Kommentarer (0)

Jag läser om Borta med vinden och fastnade lite extra för de här raderna:

Det var en minnesrik dag i tvillingarnas historia. Senare, när de talade om den, undrade de alltid hur det kom sig att de aldrig tidigare upptäckt Scarletts företräden. De fann aldrig det rätta svaret, vilket helt enkelt var att Scarlett den dagen hade beslutat att de skulle upptäcka dem. Det var för henne en konstitutionell omöjlighet att stå ut med att en man var kär i någon annan flicka än henne själv, och åsynen av India Wilkes och Stuart under mötet hade blivit för mycket för hennes rovnatur.

Och snart kommer Rhett till stan och orsakar sedvanlig tumult i sällskapslivet!

Kommentarer (4)

“Ni tycker om mig, eller hur?”

Det lät mera likt det hon hade väntat.

“Åja, ibland” svarade hon försiktigt. “När ni inte bär er åt som en buse.”

Han skrattade igen och höll hennes handflata mot sin sträva kind.

“Jag tror att ni tycker om mig, därför att jag är en buse. Ni har träffat så få tvättäkta ärkebusar i ert skyddade liv, så jag har hela det obekantas tjusning för er.”

Samtalet tog inte den vändning hon väntat, och hon försökte igen utan framgång att slita lös sin hand.

“Det är inte alls sant. Jag tycker om trevliga män – män som man kan vara säker på alltid bär sig åt som gentlemän.”

“Ni menar män som ni alltid kan hunsa. Det är bara en skillnad i definitionen. Men det spelar ingen roll.”

Han kysste hennes handflata igen, och åter kröp det i hennes nacke av sällsam tjusning.

“Men ni tycker om mig. Skulle ni kunna älska mig?”

“Ah“, tänkte hon triumferande. “Nu är han fast!” och hon svarade med ustuderad likgiltighet.

“Nej, säkert inte. Det vill säga – inte om ni inte ändrar ett uppförande rätt betydligt.”

“Och jag har inte för avsikt att ändra mig det minsta. Så ni skulle inte kunna älska mig? Det var det jag hoppades. För själv tycker jag alldeles kolossalt bra om er, men jag älskar er inte, och det skulle verkligen ha varit tragiskt för er om ni två gånger skulle fått lida av obesvarad kärlek, eller hur käraste? Får jag kalla er käraste? Jag kallar er käraste antingen ni tycker om det eller inte, så det betyder ingenting vad ni säger, men vi måste bevara skenet.”

“Älskar ni mig inte?”

“Säkert inte. Hade ni hoppats det?”

“Inbilla er inte fullt så mycket, är ni snäll.”

“Ni hade hoppats det! Tyvärr måste jag svika era förhoppningar! Jag borde ju älska er, för ni är så förtjusande och har alla möjliga onyttiga talanger. Men det finns så många damer som är förtjusande, och som har talanger och är lika onyttiga i tillvaron som ni. Nej, jag älskar er inte. Men jag tycker väldigt mycket om er – för att ni har ett så tänjbart samvete, för er själviskhet, som ni sällan bryr er om att dölja, och för er sluga, praktiska syn på saker och ting, som jag är rädd för att ni har fått i arv från någon inte alltför avlägsen bondeförfader.”

Bonde! Han förolämpade henne! Hon började fräsa utan att finna ord.

—

Ja förlåt att jag tjatar, men det är ju bara så sjukt jävla bra!!!

Kommentarer (4)

Manx bad mig ju att publicera “fler guldkorn ur fanficvärlden” häromveckan (jag tänker inte låtsas om att sagda förfrågan följdes av: “det är en sjuk, sjuk genre”)…  Och jag mottog precis beskedet att en utav mina absoluta favorithistorier – kanske den allra, allra bästa av de ~500 jag läst! – kommer att uppdateras imorgon efter ett halvårs väntan. Aight, here goes. Några månader har gått sedan Rhett lämnade Atlanta och livet börjar långsamt återfå sin stilla tjusning i Charleston, då den anonyma signaturen Lars Cotheart plötsligt börjar smutskasta honom i den lokala tidningen.

Och så kommer Scarlett till stan, och istället för att vara det känslomässiga våp…  den – dare I say it? -  kristna själ… hon plötsligt och omotiverat förvandlas till i typ alla andra fanfics, så kommer hon rustad upp till armhålorna med hemliga vapen och en beslutsamhet av stål. Tänk er Jodie Foster och Mel Gibson i Maverick, tänk er Sam och Diane i en viktoriansk miljö. Hon föreslår ett vad; de ska tävla i skytte, ridning och poker. Vinner Rhett är han fri – vinner Scarlett måste han ge deras äktenskap en andra chans. Ni hör ju själva hur bra det här är.

(Det har ju tydligen gjorts en film om di två också, vilket förstås känns lite sekundärt i sammanhanget)

Offering one slender, dainty hand, she made the motion to seal the wager. “So, do we have a deal, Captain Butler?”

He hesitated for only a split second, the shred of good judgment he still possessed screeching things like, “You’ve been here before,” “Don’t do this,” and “What are you, some kind of an idiot?” He ignored this good judgment because when it came to her, he always had.

He grasped the hand and they both felt a tingling rush of something…a spark, one that delighted her and disconcerted him. Still, it didn’t stop him from grinning and saying,

“We have a deal, Mrs. Butler.”

The last bit of good judgment (let’s call it, say, Geoffrey) screamed in exquisite agony before dying a slow and painful death. In a small corner of Rhett Butler’s soul, there is a memorial to it, with this inscription, “Here lies Geoffrey, Rhett K. Butler’s last bit of good judgment. He lived a good, if not productive, life.”

Kommentarer (0)

Ni vet hela grejen med jungfru Maria? Att hon blev gravid utan befruktning och det? Jag tror mig ha funnit lösningen på den gåtan. Imorse när jag såg på Ally McBeal (as you do) så inleddes avsnittet med Sherry darling på saxofon. Snorre hajade till på andra sidan rummet och slet blicken från datorskärmen,  intresserad mot sin vilja av “denna vedervärdiga serie”.

“Ooo, bra låt!”

(Det var ingången jag väntat på) “Ohh jag VET! Det är faktiskt egentligen bara skitbra låtar med, men tyvärr märker man inte det eftersom det. alltid. är. några. jävla. tjejer. som. sju-” och sen tystnade jag mitt i en mening. För i samma stund tog sångaren plötsligt form framför mina ögon. Robert Downey Jr. Som sjöng Bruce. Jag förlorade helt ärligt medvetandet under några euforiska sekunder.

De tre ögonblicken med högst attraktionsfaktor just nu:

1. Då öppnades plötsligt salsdörren på vid gavel, och Rhetts silhuett syntes mot det matta ljusskenet bakom honom. Han såg väldig ut, väldigare än hon någonsin sett honom. En skräckinjagande, ansiktslös, svart kropp, som vajade av och där den stod.

- Var god och håll mig sällskap, Mrs Butler, sade han, och hans röst lät en aning grötig.

Han var full, och dolde det inte. Hon hade aldrig förr sett honom berusad, hur mycket han än druckit. Hon tvekade, obeslutsam, utan att svara honom, men han lyfte handen med en befallande åtbörd.

- Kom hit, för fan! röt han.

2. Robert Downey Jr som sjunger Bruce. Yep, you heard me! Om inte annat så får jag signalera fram det budskapet via Morse-kod (från min hjärtmonitor).

3. När Rooney tar sig in i straffområdet, på ett sätt som osökt för tankarna till ett bowlingklot som förvandlar käglorna till brasved. Personen som kläckte genidraget att man skulle börja dela ut gula kort för avdragna tröjor skulle inte vilja möta mig i en mörk gränd, that’s all I’m sayin’. Särskilt inte nu när Wayne överlägset leder skytteligan med sina 21 mål (iofs, 21 förlösningar på en säsong would have taken its toll).

Det får räcka så för stunden. Känner att jag kommer vara fertil långt upp i 90-årsåldern redan som det är…

BONUS: Uppdrag – att nästla sig in i McCartney-familjens genpool. Upptäckte nämligen precis att sonen James har dragit en rejäl vinstlott ur Moder Naturs hatt…

Kommentarer (0)

I actually have one good friend who read the book as a teenager, although she’s not a huge fan. At the time she read the book, she was talking to her mom (who had also read the book) and remarked:

“You know, I agreed with Scarlett. Ashley was so much nicer. I didn’t like Rhett.”

Her mother looked at her horrified and said, “You are incorrect.”

My friend replied, “Well, I think it’s a matter of opinion.”

And her mom said, “No, it’s not a matter of opinion. You are simply incorrect.

It still makes me chuckle. I mean, who actually reads GWTW and thinks “Gosh, if only those crazy kids Ashley & Scarlett could have worked it out!”

och en annan gammal klassiker från forumet:

My brother’s girlfriend read the book after I pretty much forced her to. And of course she loved it. But after the jail scene she walked into the living room and said, “Promise me those two are going to (bleep) at some point, because I can’t take it anymore.”

Kommentarer (0)

Toalettläsningen@ Snorre är even better!

Hennes ansikte fick en otäck grönblek färg, och fräknarna trädde fram över näsan, och hennes mun förvreds som Geralds i hans vildaste vredesutbrott. Hon rusade upp med ett oartikulerat skrik, som kom mumlet av röster i rummet intill att plötsligt tystna. Snabb som en panter stod Rhett bredvid henne med sin tunga hand över hennes mun och armen hårt om hennes midja. Hon kämpade med honom som en vansinnig, försökte bita hans hand, sparka hans ben, skrika ut sin vrede, sin förtvivlan, sitt hat, hela den sårade stolthetens vilda raseri. Hon vred och vände sig åt alla hålla i hans järnhårda grepp, hennes hjärta höll på att brista, och det trånga snörlivet nästan kvävde henne. Han höll henne så hårt, så brutalt, att det gjorde ont, och handen över hennes mun klämde obarmhärtigt mot käkarna. Hans ansikte var blekt under solbrännan, hans ögon hårda och ängsliga. Till slut lyfte han upp henne från golvet, tog henne i sina armar och satte sig med henne i stolen, där hon fäktade och sparkade i hans knä.

- Älskling, för Guds skull, sluta! Tyst! Skrik inte. De kommer inrusande hit i nästa minut, om du skriker. Lugna dig. Du vill väl inte att yankees ska se dig så här?

Hon var alldeles likgiltig för vem som såg henne, likgiltig för allt annat utom för sin vilda önskan att slå ihjäl honom, men en domning grep henne. Hon kunde inte andas, han kvävde henne; hennes snörliv var som ett järnband som tryckte ihop henne; hans armar, som hon kände omkring sig, kom henne att skaka av hjälplöst hat och raseri. Så blev hans röst svag och otydlig, och hans ansikte ovanför hennes började snurra i en kväljande dimma, som blev tätare och tätare, tills hon inte längre såg honom – eller någonting.

När hon sakta simmade upp till medvetandes yta igen var hon trött ända in i märgen, matt, omtöcknad. Hon låg bakåtlutad i stolen utan hatt, Rhett smällde hennes handleder, medan hans svarta ögon ängsligt granskade hennes ansikte. Den hyggliga unga kaptenen försökte tvinga i henne konjak och spillde den tafatt nerför hennes hals. De andra officerarna trängdes rådvilla omkring henne och viskade och svängde med händerna.

- Jag – jag måtte ha svimmat, sade hon, och hennes röst lät så avlägsen, att den skrämde henne.

- Drick det här, sade Rhett och tog glaset och höll det mot hennes mun. Minnet återvände, och hon gav honom en matt blick men var för trött för att orka känna någon vrede.

- Drick, för min skull.

Hon svalde och storknade och hostade, men han tryckte glaset till hennes mun igen. Hon tog några stora klunkar, och den starka vätskan brände i hennes strupe.

- Jag tror hon är bättre nu, mina herrar, sade Rhett. Jag tackar er å det hjärtligaste. Meddelandet att jag kommer att bli avrättad var för mycket för henne.

De blåklädda herrarna skrapade med fötterna och såg besvärade ut, och efter att ha klarat struparna några gånger och harklat sig tågade de ut. Den unga kaptenen stannade i dörren.

- Om det är något mer jag kan göra…

- Nej, tack så hjärtligt.

Han gick ut och stängde dörren efter sig.

- Drick lite mera, sade Rhett.

- Nej.

- Drick.

Hon svalde ännu en klunk, och värmen började strömma ut i hela hennes kropp och hennes darrande ben återfick sakta sin styrka. Hon stötte undan glaset och försökte resa sig, men han tryckte ner henne igen.

- Ta bort era händer. Jag ska gå nu.

- Inte än. Vänta ett ögonblick. Ni kan svimma igen.

- Jag svimmar hellre på gatan än jag stannar här hos er.

- Det gör detsamma. Jag vill inte att ni svimmar på gatan.

- Låt mig gå. Jag avskyr er.

Vid hennes ord smög ett svagt leende över hans ansikte.

- Det låter mera likt er. Ni måste visst känna er bättre.

Hon låg avslappnad en liten stund och försökte samla sin vrede till hjälp, försökte uppbringa all sin styrka. Men hon var för trött. Hon var för trött för att hata eller bry sig om någonting längre. Misslyckandet låg blytungt över hennes själ. Hon hade satt allt på spel och förlorat allt. Inte ens stoltheten hade hon kvar. Det var det oåterkalleliga slutet för Tara, för dem alla. En lång stund låg hon tillbakalutad med slutna ögon. Hon hörde hans tunga andetag tätt intill sig, och den brännande hettan av spriten kröp så småningom över henne och gav henne en bedräglig känsla av kraft och värme. När hon till sist öppnade ögonen och såg på honom, hade hennes vrede återvänt. När hennes sneda ögonbryn drogs samman, kom Rhetts gamla leende tillbaka.

- Nu mår ni bättre. Jag ser det på er ilskna uppsyn.

Kommentarer (5)

Whoopsie daisy. Halv fyra i eftermiddags sprang jag omkring halvnaken i lägenheten, sjuuukt stressad inför anhörigträffen på jobb. Tänkte “aj aj aj…” när jag fick syn på mitt vansinneshår i spegeln, blinkade bort tårarna, och greppade desperat efter frisörsaxen. Slog mig ner på toalettlocket, rev åt mig papperskorgen, böjde mig fram, och drog och slet besinningslöst i hårtestarna medan saxen arbetade frenetiskt. Tre minuter senare tittade jag i spegeln på nytt och tänkte “AJ AJ AJ!!! Sssssss… aaaah… ssssssss…aaaaaaaaaaahhh”.

Ignorerade en helt obscen finne på hakan som förmodligen hade kunnat vägleda tomten hem och som sakta tycktes äta upp mitt ansikte, sprutade febrilt tFLs hårspray över kalufsen – som reste sig lika skräckinjagande och oväntat över skalpen som mördare brukar göra på film när man tror att de är döda – men mycket riktigt rasade den ihop i samma stund som jag satte foten utanför dörren.

I ALLA FALL. En mkt trevlig kväll. Fick en 84-årig gammal man till bordsherre, och efter en något knagglig inledning (när han fällde någon artig kommentar om vädret eller dyl, varpå jag nickade Jättemaniskt under den längsta av perioder, och han log ett vänligt – vilket snart övergick till oroat – leende medan han förgäves väntade på något mer utförligt svar än: “JA!!!!!!!!!!!!!” följt av en mängd uppmuntrande nickar i ultrarapid) så kom samtalet verkligen igång. Han berättade att han rest omkring mycket i yngre dar; Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal, Tjeckien, Tyskland, Österrike, Schweiz, Italien, Israel, Egypten osv osv osv, och jag inflikade glatt att “Jag har varit i Liiiivääärpul”.

När kaffet ställdes fram på bordet kom vi in på ämnet film, och det visade sig ganska snart att vi hade Exakt samma smak; jag hade knappt hunnit babbla färdigt om Paul Newman, Jack Nicholson, Cary Grant och James Stewart förrän han frågade om jag gillade Marlon Brando och Clark Gable. “Gillar?!” ropade jag häpet, utan att visa den minsta aktning för lagstadgade decibelnivåer. “De är grekiska gudar!!!” tillade jag med något religiöst i blicken.

Jag viftade avvisande “ja ja hejdå” med handen när de övriga gästerna började bege sig hemåt, för vid det laget hade vi börjat avhandla Casablanca, Fönstret åt gården, Livet är underbart, Blåsningen, Gökboet, Notorious, GILDA (!!!), Storstadshamn osv osv… och när han sa att hans absoluta favoritfilm genom tiderna var Borta med vinden så exploderade jag nästan av salig lycka, och skrek något gurglande strupljud rätt ut så att hela bordet stannade upp i sina rörelser och stirrade förvånat på mig. Flera gånger om lade han försiktigt handen på mitt knä och sade “Det är så himla trevligt att prata med dig!”, och jag gav honom ett 3000-wattsleende (eller skulle ha gjort det om min relation till tandborsten varit bättre) och ropade entusiastiskt “DETSAMMA!!!” med en sådan kraft att hans vita hår formligen fladdrade i vinddraget. Mkt trevlig kväll som sagt.

Kommentarer (8)

1.

Balla: Förklaring överflöding. Oh, she’s so much the smitten kitten! :D Idag föreslog hon dessutom att vi skulle teckna varsin version av Rhett och hänga upp i lägenheten, och tillade sedan kyligt: “I asked for the news, not the weather report…” när hon – med eftertryck – torkade salivet ur ansiktet efter mitt hänryckta frieri.

Handtralla: Johanna är fan urtypen av kvinnlig elegans, naturlig skönhet och en massa andra väldigt avlägsna adjektiv… medan jag mest ser ut att ha vuxit upp i KFC:s fritös.

2. Hade knappt hunnit komma hem och lirka ner skinkorna i datorstolsgropen efter 84-timmarsveckan på jobbet, då telefonen ringde och jag blev inkallad till ett nytt sextimmarspass imorgon.

Handtralla: HNNNGHHH!!! NEJ!!! LÅT MIG VARA!!! JAG VILL SOVA! JAG HAR INGA VÄNNER, INGET FILMMANUS, MITT RUM ÄR FULLT AV ÄCKLIGA MALAR, GOBIÖKNEN HAR MER VÄXTLIGHET ÄN MIN HÅRBOTTEN OCH INTE ENS MIN MAMMA VILL GÅ PÅ BIO OCH SE HARRY POTTER MED MIG… TA INTE MIN LEDIGHET IFRÅN MIG OCKSÅ!!! IT’S ALL I’VE GOT LEFT!

Balla: För de 400 (teoretiskt) intjänade kronorna har jag unnat mig de allra förnämsta livssubstituten som Amazon.co.uk har att erbjuda, dvs One day, The time traveler’s wife,  Juno och Cranford.

3. Fredrik tittar på Arrested Development.

Balla:

Fredrik säger:

alltså… det här kan vara den bästa komediserien någonsin!

Fredrik säger:

åh jag är så jävla tacksam för att du fick in mig på denna!!! 

Handtralla: Nu när jag och Fredrik planerar att “elope:a” till hemlig ort så måste jag ju stampa klacken i Snorres hjärta en gång för alla och vrida om. (“Oh. Well. I see you wasted no time filling my seat hole”) Och just som han har börjat komma på en “grön kvist” här i livet och allt!!! Därefter kommer jag väl behöva sitta och pjoska med en åldrande polisman, som desperat försöker förstå vad som egentligen hände med Snorre och hans arvingar. Jag antar att jag kommer tvingas lägga huvudet medlidsamt på sned och försiktigt  påminna honom om att “God works in mysterious ways”.

 

“Men att alla tolv stycken brann ihjäl samtidigt? Inuti den där gamla ladan med låset på utsidan?” säger han högt för sig själv till no one in particular, och de grumliga gamla ögonen stirrar oseendes framför sig.

 

(Bakgrund: Snorre kan ev - och mkt sturskt! - ha vägrat att lyssna på alla de XFM-klipp jag har försökt pracka på honom under dagen.)

Kommentarer (4)

Vi vet alla vilka det är, de manliga männen. Närhelst vår närmaste (herr)bekantskapskrets plutar med underläppen, lägger armarna i kors, och tjurar: “Typiskt er tjejer, ni faller alltid för the bad boys. Ingen vill ha en snäll och genomtrevlig kille!”, så stryker vi ömt undan en lock ur deras panna, lägger huvudet på sned, ler tillgivet och säger: “Nej nej nej neeej, så är det inte alls“… Medan vi i hemlighet tänker: “Damn straight we don’t want no mama’s boy!!!”

De manliga männen. De som – om de får sitt ben avhugget när de klyver ved – bara utbrister “I’m okay, I’m fine, put the leg in the freezer and hand me a beer, we’re almost done“. De som irritirat slår undan dina hjälpsamma händer och mellan sammanbitna tänder väser: “It’s nothing. Just a scratch”, och sedan donerar det förlorade blodet till hisscenen i The Shining. Ja helt enkelt de testosteronstinna kraftpaketen med svett- och oljefläckar över hela sin gudasända uppenbarelse, som makes bad look oooh ever so good!

Men det spelar ingen roll hur ofta de kastar sig undan explosioner, desarmerar bomber, hänger utför stup, voltar bilar i San Fransisco och tar över spakarna i flygplan med ena motorn on fire och den andra på Atlantens botten… Det är inte förrän den hårda fasaden rasar samman och blottar ett blödande, pinat hjärta som vi kvinnor lägger handen på pannan och blir alldeles knäsvaga av åtrå. Det finns med andra ord inget som är så hjärtskärande som när de manliga männen gråter. Inget!!!

So without further ado, I give you en lista över sju passionerade karlakarlar med svullna tårkanaler och rinnande näsor.

#7 (hedersomnämnande): Stanley Kowalski (Marlon Brando) i “Linje lusta”

Har ni nånsin hört talas om uttrycket “I think, therefore I am”? Bra! Inga konstigheter där va? Och nästa universiella sanning är väl lika otvivelaktigt självklar den med:

Marlon Brando’s crying, therefore it’s hot!

#6: Scrooge McDuck i “A little something special” (samt lite då och då, faktiskt)

Vad ger man till någon som redan har allt? Det frågar sig Ankeborgs invånare när det närmar sig McDucks 50-årsjubileum i staden, och lokaltidningen erbjuder en miljon dollar till den som lyckas lista ut det rätta svaret. Helt befängda förslag varvas med sådana som verkligen spelar på den gamla snåljåpens strängar, men Scrooge vägrar ge med sig och erkänner på sin höjd att världens alla förlorade skatter “vore hans andrahandsval”.

Just som Scrooge beordrar sin sekreterare att avbryta tävlingen – eftersom ingen någonsin kommer kunna förse honom med hans innersta önskan – så hör han en röst bakom sig. Och att döma av pennan som formligen exploderar i hans hand, samt de nervösa svettpärlorna som omedelbart bryter fram i pannan på honom, så är han väldigt medveten om vem rösten tillhör. Goldie O’Gilt. Kvinnan som drugged him, robbed him and left him to die ute i snön i Klondike  för över femtio år sedan, och som han aldrig riktigt kunnat glömma sedan dess. De är båda två hårda som flinta, envisa som mulor och vill ha pengar mer än någonting annat i världen… och man kan ju bara spekulera i vad som egentligen hände under den där månaden då han kidnappade henne och tvingade henne att arbeta i sin gruva…

Goldie förklarar att hans familj och vänner ville ge något alldeles särskilt till mannen som redan har allting som pengar kan köpa. Någonting som bara hon kan ge honom; “just a little something… special!”. Sedan rycker hon tag i den gamle gubbens polisonger, drar hans huvud till sig, och kysser honom rakt på munnen med ett ljudligt -SMACK-. Bilden ovan illustrerar vad som händer efteråt, och är inte det hjärtknipande fint så vet jag inte vad som är det! (Notera även hur han står lutad mot skrivbordet, som om knäna är på väg att ge vika under honom… Den sentimentala gamla dåren!) En passionerad hatkärlek som har pågått i femtio år, och tydligen inte drar sig det minsta för att fortsätta i femtio år till. :D

#5 Clayton ‘Jonesy’ Jones i “Carnivale”

Jonesy haltar omkring på festivalområdet som om han vore Indiana Jones och Dr House’s förlorade kärleksbarn. Trots att hela hans kropp formligen radierar en helt enorm dragningskraft, så såg säkert jungfru Marias sänggavel mer action i sina dagar (om hon så bara badade i spunky water). Jonesys bästa vän Stumpy tycker – som sig bör – att det är ett förfärligt slöseri att hans “pojkar” på sin höjd får se dagsljuset, och ordinerar en natt med karnivalens glädjeflicka.

Rita Sue tar sig (förståeligt nog) an uppdraget, och låter långsamt hans hängslen glida ned över axlarna och ignorerar (förståeligt nog) totalt  hans svaga protester när hon sträcker sig efter byxknapparna.

När hon så får syn på hans missbildade knä stannar hon helt upp i sina “ministrationer” och stirrar stint på den monstruösa bölden med ett oläsligt ansiktsuttryck, medan Jonesy obekvämt vrider och vänder på sig under hennes forskande blick. Han suckar tungt och vänder skamset bort ansiktet med en generad rodnad brännandes på kinderna, då hon plötsligt lutar sig fram och kysser den ärrade svullnaden. Hela hans kropp fryser till, hans andetag kommer i häftiga, orytmiska flämtningar, käken darrar, och sedan skrynklas det stiliga ansiktet ihop och ögonen svämmar över av tysta tårar. Gud. Jag vet inte hur det är med er, men det där med komplex slår då verkligen close to home för min del. Och vad ska jag egentligen ta mig till när det är Dr Gregory Houses tur att vrida igång vattenverken? Huuuga!

#4 Mattis i “Ronja Rövardotter”

Mattis som rider genom skogen och vrålar “Jag har inget barn!!!” (med det buskiga skägget alldeles vått av tårar) krossar – nej, pulveriserar – mitt hjärta under en känslomässig slägga varenda gång.

#3 George Bailey (James Stewart) i “Livet är underbart”

Okej, okej. George Bailey lever väl inte direkt upp till SAOL*:s definition av begreppet karlakarl, det medger jag. Men när han (efter ett helt liv av goda och osjälviska gärningar) blir bestulen på sin årsinkomst och riskerar att ruttna bort i fängelse, så… ja. Händerna skakar okontrollerat när han formar dem till en bön, han blinkar hastigt bort tårarna, och rösten bryts flera gånger medan han talar. Och om han nånsin påstods sakna någonting på manlighetsfronten, så tar han igen det tusenfalt när hjärtevärkspotentialen istället brakar genom taket.  

“Dear Father in Heaven, I’m not a praying man, but if you’re up there and you can hear me, show me the way. I’m at the end of my rope. Show me the way, God.” 

Och som svar på hans böner vänder sig mannen intill honom om, greppar tag i hans krage, och smäller till George rakt över munnen så att han stupar baklänges och faller handlöst mot golvet. Legendary!

* Sannas och Annas Omättade Lusta

#2 Edward Rochester (Toby Stephens) i “Jane Eyre”

1800-tal. Kostymdrama. BBC. Jane Eyre har, efter över ett år ifrån sin buttre arbetsgivare, äntligen insett att hon älskar honom och påbörjar den långa resan tillbaka till Mr. Rochester. Det borde vara upptakten till en flodvåg av tårar värdig Tsunami-vågen, fullt kapabel till att förlägga resten av New Orleans under vatten… eller hur? Och det här var verkligen inget undantag. Man kunde nästan ha ställt klockan efter det. Jag drog ett häftigt andetag och spärrade upp ögonen när hon fick syn på honom i skogsbrynet. Jag satte handen för munnen och lutade mig framåt till dess att jag nästan ramlade av stolen när hon råkade trampa på en torr pinne. Jag kved förtvivlat “nej, nej, neeej!!!” med kvävd röst och gömde ansiktet bakom darrande fingrar när han plötsligt såg upp. Och sedan höjde Mr Rochester ena armen och den fruktansvärda föraning som börjat gro i mitt bröst slog plötsligt rot och blommade ut med en hastighet värdig Jack och bönstjälken när jag såg vad han höll i sin hand. Åhh! Ångesten är så fruktansvärt påtaglig och brutal att den nästan slår luften ur en, och resten av scenen försvinner i en suddig dimma av tårar. Se se se!!!

#1 Rhett Butler i “Borta med vinden”

Den byroniske hjälten i destillerad form; hans personlighet har slipats i decennium efter decennium, likt en droppsten, och blivit en stenhård, totalt opåverkbar karaktär vars enda möjlighet till interaktion med andra människor är att provocera dem. Redan vid första anblicken liknas hans svartmuskiga ansikte och hotfulla uppsyn vid en pirats, och sedan får varken vi läsare eller Scarlett något tillfälle att ändra på den uppfattningen.

Rhetts rovdjursvita tänder blottas i ett retsamt varggrin vare sig hans far stryker honom ur familjebibeln, Mrs Elsing kallar honom för en “huggorm, som vi har närt vid vår barm” eller hans livs kärlek ränner efter en annan karl och växlar mellan äkta män oftare än andra byter underkläder.

Antingen är han bara djupt känslomässigt störd, eller så tog han brandmännen alldeles för mycket på orden när de instruerade “locket på” in case of emergency. För hur hårt han än blir driven mot svartsjukans och smärtans rand, så sticker han alltjämt ner händerna i fickorna, förvandlar sitt ansikte till en nonchalant mask, höjer retsamt på ögonbrynen, ler, och säger någonting så förolämpande och sant att det ter sig absolut nödvändigt för Scarlett att låta porslinsföremål segla genom luften. Inte undra på att våra arma flickhjärtan inte riktigt vet var de ska ta vägen när fasaden väl rasar samman efter typ tio år.

När hon till slut glädjestrålande kom till hans dörr för att säga honom att Scarlett var bättre, var hon oförberedd på den syn som mötte henne. På bordet bredvid sängen stod en halvtömd whiskeybutelj, och rummet ångade av lukten. Han såg upp på henne med blanka, uttryckslösa ögon, och hans haka darrade trots hans ansträngningar att bita ihop tänderna.

- Är hon död?

- O nej. Hon är mycket bättre.

Han sade: – Å store Gud, och gömde ansiktet i händerna. Hon såg hans breda axlar skaka som av köldrysningar, och medan hon full av medömkan betraktade honom, förvandlades hennes medlidande till förfäran, ty hon förstod att han grät. Melanie hade aldrig sett någon man gråta, och minst av allt hade hon tänkt att hon skulle få se Rhett göra det. Rhett, så älskvärd, så spefull, så obetingat säker på sig själv.

Det förtvivlade, kvävda ljudet av hans snyftningar skrämde henne. Hon fick en fruktansvärd tanke att han var berusad, och Melanie var rädd för berusade män. Men när han lyfte på huvudet och hon såg en skymt av hans ögon, gick hon hastigt in i rummet, stängde försiktigt dörren efter sig och gick fram till honom.

Och när karln sedan börjar tala med bruten stämma, och begraver huvudet i Melanies knä medan han förtvivlat drar och sliter i hennes kläder, så exploderar plötsligt ens egna tårkanaler och sprutar vågräta kaskader av vatten över rummet likt två trasiga brandposter. Nä, våra stackars flickhjärtan vet verkligen inte vart de ska ta vägen.

Kommentarer (4)

Herregud, vad gör jag egentligen om dagarna? Ger tristessen ett ansikte, möjligtvis.  Ett blekt och plufsigt sådant, som varken har sett solljuset eller nån annan levande varelse sedan jag kom hem från jobbet i måndags. How do you kill that which has no life? Hå hå ja ja.

Blev bjuden på ostkrokar hemma hos min faster för någon vecka sedan, och för någon som precis avslutat ett sex månader långt nyttighetslöfte, så var det precis som att ta de sista stapplande stegen upp på land för en skeppsbruten. Känslan, som Scarlett skulle ha sagt, att få fylla igen kärlen med fett och ost och salt igen “kunde bara jämföras med en sak; nämligen den sköna, bekväma känslan man brukade få, när man - efter att ha dansat en hel natt i för trånga skor - fick krypa in i ett par gamla tofflor”. Sedan dess har jag mer eller mindre klättrat på väggarna av vild rastlöshet, likt en haj i en pool där Le Chiffre precis suttit på kanten och gråtit över spilld mjölk eller nåt. Cheesus. Och för alla er som undrar så lyckades jag hålla mig i närmare elva timmar innan hela min karaktär rasade samman, efter vilket jag rusade iväg till ICA (i mjukisbyxor med tandkrämsfläckar på) tio minuter innan stängningsdags. Of course, I slept for five of them.

Utöver det så har jag även tryckt upp “När Lucy Sullivan skulle gifta sig” under armhålan (självfallet inte bokstavligt talat, vore helt absurt. Och förresten, om jag någonsin skulle tatuera in en bok där, så skulle det givetvis vara Borta med vinden… Och det först när huden därunder kan erbjuda tillräckligt med plats, dvs efter minst tre-fyra ostkrokspåsar till!), och maniskt suttit och läst om alla delar med Lucy och Daniel inne på toaletten. Faktiskt mkt roligt. Faktiskt inte alls att fara med osanning om man skulle påstå att Daniel är något av Marian Keyes-gudens gåva till kvinnorna.

“Du är precis som den lilla sjöjungfrun”, sa han och bytte plötsligt spår.

“Är jag?” Jag blev alldeles varm. Det här lät mycket bättre. Och nu när han sa det så var faktiskt mitt hår långt och lockigt och glansigt.

“För att få leva uppe på land var hon tvungen att stå ut med att det skar som knivar i fötterna för varje steg hon tog. Du har ingått ett liknande avtal – skuldkänslorna är det pris du betalar för din frihet.”

“Jaha.” Inte ett ljud om mitt hår.

Lovet hittills i siffror:

Utförda arbetstimmar: 21,5 (mkt bra)

Återstående arbetstimmar: 415,5 (nuuuer…)

Köpta filmer: 6 (Jens Jonsson collection, Tillsammans är man mindre ensam, Braveheart, Waking Ned, Irréversible och Måndagar i solen. Bra. Ginzas 10-kronorsrea: Mkt mkt bra!)

Snoozningar i snitt/morgon: 24 (mkt mkt dåligt)

Repor i billacker: Bara 1

Sätt man (tydligen) kan se ordet “bara” på: 2

Six feet under-avsnitt: 0 (mkt dåligt)

Carnivàle-avsnitt: 0

Persuasion-avsnitt: 0 (Lite förfärad över det dåliga betyget på imdb, men en massa fanvideos på Youtube fullproppade till bristningsgränsen med SBMPD (Smoldering British Men in Period Drama) till tonerna av “It’s raining men” kan bara inte ha fel!)

Pokersaldo: +55 (Mkt bra)

Uttag från Ultimatebet som har gått igenom: 1 (mkt mkt mkt bra! :D)

Råa rabarber: 3

Korkade svar jag gav under brandutbildningen igår: 2 (av 3. Mkt bra!)

Brucekonserter: 3 (sagolikt!)

Missade flygplan: 1 (helt ok)

Raseriutbrott signerade Pappa Clint: 1 (över all förväntan)