Om du går ner 200 kilo.” Och så log han älskvärt och uppmuntrande.
The mantle of spinsterhood was definitely on her shoulders now.
She was twenty-three and looked it, and so there was no longer any
need for her to try to be attractive.
Pluggar film på Fridhems folkhögskola och ger självdisciplinen ett ansikte... not.
Ja och så skulle jag hemskt, hemskt gärna vilja föda Wayne Rooneys barn. Tack så mycket, Gud, för din odelade uppmärksamhet i den här frågan.
Kommentarer (0) 
