Kommentarer (0)

Har varit och grävt i di gamla arkiven nu igen. Här är en från när jag surfade på konsumentsverket hemsida och läste om det genomsnittliga hushållets utgifter:

“…då jag nådde punkten ”hygienprodukter”. Medveten om att självironi lättar upp vardagen bestämde jag mig för att påpeka summan av den kategorin innan han (läs: Snorre) hann före mig – ”noll!” Vi skrattade rätt gott åt detta, men min självrespekt kände sig ändå manad att påpeka att jag faktiskt köper Finesse volymschampoo för en tjuga en gång i månaden, eftersom min fåfänga inbillar sig att det faktiskt tjänar något till. Tyvärr fick det lilla utlåtandet Snorre att tämligen explodera i ett kreativt skaparflöde:

“deo – noll! HAHAHAHAHAHAHAHA!”
“hårborste – noll! HAHAHAHAHAHA!”
“tvättmedel – noll! HAHAHAHA!”
“rakblad HAHAHAHA! -” (och nu var han så rolig att han knappt kunde prata) “NOLL! HAHAHA!
och så vidare…
Jag var måttligt road rakt igenom, faktiskt.

Nuvarande antalet pojkvänner: noll”

Kommentarer (2)

Coooock it, skulle ju sova för två timmar sedan. Mitt och Snorres förhållande klarar av många  smällar och yttre påfrestningar efter snart fem och ett halvt år tillsammans, men Mario Kart Double Dash just isn’t one of them. Särskilt inte när han vinner med 30 poäng!!! Nu ska blooodeeeet flyyytaaa! Är så sur nu. Och så vann han precis 500 kronor på en trisslott som jag VILLE KÖPA IN MIG PÅ MEN INTE FICK (eftersom jag är en “otursförföljd rulltårta som förlorar med 30 poäng i Mario Kart”). Åååååhhh så det grämer mig.

“Haha! Att spola ner den är nog ingen bra idé. Att säga att du har gjort det, ta smällen, och sen pinna ner till pressbyrån är en bättre”.

Kommentarer (2)

Ann Veal säger:

hahaha

sanna

förlåt

jag vet inte om jag har sagt det här till dig

men varenda

VARENDA

gång jag ser…

alltså FÖRLÅT igen, jag tror det här är slutet på våran vänskap

jag kan inte förklara det på något vis

varför jag drar de kopplingar som jag gör

och någonstans är det menat som en komplimang

eller det är enkomt menat som en komplimang, det måste du förstå även om det är svårt

MEN

varenda gång jag ser…

ja alltså…

eller hör

alla roliga saker hon säger

det är det!

HENCE

varje gång jag ser dawn french så tänker jag omedelbart på dig

Sanna säger:

HAHAHA jag skulle preciiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiis fråga “det är dawn french va?”

och why god WHY?

Ann Veal säger:

hur visste du?

Sanna säger:

explane youself!

Ann Veal (tänker “‘explane?’ he he heee…” och)  säger:

ohh saved by the bell

snorre ringer

Sanna säger:

ja uppenbarligen var det ju en fet och ful människa som du tycker är rolig, finns inte så många kvinnor kvar då

Ann Veal säger:

hahaha

jag återgav precis hela konversationen för snorre

men hmm-hmm-hmmade namnet

…han gissade också på dawn

Sanna säger:

och även om jag kan förstå varför min kroppshydda ger associationer till denna oläckra dam så förståååår jag inte hur du tycker att vi är lika i agerande?!

amen TACK

“You’re not really a professor, are you?!”

Kommentarer (0)

Nu är det avgjort! Jag ska bli förälder igen, men jag är rädd att det är en kamp jag måste utkämpa helt själv den här gången. Snorre anser tydligen att gossarna är “misstänkt lika två av dina barndomskärlekar” (dvs The Sims och Zelda), och vägrar betala nåt underhåll förrän faderskapstesten är färdiga.   Jag är en ensamstående mor. Men. YOU CAN’T STOP OUR LOVE!!!

Kommentarer (4)

Den här bilden har förvisso några år på nacken, men jag tänkte att eftersom jag och Snorre firar fem år tillsammans om lite drygt en vecka så kunde det vara kul att plocka fram den ur arkivet. Dessutom så symboliserar den  kärnan av hela vårat förhållande så otroligt bra; här är vi på besök hos Calle och jag har precis åkt på däng i NHL. Vi talar alltså stryk av bibliska proportioner här; the kind of beating that requires a rubber cushion and lots of ice cream. Det är fundamentalt för historien att ni förstår detta. Segern var förstås orättvis - fruktansvärt orättvis -, men det spelar ingen roll när den hånfulla resultattavlan står och blinkar obönhörligen i bakgrunden. Och bredvid mig sitter alltså den här stora fånen och hoppar upp och ned i självgod extas medan armarna svajar omkring i luften likt två väldiga båtmaster.

Så. Jag låtsas att det inte bekommer mig det minsta. Jag skakar på huvudet, fnyser “Pff!”, och mumlar osammanhängande (och halvhjärtade) haranger om “Guuud vad barnslig du är!”, “Vem bryr sig egentligen om nåt fjantigt resultat i nåt löjligt tv-spel?!” och “Barnen i Afrika…”. För vi är ju trots allt på besök hos hans kompis. Och människor som inte är tävlingsinriktade har ju dessvärre en helt annan syn på sociala koder än vi andra, så Calle hade förmodligen tittat snett på mig om jag helt plötsligt hade sträckt mig efter en glasflaska och drämt den i bakhuvudet på min käresta. 

Och titta där, nu dök en kamera upp från ingenstans för att föreviga ögonblicket också. “Perfekt” tänker jag i samma ögonblick som bilden tas. “La la la la! Bingo! Bingo!” ekar  i mitt huvud när jag tvingar iväg de strama mungiporna på en lång och plågsam resa som slutar i ett ansträngt leende. “Det här bekommer mig verkligen inte alls!” kvittrar jag medan jag funderar på hur lång livstidsdomen i Sverige egentligen är, om Leif är ledig, och vad ett medlemskap på Match.com kan tänkas kosta. Så sväljer jag mitt ursinne, bevittnar lugnt och samlat hans löjliga segerdans med en flyktig glimt av förakt i ögonen, och mumlar “Tomorrow is another day” tills jag blir yr i huvudet… och så gör jag lugnt och stilla en mental note om att jag måste komma ihåg att  riva ut Snorres inälvor genom näsborrarna och sedan kväva honom med dem så snart dörren har smällt igen bakom oss.

Kommentarer (8)

1.

Balla: Förklaring överflöding. Oh, she’s so much the smitten kitten! :D Idag föreslog hon dessutom att vi skulle teckna varsin version av Rhett och hänga upp i lägenheten, och tillade sedan kyligt: “I asked for the news, not the weather report…” när hon – med eftertryck – torkade salivet ur ansiktet efter mitt hänryckta frieri.

Handtralla: Johanna är fan urtypen av kvinnlig elegans, naturlig skönhet och en massa andra väldigt avlägsna adjektiv… medan jag mest ser ut att ha vuxit upp i KFC:s fritös.

2. Hade knappt hunnit komma hem och lirka ner skinkorna i datorstolsgropen efter 84-timmarsveckan på jobbet, då telefonen ringde och jag blev inkallad till ett nytt sextimmarspass imorgon.

Handtralla: HNNNGHHH!!! NEJ!!! LÅT MIG VARA!!! JAG VILL SOVA! JAG HAR INGA VÄNNER, INGET FILMMANUS, MITT RUM ÄR FULLT AV ÄCKLIGA MALAR, GOBIÖKNEN HAR MER VÄXTLIGHET ÄN MIN HÅRBOTTEN OCH INTE ENS MIN MAMMA VILL GÅ PÅ BIO OCH SE HARRY POTTER MED MIG… TA INTE MIN LEDIGHET IFRÅN MIG OCKSÅ!!! IT’S ALL I’VE GOT LEFT!

Balla: För de 400 (teoretiskt) intjänade kronorna har jag unnat mig de allra förnämsta livssubstituten som Amazon.co.uk har att erbjuda, dvs One day, The time traveler’s wife,  Juno och Cranford.

3. Fredrik tittar på Arrested Development.

Balla:

Fredrik säger:

alltså… det här kan vara den bästa komediserien någonsin!

Fredrik säger:

åh jag är så jävla tacksam för att du fick in mig på denna!!! 

Handtralla: Nu när jag och Fredrik planerar att “elope:a” till hemlig ort så måste jag ju stampa klacken i Snorres hjärta en gång för alla och vrida om. (“Oh. Well. I see you wasted no time filling my seat hole”) Och just som han har börjat komma på en “grön kvist” här i livet och allt!!! Därefter kommer jag väl behöva sitta och pjoska med en åldrande polisman, som desperat försöker förstå vad som egentligen hände med Snorre och hans arvingar. Jag antar att jag kommer tvingas lägga huvudet medlidsamt på sned och försiktigt  påminna honom om att “God works in mysterious ways”.

 

“Men att alla tolv stycken brann ihjäl samtidigt? Inuti den där gamla ladan med låset på utsidan?” säger han högt för sig själv till no one in particular, och de grumliga gamla ögonen stirrar oseendes framför sig.

 

(Bakgrund: Snorre kan ev - och mkt sturskt! - ha vägrat att lyssna på alla de XFM-klipp jag har försökt pracka på honom under dagen.)

Kommentarer (4)

Jag och Snorre låg utfläkta i tv-soffan och tittade på “Sveriges smartaste barn” tidigare idag, och det dröjde inte mer än tio sekunder förrän kvädesorden ven genom luften. Ja utan att avslöja för mycket så var “men håll flabben, din jävla TÖNT!!!” (Ja. De tävlande var typ åtta år. Jag vet.) de klart frommaste ordvalen som lämnade våra munnar i afton. Det hela ledde som vanligt till en inbördes tävlan, som strax därefter urartade till en brinnande dispyt där hatet flammade vilt i ögonen och möblemang seglade genom luften…

“DU KAN JU INTE BARA SLÄNGA UR DIG VILDA GISSNINGAR PÅ VARENDA FRÅGA; JAG KAN INTE KONCENTRERA MIG DÅ!!!”

“HAHAHA!!! VART SA DU ATT COLOSSEUM LÅG, SA DU? I ATEN?!?!? HAHAHA! OBILDADE SKÖKA!!!”

“TYYYSSST! Det där räknades inte, för jag hörde inte frågan. MEN ÄR DU HELT DUM I HUVUDET ELLER??? DET ÄR KLART ATT DET INTE GILLS!!!”

“DET ÄR JU SOM ATT DISKUTERA MED STURE DET HÄR!!!”

“Öhhh… 1100 millimeter. NEJ!!! JAG MENADE FAKTISKT 1,4 DECIMETER!!! JO DET GJORDE JAG VISST DET!”

“HAHAHAAA!!! SA DU PRECIS – PÅ FULLASTE ALLVAR – ATT REINFELDT TILLTRÄDDE SOM STATSMINISTER -99?!?”

(Angående hur många ringar det är i Audis logo) “FYRA!!! NEJ TR-VÅÅÅEEEE! FEM!  TVÅ! TRE! FYRA!!! … FEM!” (Programledaren berättar att rätt svar är fyra) “JAAA!!! JAG SA JU DET!!!”

HAHAHA!!! … REINFELDT… -99… PRICELESS!!!

osv osv osv…

Några timmar senare, när vi hade lugnat ner oss en smula, låg Snorre med huvudet i mitt knä medan jag kliade hans hårbotten…

“Jag känner att  vårat förhållande är inne på det sista året…”

“VA? Varför säger du så för?!”

“Jamen det är ju så. Du tänker ju flytta tillbaka till Umeå efter skolan… Du vill inte gifta dig… inte skaffa barn…”

“Du vill ju inte heller ha barn!”

“Det vill jag visst det!!!”

“Snorre…”

“Ja?”

“Du kallade precis en söt, försvarslös liten nioåring för “pretentiösa FITTKUKUNGE!!!” och gav honom fingret, bara för att hans specialämne var kungafamiljen…”

Kommentarer (2)

Jag och Snorre har kommit på en ny lek. Eller lek och lek; jag kallar det lek, Snorre kallar det “bevismaterial inför det kommande mordåtalet”. Reglerna är mycket enkla. Snorre kommer ut från toaletten med en blick som kanske inte säger tusen ord, men väl tio: “Lämnar du Borta med vinden därinne en enda gång till…”

Jag suckar och sträcker mig nonchalant efter boken i hans hand, men när jag förstrött  börjar rycka lite i den så upptäcker jag att den är fast förankrad i hans vassa klor. Mina ögon söker sig långsamt upp mot hans stränga ansikte, och när våra blickar möts innebär det startskottet för en viljekamp som saknar motstycke i modern historia. Genom en enda neddragen mungipa låter han mig förstå att jag bör resa mig upp ur stolen och finna ett förnuftigare förvaringsutrymme för boken med omedelbar verkan, och genom mina lätt höjda ögonbryn meddelar jag å andra sidan honom att det tänker jag minsann göra först när det behagar mig. Våra ögon smalnar till två hotfulla springor, en kall vind sveper igenom rummet, ljudet av en  vilsen tumbleweedsen som studsar förbi är det enda som hörs, och minsta darrning i näsborren är skönjbar för blotta ögat.

Men så! – lika snabbt som den tryckta stämningen uppstod, lika snabbt är den försvunnen igen. Snorre släpper taget om Borta med vinden, vänder på klacken, och marscherar raka vägen  in i köket. Jag sitter med boken i knäet och tittar uppmärksamt efter honom, och i samma nanosekund som hans ryggtavla har rundat hörnet så snurrar jag ett halvt varv i datorstolen och dumpar boken på hans keyboard.

(Snorres 3 viktigaste regler i den här lägenheten:

1. “Eftersom jag är en gammal kvarleva ifrån Tysklands värderingar på 30-talet så kräver jag att få basa över minsta lilla ljud som studsar mellan dessa väggar.” – Snorre

2. “Alla ekonomiska och/eller husefridsavtal som ingicks innan jag blev ett narcissistiskt facist-svin gäller inte längre.” – Snorre

3. “Landar så mycket som ett enda dammkorn på min keyboard så kommer blodvite att uppstå, var så säker!!!” – Snorre)

… And the merry go round round round, round round round, round round round…

Kommentarer (2)

Alltså. Försökte inleda mitt nya, nyttiga liv ikväll genom att tillaga en ugnsstekt rotsakslåda. Min mage hade dock aldrig varit med om något liknande, så den fnyste bara indignerat och slog ifrån sig den nya kosten likt en machete i djungeln.

Snorre var dock världens finaste ikväll. Han vred och vände på sig i sängen och slog nästan knut på sina 194 centimeter för att jag och mitt sällskap (gissa vem!) inte skulle få plats, förklarade pedagogiskt att jag inte fick kleta mitt tuggummi i hans hår i tuktande syfte, frågade “du slängde väl inte tuggummit på min Manchester United-filt nu?”, fräste “Du kan väl för i helvete inte slänga tuggummit på min Manchester United-filt heller, din idiot!!!”, och lade sig tillsist tjurigt tillrätta och erkände motvilligt att han faktiskt var uppriktigt intresserad av hur det hela slutade som. Sedan låg han och fnissade som en liten skolflicka när Scarlett girigt upprepade “Millioner? I guld?” som en papegoja och tyckte att hängning var ett alltför milt straff för någon som hade repat lacken på hennes värdighet.

Mitt hjärta svämmade nästan över av kärlek.

Kommentarer (3)

Gud. Kunde verkligen inte slita mig från pokerbordet för att laga någon middag förrän klockan var efter tio,  då jag helst av allt bara ville skita i allting men blev smärtsamt påmind om att jag faktiskt velat göra det här ända sedan jullovet (och precis köpt ingredienser för 150 jävla kronor)…  Så det blev till att vandra omkring i Snorres nyrenoverade kök med samma gapande mun och hänförda, vandrande blick som Alice i Underlandet, medan händerna försiktigt smekte blänkande skåpdörrar och glänsande kastrullock. Satte igång med ett storkok av tagiatelle och spenatstuvning, och hade tanklöst brakat mig igenom ungefär halva matlagningsprocessen då det plötsligt slog mig att jag helt och hållet saknade alla möjliga typer av måttstockar… (Pga innerlig tro som har cementerats sedan barnsben att ingen normalt funtad människa kan vara så ordentlig och förutseende att de samlar på sig sådana saker som  durkslag, decilitermått och skålar under sitt första år som nyinflyttad.) Så mjöl, mjölk, smör, kryddor och spenat åkte i grytan med en nonchalant knyck med handleden, och efter tjugo stressiga minuter stirrade jag bistert ner i det vattniga, mörkgröna slafset som mina 150 kronor hade resulterat i. Satt buttert och åt misslyckad spenatstuvning för fyra personer och försökte som bäst komma på någonting att verka upptagen med inför Snorres återkomst ifrån tvättstugan, då han säkert ville veta “var fan jag höll hus egentligen?!” samt om jag verkligen “trodde det var möjligt att bära upp fyra maskiner tvätt helt på egen hand?!”… då jag plötsligt insåg att jag stod inför ett nytt val, nämligen…:

Att på något sätt frigöra mig från min matkomarelaterade respirator, rulla mig ur tv-soffan, vagga in i köket på nytt, och ställa mig för att maniskt skala och skära frukt i tjugo svettiga minuter… eller stillsamt ligga kvar och låta fyra kilo frukt ruttna bort som förra gången. En halvtimme senare guppade en överfylld fruktsalladstallrik omkring på min och Snorres respektive mage. Sedan halvlåg vi och såg den första halvtimmen av  Who’s afraid of Virginia Woolf (“Ja i helvete vilken sjukt bra rulle det är. Burton och Taylor suger musten ur mig av intensitet” som Mats uttryckte det), och Snorre satt och iakttog när George och Martha trampade och slafsade omkring bland varandras blodiga slamsor till nerver. “Det där är vi om 30 år” sade han plötsligt i förbigående, utan att slita blicken från teven. Jag sade “Pffft!” vilket egentligen inte var en förolämpad utandning utan mer ett ivrigt medhåll fast med sju skedar fruktsallad simultant inkörda i munnen. Därefter började han upprepa allt som Martha sade, fast han ersatte alla väsentliga ord med avancerade Borta med vinden-termer. Det var så sjuuukt jävla roligt och träffsäkert att jag omedelbart tar tillbaka alla de elaka, oförskämda ordalag och dylika smutsiga affärer som jag har fläckat ner Snorres ädla namn med. Ja.  That’s one hell of a sacrifice. Men så roligt var det faktiskt.

Topp fem svartvita filmer som det är varenda människas samhälliga PLIKT att se:

1. Livet är underbart

2. Who’s afraid of Virginia Woolf?

3. Harvey

4. Gilda

5. En dam försvinner

Och hör sen!!!