I lördags (den 22:a) var det alltså dags att se våran egna superhjälte, awesome man, Stephen Lynch på Chinateatern i Stockholm. Jag och Octopussy skulle kliva upp i den okristligt tidiga gryningen (på riktigt denna gång, dvs vid sju, och inte nån gång efter elva som jag vanligtvis menar med gryning), och kvällen innan satt jag och mamma i godan ro och såg på The night of the Iguana… och sen åt vi i godan ro lite mat… och såg i godan ro på Gordon Ramsey’s program… och sprang i all panik ut i tvättstugan eftersom det hade tagit mig närmare åtta timmar att tvätta fyra maskiner… och sedan duschade jag i godan ro… och sedan var klockan 02, så jag tog till flaskan och dränkte mina sorger och mitt självförakt i godan ro… och sen sprang jag omkring som en huvudlös höna och packade och diskade och städade och gömde tvättkorgar för pappa Clints hökögon eftersom jag inte orkade vika kläderna… och sen gjorde jag mig hemmastadd i tv-soffan och låg och slötittade lite på The good son.
Sedan drabbades jag av insomnia, klockan närmade sig 03, och jag övervägde att skicka iväg ett självhatande sms till Octopussy… Ångrade mig dock när jag insåg att hon förmodligen låg och sov sedan flera timmar tillbaka som en lydig, förståndig liten flicka. Lyckades tillslut falla in i en orolig sömn i alla fall, bara för att tjugo i fyra bli väckt av ett sms ifrån henne… Ha ha ha!
Octopussy och hennes apartmentie (motsvarighet till roomie) hämtade upp mig några minuter efter åtta, och jag vaggade belåtet ut till bilen fullproppad av varma tonfiskmackor och med Richard Burton-biografin ordentligt förankrad under armen. “Har du ätit frukost?” frågade Octopussy från framsätet, och jag nickade glatt och gav kaggen en stolt klapp. ”Men din idiot!” skrattade hon. “De serverar ju frukost på planet!”. Frasen “Men din idiot!” skulle för övrigt komma att upprepas många gånger under resans gång, bland annat när jag med ett glatt ”I haven’t got a care in the wooorld!”-leende strosade igenom metalldetektorn på flygplatsen med mobil, skärp och stålhätta i skorna.
Sneglade förstulet över på Octopussys frukost när vi satt på planet, i väntan på att flygvärdinnorna skulle anlända med min vegetariska låda. “Mmm…” kommenterade jag lyckligt, och pekade på apelsinjuicen. Och smörgåsen. Och de varma bröden. “Mmm!!! Och yoghurt! Jag älskar yoghurt!!!” kvittrade jag glatt, och gnuggade förtjust händerna när en liten vegetarisk matlåda ställdes ner på mitt bord. Till min oerhörda fasa, och Octopussys lika storslagna och monumentala skadeglädje, innehöll min låda ingen lingonyoghurt! Men hennes skratt fastnade i halsen när hon upptäckte att jag istället hade fått en guldklädd liten Lindh-kanin gjuten i ädlaste choklad. För att inte tala om hur många nyanser som hennes ansikte vitnade när flygvärdinnan knackade mig på axeln och försåg mig med en yoghurt trots allt. HA! Octopussy f.ö. mkt mkt mkt rolig när jag erbjöd henne halva kaninen, och hon med en manisk glöd i ögonen beskrev framtida bloggpostar om hur jag “knappt hade hunnit sätta mig tillrätta i stolen, förrän Octopussy slingrade en slemmig tentakel runt min chokladkaka” osv osv. Tydligen mkt mer sannolikt att jag hade en förnedrande och kränkande plan i bakfickan, än att jag helt enkelt bara ville vara snäll. Tyvärr hade Gud fullt upp den morgonen med att straffa somliga (jag) direkt, för jag råkade minsann slänga bort min halva av kaninen med det övriga skräpet, och när jag ivrigt öppnade juicen skvalpade halva innehållet över kanten och raka vägen ner i mitt knä.
När vi landade i Stockholm hade vi ingenstans att ta vägen i några timmar eftersom incheckningen inte hade öppnat på hotellet än, och ingen av oss hade några pengar att spendera (pga Octopussys stundande New York-resa och den monstruösa Richard Burton-samlingen jag har att finansiera). Jag gjorde en mental anteckning att aldrig äta något mer i mitt liv eftersom byxknapparna hade börjat spänna på ett ytterst obehagligt sätt framåt förmiddagen. Face OK but body splop! Tio minuter senare svängde vi glatt in på ett McDonalds-café. Ytterligare någon timme senare smällde vi upp dörrarna och vaggade över gatan likt två sengravida kvinnor, raka vägen till en 7-11. Octopussy var mkt förnuftig och köpte bara en yoghurt, en tidning och en croissant, medan jag lyckades undvika godishyllans frestelser i ca två sekunder. Fast nu när jag tänker efter så köpte faktiskt Octopussy också godis. Fast bara lite. Och jag åt upp mitt mkt mkt mkt snabbare!
Hotellrummet var galet trivsamt. Octopussy målade upp en idyllisk bild av den kommande morgonen, när vi skulle kliva upp fräscha och utvilade på morgonen, duscha, och sedan glida omkring i frasiga morgonrockar och tofflor som tagna ur Kellogs Special K-reklamen. (Deeet blev inte riktigt av kan jag säga er. Istället sprang vi omkring med hotellfrukostrester i mungiporna (och jag hade till råga på allt inte orkat tvätta av mig sminket sedan kvällen innan) och skramlade i panik ihop våra få ägodelar tre minuter innan utcheckningen.) Vi fick till och med en egen liten fruktskål med vindruvor, physallis och kiwis… Jag tog en bild på Octopussy när hon lekte MacGyver/Freddie Kreuger och gröpte ur sin kiwi med en kniv, men den har tydligen försvunnit under mystiska omständigheter. Shame.
Sedan insisterade jag på att vi skulle lägga oss och titta på Blåsningen. Ja ni ser ju själva. Försökte med våld, mutor och böner att trycka ner skivan i spelaren, alltmedan jag höll dosan i ett krampaktigt grepp. Efter tio minuter stod Octopussy inte ut med att se mig lida längre, så hon lade ifrån sig den dokumenterande kameran, komprimerade hånflinet till en darrande underläpp av återhållet skratt, och bad mig nådigt att maka mig åt sidan. Spelaren slukade såklart lydigt skivan på en gång med Octopussys magic touch. Fnys. De övriga instruktionerna var enkla; “Tryck OK för att komma vidare”. Och som hon tryckte. På OK, på OK med dosan riktad mot teven, på OK med dosan mot teven, och tillslut, med ett hastigt sinande tålamod, på varenda knapp på kontrollen. Det enda som hände var att radion gick igång. ”Flytta på dig”, sade jag världsvant, och slet dosan ur hennes grepp. Jag tryckte på OK. På OK med dosan riktad mot teven. På OK med dosan mot teven. På alla knappar. På alla knappar samtidigt. Hela apparaten stängdes av. Jag slängde ifrån mig dosan med ett frustrerat vrål, slet åt mig Burton-biografin och kastade mig buttert på sängen.
Under tiden hade Octopussy samlat på sig nya krafter och flera nytänkande tillvägagångssätt. “Det här är ett litet knep vi brukar använda oss av på vårat hotell”, förklarade hon slugt, och började sedan rycka vilt i alla sladdar. Därefter slocknade både dvd-spelaren och teven. Sedan följde en vild jakt från min sida efter något sorts instruktionshäfte, medan Octopussy inledde en ännu vildare jakt på mig för att mitt orationella beteende skulle upphöra med omedelbar verkan. Det var ungefär vid det här laget som Octopussy frös till, grep tag om min axel, och allvarligt sade: “Anna…”. Jag lugnade ner mig tillräckligt mycket för att kunna följa hennes blick, och där låg den… tv-dosan… fullt synlig på skrivbordet… en meter ifrån teven.
Tyvärr var filmen så mörk att man inte såg någonting så fort skådespelarna befann sig inomhus, så sedan Octopussy i en halvtimme upprepat “Men GUD vad Robert Redford är lik Brad Pitt! Tycker du inte det? Va? Käken, håret, allt! Jag tror mamma Pitt måste ha bytt ut faderskapstestet. Men gud ÄNDÅ! Dem är ju helt galet lika! Hallå! Du! Tycker du inte det? Va? Duuu?!” (då och då utbytt mot ett “Vaddå? Vad hände nu? Jag fattar ing-en-ting!”) i en strid ström likt en papegoja, så gjorde hon något vettigare med sin (eller ja, egentligen bådas) tid och somnade.
När hon vaknade en halvtimme senare, och sedan jag tvingat henne till att ligga kvar, blunda och hålla för öronen till dess att filmen var slut, så plockade hon fram sin Movie Trivia-bok som underhöll oss i någon timme framöver. Men mitt i ett parti slog hon igång teven igen, och blev alldeles salig av lycka över att de visade… håll i hatten nu… En värsting till syster. Jag försökte febrilt överrösta Whoppie Goldberg med mina frågor, men när Octopussy började sjunga med i gospellåtarna och fanatiskt klappa med i takten medan hon fortfarande låg inlindad i sin lilla kokong så förstod jag att kampen om hennes flyktiga uppmärksamhet var förlorad.
Notera också hennes kliniskt rena sida av sängen, medan jag har spridit fjärrkontroller, böcker, fruktskal och, som Peter Plan med en enda, lång, hopplös blick kunde konstatera omisskänneligen var, en bullpåse från 7-11 vida omkring mig. Nu måste jag dock, strategiskt nog, ta en paus strax innan historien om min förvandling från den fula ankungen till den inte fullt lika motbjudande… öhh… knölsvanen. För jag har jättejättejättebråttom till jobbet! Hurra!!!
VN:F [1.9.3_1094]
Kommentarer (2) 
