Kommentarer (3)

Well, anyway, I was walking down along the street and I heard this voice saying, “Good evening, Mr. Dowd.” I turned around and here was this big six-foot rabbit leaning up against a lamp-post. I thought nothing of that because when you’ve lived in a town as long as I’ve lived in this one, you get used to the fact that everybody knows your name.

HA HA!!! Ni hör ju själva vilket magiskt citat! Åhhh… Har helt snöat in mig på filmer som är baserade på pjäser sedan jag såg om Who’s afraid of Virginia Woolf  häromdagen. Funderade faktiskt som hastigast på att köpa dramat i bokform, sjunka ihop likt en säck potatis i baksätet på någon gammal buss med en låda vin under armen som enda kompanjon, och upprepa ”What a DUMP-UH!” till dess att chauffören får nog och slänger ut mig på en dismal spot in Greenland. Men jag vet mkt väl hur min självkontroll fungerar så fort den får nys om mina planer på att kultivera mig själv. Jag ger henne mitt finger, och den giriga kossan slukar hela handen!!! Och om jag inte håller mina mynt under sträng Gestapo-bevakning, så rasslar det bara till och innan jag vet ordet av det kommer 12 edsvurna män, To kill a mockingbird, Slå nollan till polisen och Billy Wilders samlade verk att trängas med varandra i brevnedkastet.

Andra inspirerande kall som jag har svurit att viga mitt yrkessamma liv åt den senaste månaden:

* Ett stillsamt och vackert drama om en pojke som föds med någon fruktansvärd defekt i ansiktet. Pros: Han tvingas skaffa en personlighet när alla andra ungdomar skaffar sig könssjukdomar. Cons: Han dör. (Mask, Elefantmannen)

* En svart komedi om en sjuuukt otrevlig, bitter och oförskämd man som ingen utom jag gillar. (OBS! Jag talar alltså inte om Snorre! En liten parantes bara, which I can’t stress enough…) (Livet från den ljusa sidan)

* Något, vad som helst, som inkluderar det sjuuukt obehagliga, sätta-drickan-i-halsen och kroka fingret i halslinningen-talet. (“För ett par månader sedan, då min syster dog,  gick det upp för mig att Helge var en mycket renlig man så ofta som han badade…”) (Festen)

Kommentarer (4)

 “Fem skäggiga karlar som gärna får komma med hårda paket i jul”

(eller “Håriga män som är mer än välkomna att dyka ner i min skorsten“)

Kommentarer (3)

Herregud, vad har jag utsatt min stackars oskyldiga dygnsrytm för?! Två månaders stenhård disciplin har gått förlorad på tre dagar. Det är ju inte klokt. Sitter och fläktar mig framför Richard Burtons uppenbarelse i Så tuktas en argbigga nu igen, och min uppenbara förtjusning dämpas bara en smula av det faktumet att jag fruktar att tFL – mitt egna kött och blod! – inte kommer finna denna håriga gestalt iförd tights, kråsskjorta och puffärmar vansinnigt, knädarrande attraktiv (“Why is there a piece of shoe on your head?” HA HA HA!!!).

Var förresten på vippen att beställa hem säsong tre av Sex and the city igår, enkomt för scenen då Mr Big obevekligen stegar fram genom lobbyn, välter omkull en hel vagn med väskor och sänder en hotellbetjänt flygandes genom luften likt en förlorad vante with a flick of his finger, innan han frustrerat sätter händerna för ansiktet med ett “Fuck! I miss you!” och följer efter en vilt protesterandes Carrie in i hissen… Men så kom jag och tänka på en blanddvd jag köpte för typ tre år sedan och aldrig har kommit mig för att titta på, och mycket riktigt var just det avsnittet med på den. Så är jag belåten med mig själv just nu eller vad?! … Jag har bestämt en pausknapp på dvd-dosan att nöta ut imorgon!

Fick en sjukt fräsig mössa ifrån New York av Octopussy idag, ni ska få se en bild på den imorgon. :D Min kära stackars fru förresten… Hon bjuder på födelsedagsfika; jag dyker upp en och en halv timme försent, har inte någon present med mig, och utbrister det första jag gör när jag kommer in genom dörren att jag minsann har “saved up” hela dagen för att kunna ge mig i kast med tårtan, varpå jag klappar mig belåtet på den kurrande magen och gnuggar händerna av förtjusning medan stackars Octopussy kastar en enda orolig blick mot sitt stolta bakverk som är menad att mätta åtta personer och inte bara en enda överdimensionerad magsäck, och sväljer hårt.

Kommentarer (5)

Örnnästet (4/5)

Ett engelskt stridsplan blir nedskjutet av tyska nazister, som tillfångatar generalen och för honom till sitt högkvarter Örnnästet. Richard Burton (surprise surpriiise!) spelar John Smith, en brittisk officier som leder fem andra MI6-agenter och en amerikan (Clint Eastwood) i det storslagna räddningsförsöket. Och storslaget är det verkligen, för inte nog med att Örnnästet ligger beläget högst upp på en bergstopp (som endast är tillgänglig via en övervakad linbana) och är omringat av en militäranläggning med sexhundra män - en efter en blir agenterna dessutom mördade av vad som verkar vara en förrädare inom gruppen…

Örnnästet är typ Ocean’s eleven goes Rambo (fast bra). Burton och Clintan sets out to kick some German ass i två och en halv timme, och de kan bara tacka sina lyckliga stjärnor för att samtliga sexhundra tyska maskinvapen måste ha lämnat fabriken med sneda sikten, haha. Filmen har klarat sig förvånansvärt väl ifrån skrubbsår mot tidens tand, och känns väldigt revolutionerande både för sin tid och hela actiongenren…

… Fast jag kan inte hjälpa att småle lite överseende över hur konversationen med filmens ekonomiansvarige måste ha sett ut:

“Nå, vad säger du? Ska vi få det här överstökat med?”

“För all del, sätt igång!”

“Jaaag vill ha Richard Burton i huvudrollen.”

“Hmm. Jag har hört att han lider så svårt av sin kroniska ledinflammation att han knappt kan lyfta ett glas med ena handen; är det verkligen så genomtänkt att låta honom slåss på ett linbanekorgstak, klättra uppför väggar, dingla i ishackor, hänga i rep…”

“Men den rösten! Den rösten!!!”

“Där har du en poäng. Nåväl, jag hoppas bara att du betalar honom i direkt proportion till hur mycket sprit han häller i sig om dagen.”

“En dollar per glas borde väl räcka?”

“Men… men… men!!! Det blir ju en miljon dollar!!!”

“Äsch, inte alls!”

“Jag tänkte väl, he he he, för det vore ju rena rama vansi-”

“En miljon dollar plus en generös procent av intäkterna!!!”

“… Ah…”

“Fast om det kommer ut att Richard får mer betalt än Clintan så kommer Clintans blick förstås att mörkna, och jag blev skakad ända in i märgen av att se hans kisande, hotfulla ögon i Den onde, den gode, den fule häromåret. Så låt honom plocka upp 800 000 smulor från bordet också, innan han svänger sin navelsträng* över våra huvuden likt en väldig piska.”

“Och flygplanen? Om det kanske skulle räcka med att han bara rammade dem med plogbilen…”

“Nej! Jag känner definitivt att alla fem flygplanen måste fatta eld efter den lilla stöten, och sedan explodera i ett brandhav!”

(Gällt) “Mmm…”

“Och jag vill ha trettio – nej femtio! – nej hundra!!! – dynamitknippen som exploderar i eleganta mötesrum.”

(Antecknar) “Hundra…”

“Och bomber! Och granater! Och kulsprutor! Och bilkrockar! Och avancerade stunttrick! Och fallskärmshoppare! Och mer explosioner!”

“Och blodet då? Ska vi använda oss utav det välkända konceptet med sirap, karamellfärg och vatten?”

“Jadu… Vad kostar en burk sirap nuförtiden egentligen?”

“Hmm… 14,90 på ICA.”

“Herregud!!! 14,90?! Försöker du ruinera mig eller, din ohederliga tjuv?! Kommer inte på fråga! Tss! Fjo… Fnys! Jag har väl aldrig varit med om maken…! 14,90! Det var det vä - Du får sparken! Hör du det?!”

“Sir! Gode, barmhärtige sir! Förlåt mig, min herre! Jag… jag… öh… jag har ett annat förslag!!!”

“Nå. Låt höra!”

“Öh… Vad säger du… om… öh… om att kleta ut den svenska husfärgen faluröd över deras ansikten med en slickepott?”

“Men Gud ändå! Det blir perfekt!”

* 1968, när den här filmen spelades in, var Clint uppskattningsvis två år gammal.

Kommentarer (3)

10 saker att göra idag (a.k.a 9 saker att skjuta upp till morgondagen):

1. Tvaga svålet. Snorre har - oändligt kärleksfullt, I’m sure - börjat kalla mig sitt “lilla ammoniakmoln” på sistone.

2. Skrapa bort dregglet från ansiktet med en bilskrapa, slickepott eller dyl. Och sedan slänga - nej, bränna - örngottet. När jag vaknade imorse och lyfte huvudet från kudden med ett ljud som påminde om kardborreband som lossas, så hade jag lämnat efter mig ett avtryck i det mönstrade örngottet som var en exakt kopia av “Shit happens”-tröjan i Forrest Gump.

3. Skriva en motivering till varför just jag förtjänar ännu en Ipod Nano, eller rättare sagt varför “en kexchoklad är perfekt till vinterns aktiviteter och äventyr”. Ska nog sätta mig ute på verandan med ett anteckningsblock och en penna i högsta hugg, och kisa in i den typ 25-gradiga sommarsolen medan inspirationen (och svetten) flödar.

4. Tvätta. Eller ställa mig i duschen med kläderna på. Eller tvätta.

5. Låta mitt VISA-kort agera dödlig Oddjob-hatt när jag ger mig in i striden om att buda hem ett Richard Burton och Elizabeth Taylor-foto på Tradera om ganska precist en timme. Har noga studerat mina rivaler under veckan som gått, och min främsta konkurrent (en excentrisk vykorts- och filmstjärnesamlare som köper minst fem bilder om dagen) är så sorglös och självsäker att han inte ens har med sig någon handduk att kasta när han går upp i ringen. Nå ja. Jag ska allt vara storsint nog att slita åt mig hans kalsonger innan jag lämnar honom naken, ymnigt blödandes och totalt förintad, och vänligt räcka över dem till honom (på en pinne förstås) så att han får möjlighet att vifta fredsflagg. Vilket även innebär att jag givmilt och oändligt välmenande kommer behöva lämna kvar åtminstone två fingrar på hans ena hand. Heeey! Don’t thank me! That’s just who I am!

6. Spela fotboll. Nickade lydigt och full av andakt när min nya tränare kastade en enda, kritisk blick på mitt lilaskimrande ansikte med de bultande pannvenerna och strängt beordrade mig att fara ut och springa varje dag medan jag var i Helsingborg. Jo jo.

7. Dela med mig av en rolig anekdot ifrån skoltiden.

8. Kanskekanskekanske börja skriva lite smått och arrogant på arbetsprovet till Fridhems folkhögskola, eftersom det trots allt ska lämnas in den femte maj.

9. Se Paris, je t’aime

10. Ge det lilla djur som krälade in i min mun och dog under natten – av min andedräkt och de sönderfrätta sakerna den lämnar i sitt spår att döma - en värdig begravning. Och antingen borsta tänderna eller gå i femton meter vida cirklar runt folk.

(Och, inte att förglömma, #11. One day I will meet Tom Cruise… I’ll marry him!)

Kommentarer (0)

Spionen som kom in ifrån kylan (4/5)

Richard Burton fick sin sjuttioelfte Oscarnominering för rollen som Alec Leamas, en brittisk spion som – efter ett misslyckat rutinuppdrag där en agent skjuts ihjäl mitt framför ögonen på honom – tvingas välja mellan ett vanligt kontorsjobb eller ett livsfarligt hämnduppdrag med syftet att sätta dit mördaren (den östtyske huvudagenten Mundt). En alkoholiserad, deprimerad och utfattig Leamas går till arbetsförmedlingen och får jobb som bibliotekarie, och snart är östtyska spioner honom på spåren. De vill rekrytera honom till sin sida och är villig att betala hinkvis med pengar om han avslöjar den information som han har samlat på sig under sina 18 år hos den brittiska underrättelsetjänsten.

Planen går ut på att han ska förse Mundts företagsamma andrahand Fiedler tillräckligt med bevis för att Mundt är en landsförrädare, för att denne i sin tur ska röja undan sin ledare på egen hand och på så vis se till att britterna slipper bloda ner sina egna händer. Just som planen är på väg att gå i lås händer någonting oväntat som ställer allting på sin spets. Och jag som missnöjt har suttit och rynkat på näsan över alla förutsägbara filmslut den senaste tiden fick mig en riktig treat.

Det återstår fortfarande att se Frank Capra’s Mr Smith goes to Washington innan jag kan uttala mig om domstolsscener, men generellt sett kan jag säga att de inte direkt är min tekopp. Men den här filmen innehåller en så nervkittlande scen att jag greppade tag om lakanet tills knogarna vitnade och började ge karaktärerna instruktioner med en gäll, exalterad röst… Innan jag kved fram ett långt och plågat “Neeeeej!!!” (Hmm, de rätta orden kan även ha varit “Men ditt JÄVLA PUCKO!!!” vid närmare eftertanke…) och begravde ansiktet i huvudkudden.

Richard Burton gör en utav sina tre bästa rollpresentationer, och levererar genretypiska repliker såsom:

[gäspar]

“Trött?”

“Är inte du det?”

“Nej, jag tog ingen drink till min middag.”

“Jag tog ingen middag till min drink”

med den där karaktäristiska, släpande, kraftfulla rösten som man hade kunnat sitta och lyssna på hela dagarna i ända om den så läste telefonkatalogen utantill)… En bra film helt enkelt, mina damer och herrar!

Kommentarer (2)

Haha! Snorre surnade precis till efter en oskyldig attack mot hans uppblåsta ego med hjälp av en oförskämd kommentar om hans förfinade person som fick agera  nål. Han lade sig förolämpat på sängen med huvudet vänt mot väggen i en indignerad gest, medan jag slog igång följande klipp, satte mig grensle över hans rygg och klappade till honom på skuldrorna så att han skrek som en stucken gris samtidigt som jag levererade replikerna i fulländad symbios med självaste “Quicktake”.

Grymt bra film, faktiskt. Grymt bra! Men Snorres temperament är fortfarande oförändrat.

Kommentarer (2)

Som jag har antytt förut så ser jag det som mitt kall här i livet att förvandla den här bloggen till ett brösthårets mekka. En samlingsplats dit alla skogshuggar-törstande och manlighets-berövade fruntimmer kan söka sig för en temporär fristad. Men nu till den stora frågan; vi vet ju alla att Richard Burtons fasta lilla rumpa har slagit sig bekvämt tillrätta i kungatronen och format den mörkröda sidenkudden med guldtofsar efter var och en av de båda runda, välformade utbuktningarna (mmm… kanske ska starta ett mekka för rumpor med, med Brucans vickande lilla frestelse i Dancing in the dark – som alla fruntimmer mellan 12 och 98 bara vill sätta tänderna i - i topp), men frågan är; vem sitter på hans högra sida? Kvinnor – vems mörka brösthår skimrar i den starkt lysande solen och fläktar friskt i de himmelska vindarna? Män – vilket namn vilar på erat ensamma lilla strås läppar när det med en gäll röst ropar: “När jag växer upp så ska jag bli precis som du!!!”? Jag vänder mig till er, kära vänner, för svaret.

Under den givna förutsättningen att ni inte skanderar “The Hoff” med vässade högafflar och brinnande facklor, förstås.

Kommentarer (0)

Håll i hatten! Stoppa pressarna! Hold your horses! Hey, wait a minute…! I think he could be glue! ”What about that one over there? He’s weaving around, he looks like he’s out of his mind!” He’ll be crazy glue! Jag har gjort det omöjliga. Lyckats med en bedrift som bara kan jämföras med att simma över Atlanten eller åka till månen i bröderna Wrights skrangliga träplan. Det är nämligen så, gott folk, att jag har kommit över en bild på en stilig Steve Earle! Förvisso är den listad som nummer tre i Googles bilddatabas, men har framtills denna dag inte fungerat. Tapperhetsmedaljkommitéen – ni vet var ni kan få tag på mig. Övriga giftermålslystna miljonärer från rivieran som vill lägga ett skamligt förslag (må det gälla rättigheterna till bilden eller mer… delikata… förfrågningar) måste meddela mig först, eftersom jag blev så överöst av modellanbud efter föregående bild på mig själv att jag blev tvungen att flytta till en hemlig ort.

Men när vi ska se honom den fjärde juni så kommer våra ögon successivt att behöva vänja sig vid den här synen:

Steve, random dude och Steves kalaspingla till hustru.

Och aaahhh!!! Nu har jag inte tid med det här vansinnet längre!!! Måste nämligen vada mig igenom mina hundratjugo videoband i garderoben, som jag antog bara skulle innehålla sådana totalt smaklösa saker som Melrose Place-avsnitt och Kevin Costner-filmer, men som otippat nog (och till mitt femtonåriga jag:s heder) visade sig bestå av De 39 stegen, L.A. konfidentiellt och alla möjliga höjdarrullar. The shop around the corner börjar i alla fall om en snar framtid, och vid det laget måste mitt pekfinger vara redo att hugga rec-knappen likt en skallerorm, och jag får inte låta mig distraheras utav min livslånga kärlek till den stiliga Herr Burton i Örnnästet som visas på samma kanal just nu.