Kommentarer (0)

HNNNGHHH!!! jfdajjasjkjkjaskjfaöaoaoahoaefe… Okej, om ni har tid att lyssna en stund så ska jag förse er med en rationell förklaring till varför jag står och bankar pannan blodig mot en tegelvägg såhär.

1. Det går inte att få tag på säsong ett av Wayne Rooney’s Street Striker. Gååår inte!!! Jag hade betalt en halv förmögenhet för en dvd, jag hade gladeligen åkt i fängelse för nedladdning, jag hade gjort vad-som-helst för att lägga beslag på  ett exemplar. But c’est imposible. (HAHA! Läste precis att han riskerar att bli straffad nu för att ha mimat “12 men” in i kameran efter förlusten i söndags, vilken hetlevrad liten rebell va! :D)

 

 

2. Var med om ett mkt spännande experiment igår när jag – inom loppet av några ynka timmar – plöjde igenom alla scenarier i A beautiful mind/The aviator i kronologisk ordning. Med andra ord gick jag från att vara ett framgånsrikt geni vars storslagna visioner inte visste några gränser…  till ett schitzofrent skal av mig själv som bodde i ett övergivet skjul i skogen och kissade i glas. Släpade med mig elva affischer från Umeå efter höstlovet, som absolut skulle upp på väggarna igår efter ett plötsligt infall av kreativitet. Nu kanske jag bör skylla “missräkningen” som uppstod på min uppväxt i faluröda skidstugor eller de stora svarta hålen i min fysikbildning, för hur det än var så hade  livet inte förberett mig på att ett enda rum tydligen kunde vara utrustat med TRE jävla cementväggar.

Hence – tejp. Hence – 22 upphängningslister inhandlade i onödan. Hence – inte mindre än  nio gånger ryckte jag till av ljudet av klistret som släppte mot betongen, och det ovärderliga pappret störtade ner i avgrunden. Hence – lika många gånger stod jag med tungspetsen i mungipan och pannan rynkad i djupa, fokuserade veck, och tejpade med en kristlig tålmodighet upp dem igen. Alltmedan Johanna stillsamt iakttog spektaklet ifrån min säng i stormens öga,  och utstötte då och då tunga suckar och skakade dystert på huvudet åt den strida ström svordomar som lämnade mina läppar. Vaknade imorse av ett… bekant…  ljud, såg mig omkring på fyra helt kala väggar (nä okej, tre stycken hade faktiskt överlevt natten, men bland offren räknades bl a min signerade Mando Diao-poster samt Borta med vinden-dyrgripen) med ett utstuderat lugn, vadade fram till garderoben bland knövliga pappersbollar som stod mig upp till knäna, och slängde ner det avsågade hagelgeväret i den gamla träningsväskan innan jag gick till skolan.

3.  Houseförfattarna. Så var vi här igen. And the merry go round, round, round. Jag vet att det inte borde bekomma mig i den grad som det faktiskt gör, men jag är så himla känslomässigt involverad i House och Cuddys relation att deras smärta är min smärta. Och ibland får House en speciell blick som bara… det… han… åh… precis…  exakt… som… när…  ja, mitt hjärta snörps ihop vill jag lova. Jag säger som Bridget angående Darcy och Elizabeth; de är mina representanter på kärleksfronten. Och nu  har David Shore faktiskt förgripit sig på mina envisa turturduvor one too many times, måtte han förlora vårdnaden en gång för alla! Dock kul att House kikade ner i Cuddys urringning så att hans ögon nästan trillade ur hålorna, innan han kallade hennes mjölkprodukter för Patty och Selma. Great minds think alike:

E1 berättar med darrande röst,
att “Peter hade smeknamn för mina bröst.
‘Rattar’, ‘pattar’ och ‘kvinnliga behag’,
‘Patty & Selma’, ‘Thelma & Lousie’ och ‘Gud Faders genidrag’”.

(Tilläggas bör att  House ändå drog det längsta strået med fortsättningen: “What? It was a  compliment! They’re always sssmokin’!”)

 

Kommentarer (5)

Nya siffror:

Snoozningar i morse: 1 (hade varit mkt bra, om det inte varit för att jag stängde av alarmet helt och hållet sen och likt förbannat sov till elva!)

Raseriutbrott signerade pappa Clint: 1 (mkt förståeligt; han har spenderat de senaste veckorna – samt större delen av sitt lönekuvert - åt att rädda min cykel undan gamarna. När så växlar äntligen var utbytta, handbromsar ersatta, bakåtbromsar fixade, och den nya kedjan glittrade i solljuset, så masade jag hela min tvåsiffriga kroppshydda över sadeln så att han skulle kunna ställa in rätt höjd. Då gick bulten av. (Hah! I’m Hyper Mass Ember woman – even steel is helpless against me!) Och fastnade inne i gängan. Och när pappa försökte skruva ut den så gick även borren av. Och vet ni vad som mer gick av? Pappas temperament. Sedan såg han väl inte direkt glad ut när jag dundrade nedför trappan någon gång efter midnatt, men med en röst som darrade av tillbakahållet ursinne väste han bara: “Och vart tror du att du är på väg?” och lyckades sedan bibehålla ett fortsatt religiöst lugn fastän jag glatt kvittrade “Tvättstugan!!!”)

Carnivàle-avsnitt: 8 (Mental! Särskilt med tanke på att de är en timme långa; herreguuud vad gör jag av mitt liv osv osv osv. Är dock kär. I kraftpaketet Jonesy. 30-talets Dr House!)

Pokersaldo: + 322

Ggr jag har släpat med mig “När Lucy Sullivan skulle gifta sig” in på toaletten: 0. (Har numera ersatt den med Lovligt byte av Janet Evanovich, och Joe Morelli sätter mitt hjärta i brand all over again… när han handfängslade fast Stephanie naken i duschstången, så kändes det nästan som om jag läste det för första gången!)

Regeln sköts undan, dörren rycktes upp, och jag stod öga mot öga med Morelli. Hans hållning var passivt aggressiv och rösten bubblade av otålighet.

“Vad är det?”

Det tog ett ögonblick innan min röst blev stadig så att jag kunde uttala min lögn.

“Jag letar efer Joe Juniak…”

“Fel lägenhet. Här finns ingen Joe Juniak.”

Jag låtsades bli förvirrad. Tvingade mig att le generat.

“Ursäkta…” Jag tog ett steg baklänges och skulle just kasta mig nerför trappan när Morelli kände igen mig.

“Vad i…!” sa han. “Stephanie Plum?”

Jag kände igen tonfallet. Min pappa använde samma ton när han ertappade Smullens hund med att lyfta på benet mot hortensian i trädgården. Det är grönt, tänkte jag. Det ska stå klart från första början att vi inte precis gillar varandra. Det gjorde min uppgift lättare.

“Joseph Morelli”, sa jag. “Vilken överraskning”.

Hans blick kallnade.

“Ja, en nästan lika stor överraskning som när du körde på mig med din pappas bil.”

Kommentarer (5)

MEN VAD HAR JAG ATT VARA HÄNGIG ÖVER, EGENTLIGEN? Ja förutom troskanten då!, baram-bam-kssschhh.

Nej jag är faktiskt sjuuukt happyslapped by a jellyfish just nu. And I’ll tell ya why!

1. Sann eufori stavas “THE STADIUM BREAKER“, och finns numera att införskaffa på DVD. Och det, mina vänner, det är Stort.

2. Knivlisa. Jag har under det här året på Fridhem börjat tvivla på mig själv och min självutnämnda roll här i livet. Och inte nog med det! Jag har även ifrågasatt hela det trosystem som jag baserar alla mina värderingar och handlingar på. Med andra ord har jag – hur flyktigt och skuldmedvetet det än må ha varit -  tvivlat på  Borta med vinden. Ja. Ni läste rätt. Ty under året som gått har inte mindre än tio (!) personer tagit min hand, sett mig i ögonen och lovat att läsa boken…  och än så länge har inte en enda fullföljt sitt löfte. Har jag under alla dessa år varit förblindad av kärlek? Inte velat lägga märke till alla eventuella brister och skavanker? Är sådana vansinnigt inkorrekta utlåtanden som “svarta apor från djungeln”, “jag ska sälja dig nedåt floden!!!” och “kvinnor har då inte mer förstånd än höns” verkligen provocerande, och inte bara hysteriskt roliga? Men just som problemmolnen hopar sig på himlen, så sträcker Sveriges roligaste bloggerska på ryggen och sprider ett försynens ljus över hela saken. “Det är den bästa boken någonsin. Läste den första gången när jag var 14. Jag låg och grät när den var slut och var helt förstörd i flera veckor, sen skrev jag en massa alternativa slut…” Så det var alltså min närmaste umgängeskrets det var fundamentalt fel på all along! Thank God!!!

3. Jag är inte direkt något läshuvud (min favoritdikt är, och förblir, “They bought me a box of tin soldiers. I threw all the Generals away. I smashed up the Sergeants and Majors, now I play with my privates all day”) när det kommer till prosor och skit, men det här, det är faktiskt ren poesi.

4. Jag och Patrik ska spela in en kort krigsfilm innan vi slutar, och just nu försöker vi samla hela skolans komiska elit i alla bärande roller. Jag vill inte gå in på några detaljer (mest för att regissörsrollen är förknippad med ett överflöd av både vin och misär – och alltså inte att ligga dubbelvikt av skratt i tv-soffan och sedan se på Arrested Development mellan castingsessionerna – och bör så förbli), men jävlar vad kul det kommer att bli.

5. Ikväll sänds säsongsavslutningen av allas vår favoritserie, och trailern utlovar “The biggest shock in House’s history”. Jag vet att man inte ska ta alltför lätt på uttryck som “life changing moments” och så vidare, samt att ett alltför frikostigt användande av orden kan resultera i att de förlorar  sin innebörd. Så inatt, någon gång mellan 03 och 05, upphör the world – as we know it – att existera. För hur kan ett avsnitt som inleds med orden “I slept with Lisa Cuddy” vara någonting annat än… ja… pure, heavenly bliss?

Kommentarer (3)

“Where are you meeting her?”

“In a little place called ‘Follow me and your urologist will be buying himself a new yacht‘.”

HAHA!!! Så jävla bra! Men en sak är säker: måtte jag aldrig falla för någon som tillhör mina föräldrars generation. Han hade krossat mig. Långsamt tömt min kropp på livets röda vätska. Skrapat bort mina trasiga slamsor till nerver från sin mönstrade skosula med en  tandpetare. Hållit upp sin hand och avvisat mig som om jag varit en extra, oönskad bit socker till kaffet. Titta bara!!!

Ann säger (inleder):

sett någon mer bra film?

Mamma säger (en och en halv timme senare):

Nej. Ingen alls idag. God natt!

Mamma kanske inte svarar därför att hans eller hennes status är Offline.

eller varför inte:

Ann säger (alldeles stirrig och helt uppe i varv, typ historieberättare a’la Beppe Wolgers på uppåttjack):

bla bla bla tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet bla bla bla

Svärfar säger (avbryter):

ok, hade bra

Svärfar kanske inte svarar därför att hans eller hennes status är Offline. 

En chockerande brist på grundlläggande MSN-hyfs!!! Oh the heartbreak! The total agony!

Kommentarer (4)

BALLA:

* Våran (min, Sebbes och Mackans) dokumentärfilm om danskjäveln som – stärkt av en tolv-tretton öl -  sprang in på planen i 87:e minuten, svingade en rejäl höger efter domaren och blev Danmarks mest hatade man (arbetstitel) inom loppet av några minuter under  EM-kvalet 2007. Ligger även bakom sådana spektakulära Google-sökningar som “dansk idiot”, “danskt fyllo” och dylika beundransvärda titlar (låt fantasin flöda och go apeshit i sökfältet beväpnad med din allra mest kryddstarka vokabulär – he’s there!). Det som började som en plojgrej (vi planerade bland annat att kränga på första bästa dansk en fotbollströja* och låta honom säga saker som “Jag har minsann känt Ronni sen barnsben, och redan som ung påg var han en bråkig jävel. Arrr!!!”, följt av ett yvigt hyttande med näven), har nu urartat till en storslagen manifestation av lögner, olagligheter och sällan skådat storhetsvansinne. Och allt är fångat på film!!!

* salongsberusningen bidrar de givetvis med själva, utan att man ens behöver fråga!

* Livet från den ljusa sidan.

* Borta med vinden-forumet har precis värvat sin första manliga medlem (nr 1 av 742). Vi kommer kasta oss över honom likt utmagrade tigrinnor och inte dra oss tillbaka förrän vi kan peta tänderna med – och spegla oss i -  hans skinande benflisor.

* Kinks -  Arthur (Or the Decline and Fall  of the British Empire)

* Göteborgs filmfestival.

* Att Bruce Springsteen stämplar in i Sverige igen för två konserter med E Street Band den 4:e och 5:e juni.

*  När den nyheten nådde allmänhetens öron (och sände deras trumhinnor smattrandes mot marken like shattered glass efter mitt spontana glädjeskrik) så flockades Mackan, Sebbe, Petra, Johanna och Bengt runt mig likt en skock förlorade lamm och bräkte i kör: “Shooo-ooow uuus the waaa-aaay!”

HANDTRALLA:

* Att Bruce Springsteen stämplar in i Sverige igen för två konserter med E Street Band den 4:e och 5:e juni.

* Mackan, Sebbe, Petra, Johanna och Bengt insåg att de, i utbyte mot trettiotusen röster som skanderar “DOWN IN JUUUNGLELAAAND!!!”, skulle tvingas missa skolavslutningen, klassresan till Polen, melodifestivalen, fotbollsturneringen osv osv osv… Varpå fem näsor sköts i höjden med en högfärdig sniff, och lika många avvisande handflator sade “tack, men nej tack” innan de anklagade min rygg för att ha förstört deras knivar.

* Även Robin, bitr. ordförande för styrelsen ‘Operation Moby Dick – jakten på den stora, vita valen‘,  sade “tack, men nej tack”. Eller åtminstone “Fan fan fan FAAAN! Jag ska till Grekland då!!!” Så. Hur många sockerbitar får egentligen plats i en flygplanstank?

* Houseförfattarna. Ja alltså, förlåt, men råttor (eller åtminstone gnagaransikten) has always been known as carriers of the plauge.

* Studentlivet. Eller, mer specifikt, när alla ens surt förvärvade slantar sjunger “Adjööökens adjö” som det där alfabetståget i barnprogrammet, och försvinner ur ens liv för alltid.

* KLOCKAAAUUUÖÖÖHHHN. 03.22. Upp som en solstråle om fyra timmar för att gå på promenad och sjunga in morgonen tillsammans med skogens djur. Hnnnghhh!!!

Kommentarer (2)

PS. Jag skall inga andra gudar hava jämte Houseförfattarna.

Kommentarer (2)

ÅÅÅHHH!!! Jag trodde aldrig att jag skulle säga det om ett avsnitt där House och Cuddy inte dansade den vågräta tangon, men herreguuud!!! De… bästa… 45… minutrarna… som… någonsin… visats… på… TV… sedan… David… Brent… förklarade… att… det… inträffade… på… 40-talet… (paus) … innan… rasism… var… någonting… negativt…!

I övrigt funderar jag på vad jag ska göra med den rätt ynkliga summan pengar som jag lyckades skrapa ihop under en typ tio timmar lång pokersession igår…

1) Köpa Spike Jonzes och Michel Gondrys dvd:er med en massa tidiga musikvideor och kortfilmer?

2) Köpa Spike Jonzes och Michel Gondrys signerade dvd:er med en massa tidiga musikvideor och kortfilmer?

3) Göra det enda vuxna, förnuftiga och ansvarsfulla i den här situationen, dvs spara pengarna inför den extremt dyra vistelsen på Fridhem under de kommande två åren… ha ha ha! Gick ni på den eller?!

4) Köpa manusboken med Eternal Sunshine of the spotless mind och Adaptation?

5) Köpa alla Charlie Kaufmans manus?

6) Bygga ett altare för att tillbe Charlie Kaufman och dedikera hela mitt liv åt att bli som honom?

Kommentarer (5)

“Oj.”

NNNGGGHHH! Kommer att dö fet, ensam och bortglömd, och hittas tre veckor senare med en flock hungriga, magra schäfrar runtom mig som rynkar demonstrativt på nosen och upprört fnyser “Visst, vi sniffar andra hundar i baken och slickar gladeligen i oss vår egna spya, men till och med vi har väl för fan gränser!!!”. Ska gå och ta ett tårfyllt farväl av mina byxknappar snart, de har inte lång tid kvar nu.

Kommentarer (0)

Himmel och pannkaka. Varenda lampa på övervåningen har gått sönder, så när jag klev ut från toaletten och blinkade förvånat i det becksvarta mörkret så passerade hela min karriär som katastrofalt misslyckad inbrottstjuv i revy framför mina ögon. Till min oerhörda lättnad såg jag hur datorskärmens svaga, blåa sken flimrade betryggande och välkomnande runt hörnet, så jag log ett lugnat leende och överlät mig själv helt och hållet i dess händer. Och det gick såklart bra. I ca ett och ett halvt steg. Sedan slog jag i lilltån i tvättkorgen, och medan jag som bäst hoppade omkring på ett ben och svor väsandes för mig själv så råkade jag stöta till den sju månader gamla soppåsen så att den välte omkull och hela innehållet rasade ut i dörröppningen. Och medan jag blint fumlade omkring efter påsens handtag för att resa upp den igen, tror ni inte att mina prydligt uppradade läskglasflaskor fick sig en knuff så att de en efter en rasade i golvet med en öronbedövade krasch och rullade iväg in i mörkret? Efter det kunde jag nästan känna hur Pappa Clints häftiga, djupt frustrerade, andetag från nedervåningen fick mina bångstyra hårtestar att fladdra till, så jag gjorde en hastig reträtt in i snickerboan.

Jag rapporterar mer ifrån sjukhusbädden imorgon, medan Dr Gregory House befriar mina stympade fötter från glasskärvor, utrustad enbart med en pincett och ett uttryck av fulländat, indignerat missnöje. Och förhoppningsvis en och annan elak kommentar. Och, om vi ska vara brutalt ärliga, en klädnypa över näsan.

Kommentarer (0)

But Rayner was also three inches taller than me, four stones heavier, and at least eight however-you-measure-violence units more violent.  He was uglier than a car park, with a big, hairless skull that dipped and bulged like a balloon full of spanners, and his flattened fighter’s nose, apparently drawn on his face by someone using their left hand, or perhaps even their left foot, spread out in a meandering, lopsided delta under the rough slab of his forehead.

And God Almighty, what a forehead. Bricks, knives, bottles and reasoned arguments had, in their time, bounced harmlessy off this massive frontal plane, leaving only the feeblest indentations between its deep, widely-spaced pores. [...] Moving on now to the side elevation, we find that Rayner’s ears had, long ago, been bitten off and spat back on to the side of his head, because the left one was definitely upside down, or inside out, or something that made you stare at it for a long time before thinking ‘oh, it’s an ear’.

Jag sa ju det! The gun seller av Hugh Laurie är min nya sängkamrat, så Snorre får lydigt finna sig i att värma upp avbytarbänken i några veckor till.